Annons

Virus stängde organfarmen

Men nu har hoppet om transplantationer från djur till människor börjat spira på nytt.

En av de första människorna i världen som i en vetenskaplig studie fått vävnad från en gris inopererad i kroppen bor i en trerummare på Södermalm i Stockholm.

- Det var väldigt spännande, och jag kände att jag ville ge tillbaka något till forskningen eftersom jag hade fått så mycket hjälp, säger Gertrud Sundh, 58.

Hon var en av tio personer med diabetes som deltog i en världsunik studie. En forskargrupp vid Huddinge sjukhus opererade in insulinproducerande celler från grisfoster i patienterna för att se om ingreppet kunde hjälpa mot diabetes. Operationerna pågick under åren 1990-93.

- På den tiden fanns det stora förhoppningar om att transplantationer från djur skulle lösa bristen på organ, säger docent Annika Tibell, som ingick i forskargruppen och numera är överläkare och chef för transplantationskirurgiska kliniken vid Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge.

Några år senare vände stämningen. Förhoppningarna ersattes av farhågor för att transplantationer från en art till en annan - så kallade xenotransplantationer - skulle orsaka nya epidemier.

Först nu börjar läget ljusna en aning. Ett tecken på det är att två stora forskningsstiftelser i USA nyligen har beslutat sig för att börja satsa pengar på xenotransplantationer. Det kan leda till nya operationer även i Sverige.

Aporna räcker inte

Gertrud Sundh och de andra diabetikerna som fick grisceller har hela tiden varit tvungna att fortsätta ta insulinsprutor. Men försöket visade att grisceller kan överleva i en människokropp i upp till 450 dagar, vilket väckte internationell uppmärksamhet.

Nya mediciner mot avstötning och bättre kunskaper om immunsystemet gav ytterligare optimism. Många forskare såg också stora möjligheter i gentekniken. Tidigare hade xenotransplantationer mest handlat om att flytta organ från apor till människor. Det mest lyckade försöket ledde till att en ung kvinna i USA överlevde med en schimpansnjure i kroppen under nio månader år 1964. Men våra närmaste släktingar bland djuren är utrotningshotade. Dessutom är risken stor att apor bär på sjukdomar som kan smitta människor. Och även om det gick att föda upp tillräckligt många apor, så skulle många människor ha svårt att acceptera att man avlivar tusentals djur som i hög grad är medvetna om sig själva och sin omgivning.

Då är de mindre kontroversiellt att ta organ från grisar, som vi redan föder upp och slaktar i stor skala. Haken är att det mänskliga immunsystemet reagerar starkt mot organ från en så främmande art. Men år 1992 rapporterade det brittiska företaget Imutran att man med hjälp av genteknik hade ändrat gener hos grisar så att deras vävnader skulle passa bättre i den mänskliga kroppen. Dessa grisar är extrautrustade med en mänsklig gen som gör att deras cellhöljen bär på ett protein med förmågan att dämpa den mänskliga kroppens mest akuta avstötningsreaktioner. Proteinet fungerar som ett slags immunologisk fredsflagga.

Forskningsfonder satsade

Forskare började tala om att hjärtan, njurar och andra organ från genförändrade grisar snart skulle kunna rädda tusentals människor

i världens transplantationsköer. Forskningsfonder satsade pengar på det lovande fältet, och riskkapitalister investerade i företag med planer på att utveckla tekniken. Mitt i denna entusiasm kom oroande resultat från ett laboratorium i Storbritannien.

- Vi upptäckte att grisens arvsmassa innehåller rester av virus som kan smitta mänskliga celler, säger Yasuhiro Takeuchi, virolog vid University College London.

Investerare drog sig ur

Redan på 1970-talet rapporterade virologer att grisceller odlade i provrör kan ge upphov till ett slags virus som kallas perv. Men den kunskapen var inte spridd bland xenoforskare.

Perv är ett slags evolutionärt spår av inkräktare i arvsmassan. Även hos människor och andra ryggradsdjur består arvsmassan till flera procent av genetisk information från liknande smittor, så kallade endogena retrovirus. Virusen går i arv från generation till generation. De orsakar ingen sjukdom i sin egen art, och de flesta virusresterna är söndertrasade av mutationer. Men Yasuhiro Takeuchi och hans medarbetare visade år 1997 att perv från grisar kan smitta mänskliga celler i provrör. Resultaten blev en kalldusch för xenoforskningen.

- Plötsligt började alla prata om perv, säger Annika Tibell.

Tidningar skrev kritiska artiklar om farorna, och utredningar i Sverige och andra länder föreslog stränga regler för experiment med xenotransplantationer.

Läkarna visste redan att transplantationer kan överföra infektioner. Organ och vävnad som transplanteras mellan människor testas rutinmässigt för hepatit och massor av andra smittor. Problemet med perv är att viruset ingår i grisens arvsmassa. Därför skulle till och med transplantationer från grisar uppfödda i en helt steril miljö kunna sprida viruset till människor. Dessutom påpekade virologer att perv som lösgör sig från genförändrad grisvävnad skulle ha extra stora chanser att få fäste i en människa. Det beror på att samma immunologiska fredsflagga som täcker grisens celler kan hamna på viruspartiklarna, som därmed ökar sina chanser att lura människans immunsystem.

