Ekologisk odling gynnar varken miljön eller konsumenterna

Det finns en djupt rotad föreställning om att det naturenliga är det eftersträvansvärda. Det gäller inte minst vår modernäring jordbruket. Odling utan handelsgödsel och bekämpningsmedel, som i ekologisk odling, skulle vara ett sätt att nå detta mål. Den påstås vara skonsammare mot miljön och tära mindre på jordens resurser än vanligt jordbruk. Handelsgödsel får heta konstgödsel och bekämpningsmedlen kallas gifter. Av det naturenliga följer att organiskt avfall – det vill säga gödsel från djur och komposterade växtdelar – skulle kunna användas utan miljöproblem.

Svensk odlingsmark hade före industrialismen överlag låga halter av växtillgänglig fosfor och på vissa håll även av kalium, magnesium och mikronäringsämnen. Det årliga tillskottet av kväve genom biologisk fixering via ärtväxter var låg, kanske 50 kilo per hektar. Ett stort behov av kalkning fanns nästan överallt. Skördarna var högst en femtedel av dagens.

Först med industriframställd handelsgödsel kunde odlingsmarkens innehåll av nödvändiga växtnäringsämnen gradvis höjas. Tack vare denna gödsel finns i dag en hög bördighet uppbyggd i åkermarken nästan överallt i Sverige. Ekologisk odling bedrivs nästan uteslutande på sådan uppgödslad mark, och praktiskt taget alla fältförsök som jämfört ekologisk och vanlig odling har utförts på sådan mark. Jämförelserna säger alltså ingenting om den långsiktiga skördenivån.

Vid sitt hundraårsjubileum utsåg Nobelstiftelsen de fem viktigaste prestationerna som prisbelönats under årens lopp. En av dem var metoden att framställa handelsgödselkväve ur luften, och motiveringen var att denna uppfinning betytt mer än något annat för världens livsmedelsförsörjning. Ofta framhålls att tillverkningen kräver mycket energi, en liter olja per kilo kväve, men utbytet av handelsgödselkvävet är faktiskt tio gånger större än insatsen. Dessutom är oljan på väg ut och kommer att ersättas av förnybar energi.

När man skördar en åker tar man bort växtnäring. Bara en mindre del kan återcirkuleras genom organiskt avfall. Den naturliga mineralvittringen i åkermarken ger ett mindre årligt tillskott, men det tas ur ett ändligt förråd. Svavel är faktiskt ett ämne som tar slut i marken före fosfor och mikronäringsämnen, i synnerhet som svavelnedfallet från luften numera har minskat drastiskt. De naturliga förråden av svavel i marken beräknas ta slut inom hundra år. Markens bördighet behöver därför vidmakthållas med gödsling och kalkning för att skördenivån ska bli bra.

Jordbruket sätter in och för ut material i flöden som till en del är linjära (det vill säga utan återföring) och till en annan del cirkulära (med återföring). Motsvarande sker överallt i dagens samhälle när producenter och konsumenter köper, säljer och fraktar material och varor i långväga handel. Det avfall som bildas – allt från tomma franska vinflaskor till skrotfärdiga japanska bilar – skickas oftast inte tillbaka till ursprunget. Med tanke på transporterna skulle det inte alls vara miljövänligt.

Långsiktig hållbarhet bygger sålunda inte enbart på avgränsade kretslopp, vare sig i samhället i stort eller inom jordbruket. Det avgörande är vad man får ut i relation till vad man har satt in. Lättlöslig handelsgödsel ger högre utbyte än organisk gödsel. Skälet är att handelsgödseln kan ges vid rätt tidpunkt och mer anpassat till växternas behov. Organisk gödsel är svår att sprida i väl avvägda mängder, och den avger ofta sin näring vid tidpunkter när grödans behov är litet eller när det rentav inte finns någon gröda alls på åkern. Härigenom blir förlusterna stora, i form av utlakning till vattendrag och avdunstning till luften. Stallgödsel och gröngödsel ger således större läckage till naturen av kväve och fosfor än handelsgödsel.

Ekologisk odling har en rad regler som sätter stallgödsel och annan organisk gödsel främst och som tillåter oorganiska gödselmedel endast i svårlöslig form. Det är också tillåtet att använda organiska gödselmedel som hämtas utifrån, dock inte rötslam från reningsverk och annat kommunalt organiskt avfall.

Växtnäringsbudgeten går emellertid inte ihop för de ekologiska odlarna, utan det blir ett minus av alla behövliga ämnen med undantag av kväve vid intensiv baljväxtodling, där i stället ett svårkontrollerat överskott uppstår. Eftersom den organiska gödseln inte räcker, kompletterar de ekologiska odlarna med hönsgödsel, benmjöl, köttmjöl och avfall från livsmedelsindustrier. Förutom de hygieniska problemen med detta, är det besvärande för de ekologiska odlarna att dessa produkter oftast härstammar från gårdar som använder handelsgödsel.

Ekologisk odling blir också förr eller senare beroende av svårlösliga mineral som råfosfat och stenmjöl. Det går inte att med sakskäl förklara varför man inte får använda den lättlösliga formen av samma växtnäringsämnen – så som de föreligger i handelsgödsel. Näringen tas nämligen upp som oorganiska joner oberoende av om den ges i organisk eller oorganisk form.

Inte heller från miljösynpunkt är det en fördel att ämnena är svårlösta. Skälet till det är att en lägre andel av näringsämnena då tas upp av grödan. Det som lösts upp utanför växtsäsongen löper i stället risken att rinna rakt ner i grundvattnet. Rätt doserade lättlösliga gödselmedel tas å andra sidan upp effektivt av åkerns gröda och mikroorganismer.

Livsmedlens kvalitet försämras inte heller av handelsgödsel. Möjligheten att tillföra just den växtnäring som varje växtslag behöver vid precis rätt tidpunkt och i rätt mängd har tvärtom möjliggjort många förbättringar i grödornas kvalitet.

Stallgödsel och organiskt avfall uppstår i stora mängder i både ekologisk och vanlig odling. Allra störst är problemen vid gårdar med många djur, men även i tätorterna är det organiska avfallet ett bekymmer. Det behövs ny teknik som långt bättre än i dag tar vara på den växtnäring som finns i det organiska avfallet. Dels handlar det om biologisk nedbrytning och rötning, som gör att vi kan utnyttja energin som biogas. Dels gäller det att på kemisk väg ta till vara växtnäring ur rötrester för att framställa lättlösliga gödselmedel, av samma typ som vanlig handelsgödsel. Restmaterialet kan användas som jordförbättringsmedel eller brännas, och askan kan användas till kalkning. En stor del av de användbara produkterna är koncentrerade, lagringsdugliga och lätta att transportera. Giftiga beståndsdelar, som tungmetaller, skiljs ut och slutförvaras.

Det är alltså inte sant att ekologisk odling skulle innebära bättre hushållning med resurser eller vara bättre för miljön än odling med handelsgödsel. ”Ekologiskt jordbruk” är en bra marknadsföringsslogan som fångar upp människors önskan att naturen brukas på ett uthålligt sätt. Men ekologiskt jordbruk står inte på säker vetenskaplig grund.