Kommersiellt flaggskepp i blåsväder

Forskare och investerare började inse att den gentekniska vägen mot lyckade xenotransplantationer var mycket längre och krokigare än vad de från början hade trott. I Storbritannien hamnade Imutran i blåsväder. Företaget hade fött upp en hjord av genförändrade grisar och transplanterade organ till babianer. Organen överlevde bara i några månader, vilket ledde till att djurrättsaktivister dömde ut experimenten som misslyckade och grymma. År 2000 blev Imutran - xenoforskningens kommersiella flaggskepp - uppköpt av ett amerikanskt företag som senare gick i konkurs.

Många xenoforskare lämnade fältet. Somliga lockades till stamcellsforskningen, som upplevde viktiga genombrott under samma period. Men några kämpade vidare. Molekylärbiologer fortsatte det tidskrävande arbetet med att förändra gener hos grisar. Så småningom lyckades de framställa grisar vars cellhöljen saknar ett slags sockermolekyler som utlöser immunologiska blixtattacker hos människor och andra primater. I fjol rapporterade amerikanska forskare att ett hjärta från en sådan gris kan bulta i en babian under upp till ett halvår. Till slut förstördes hjärtat av mikroskopiska blodproppar. Det betyder att gentekniken fortfarande inte har löst problemet med avstötning på lång sikt. Än så länge har ingen människa fått vare sig organ eller vävnad från en genförändrad gris inopererade i kroppen.

En stor del av de senaste årens xenoforskning har handlat om perv. Olika stammar av viruset har kartlagts, och nya analysmetoder gör det möjligt att snabbt upptäcka smittan. De nya kunskaperna om perv har minskat oron. Det var tydligt när xenoforskare samlades till en världskongress i Göteborg i fjol. Bland deltagarna fanns Yasuhiro Takeuchi, en av dem som från början visade att grisviruset kan smitta mänskliga celler i provrör.

- Jag anser inte att perv ska stoppa möjligheten att genomföra xenotransplantationer. Men det är viktigt att alla patienter kontrolleras noga, säger han.

Ingen transplanterad apa smittad

Gertrud Sundh och alla andra som blivit xenotransplanterade i Sverige har visat sig vara fria från smittan. I hela världen finns hundratals människor som haft blodkontakt med organ från grisar. Ryska läkare har till exempel använt grismjältar för att rena blodet hos människor med blodförgiftning. Svårt brännskadade människor har också fått grishud som ett slags förband under läkningen. Tester av cirka 200 sådana personer har inte i något fall visat att en människa blivit smittad av perv. Ingen transplanterad apa har heller blivit smittad av ett grisorgan.

- Detta är förstås ingen garanti, men det är tydligt att viruset är dåligt på att flytta sig mellan arter, säger Joachim Denner, virolog vid Robert Koch-Institut i Berlin.

Svenska forskare börjar om

Perv finns hos samtliga undersökta grisraser, inklusive vildsvin. Joachim Denner skulle helst vilja använda genteknik till att rensa bort alla virusrester från grisens arvsmassa. Men med dagens metoder är det omöjligt. I stället arbetar han med att genförändra grisar så att deras celler kan förstöra viruset när det uppstår. Dessutom har han utvecklat ett vaccin som i framtiden skulle kunna skydda människor mot perv. Nya sätt att hantera virushotet börjar alltså växa fram.

Xenoforskare påpekar ofta att ingen vet om en människa kan bli sjuk av perv, eller om viruset över huvud taget kan sprida sig bland människor. Andra kända retrovirus smittar relativt dåligt mellan människor. Hiv är ett exempel på det. Smittrisken är minimal så länge man inte delar sprutor eller har oskyddat sex med någon som är infekterad.

- Beskedet vi får från infektionsexperterna är att riskerna för nya smittor i samband med xenotransplantationer är mycket små, om de ens finns, säger Olle Korsgren, professor i celltransplantation vid Uppsala universitet.

Tillsammans med Annika Tibell deltog han i arbetet med att transplantera celler från grisfoster till diabetiker vid Huddinge sjukhus i början av 1990-talet. Nu ingår de båda i en forskargrupp som planerar att fortsätta där Huddingeförsöken slutade. Till att börja med ska de studera avstötningsreaktioner i provrör och i djurförsök. De har sökt pengar från en av de amerikanska forskningsstiftelser som nyligen beslutat sig för att satsa på xenoforskning. Men Olle Korsgren tror att det kan dröja uppåt tio år innan det blir aktuellt att operera in grisceller i en människa på nytt.

Många ställde upp

Under de första svenska försöken med xenotransplantationer var det lätt för forskarna att hitta tio frivilliga.

- Jag frågade tjugo patienter, och bara en tyckte att det var otäckt med grisceller. De flesta andra föll ifrån av medicinska skäl, säger Annika Tibell.

Gertrud Sundh har aldrig ångrat att hon ställde upp. Men hon blev opererad innan forskarna fick upp ögonen för perv. Om hon hade känt till de möjliga riskerna så hade hon kanske tänkt annorlunda.

- Om jag verkligen hade trott att det fanns risk för att jag skulle sprida någon ny sorts sjukdom så hade jag sagt nej. Jag var ju inte påtagligt sjuk. Hade jag behövt ett hjärta så hade det förstås varit svårare att bestämma sig, säger Gertrud Sundh.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

1

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Bra artikel, men varför just grisar? kan det vara med DNA och göra?

Lägg till kommentar