Psykedeliskt sorgearbete

Det behövs tid för att prata om traumatiska händelser. Det borde jag ha tänkt på. Det var aningslöst att ringa upp Siri Pieska Zetterman och fråga varför hon tackat ja till en experimentell behandling mot komplicerad sorg bara tio minuter innan jag skulle bli tvungen att rusa till ett tåg.

– Jag förlorade båda mina föräldrar i hyfsat ung ålder. Och för fyra år sedan blev min bästa kompis Julia mördad.

Oj.

Siri och Julia fann varandra samma dag de började på sexårsverksamheten på Björngårdsskolan på Södermalm i Stockholm. De har bott tillsammans i perioder, rest tillsammans och alltid haft en djup kontakt. Mordet blev en chock.

– Julia blev kidnappad av en kollega. Och sen när polisen började förstå att hon var kidnappad av honom så valde han att skjuta henne, och tog sedan sitt eget liv, säger Siri Pieska Zetterman.

Det är måndag. Klockan är strax efter fyra på eftermiddagen. På onsdag ska hon delta i ett experiment med det psykedeliska ämnet psilocybin mot komplicerad sorg. Jag frågar vad hon hoppas att det ska leda till.

 – Jag hoppas att få kontakt med den djupaste delen av sorgen och våga möta den. Att få någon förståelse för hur allt hänger ihop och acceptera hennes bortgång på ett sätt som jag märker att jag haft svårt att göra, säger Siri Pieska Zetterman.

Tiden rinner ut. Jag måste verkligen gå för att hinna med det där tåget. Allt blir hängande i luften. Jag ursäktar mig och lovar att höra av mig igen senare i veckan, efter onsdagen då hon ska få en tablett som i bästa fall gör så att sorgen släpper sitt grepp.

Tåget tar mig till Linköping. I en källare under Centrum för social och affektiv neurovetenskap vid Linköpings universitet sitter Anna Johnsson Svallin med höger hand i en manick som ska mäta hennes smärttröskel genom att trycka allt hårdare mot en punkt vid tummens bas. Det hörs ett svagt brummande. Hennes blick är koncentrerad.

– Aj!

Anna Johnsson Svallin deltar också i forskningen om psilocybin mot komplicerad sorg. Det är tisdag morgon. Knappt två veckor har gått sedan hon var här och svalde en avlång vit tablett. Nu är hon tillbaka för en uppföljning. Under förmiddagen kommer hon att bli undersökt på samma sätt som vid ett tidigare tillfälle, innan hon fick sin tablett. Anna Bengtson är forskningsingenjör och samordnar dagens alla tester.

– Smärttröskeln är intressant eftersom den hänger samman med hur mycket kontakt man har med sin kropp, säger hon.

Ett annat sätt att testa kontakten med den egna kroppen är att sitta stilla och försöka känna hjärtat slå. Anna Johnsson Svallin får två elektroder fasttejpade vid nyckelbenen. Nu ska hon trycka på ett tangentbord för att ange om hon kan uppfatta sina hjärtslag samtidigt som de faktiska hjärtslagen registreras. Dessutom ska hon bedöma hur väl hon lyckades.

– Det kan vara väldigt svårt, säger Anna Bengtson.

Många av dagens tester går ut på att undersöka hur känslan av den egna kroppen ligger till grund för ett ”jag”, själva uppfattningen om att vara en sammanhållen entitet. Den frågan är central för Rebecca Böhme. Hon är hjärnforskare här vid Linköpings universitet, och initiativtagare till studien om komplicerad sorg.

För närmare tjugo år sedan dog hennes mamma av cancer, bara 56 år gammal.

– Det var väldigt komplicerat för mig att hantera, säger Rebecca Böhme.

För fyra år sedan förlorade hon även sin pappa, som var filosof. Det var mindre omskakande eftersom han blev 85 år gammal. Men förlusten fick henne att tänka på sorg – vad det är och vilken forskning som finns om behandlingar.

– Jag upplevde då att en del av mitt jag inte riktigt är här längre, säger hon.

Rebecca Böhme hittade forskning om sorg, men ytterst lite baserat på mätbara processer i hjärnan och resten av kroppen. Det inspirerade henne till att försöka ta reda på om psilocybin skulle kunna lindra svår sorg.

Psilocybin är ett psykedeliskt ämne som förekommer naturligt i svampar, främst inom släktet Psilocybe. I kroppen förvandlas det till en nedbrytningsprodukt som kallas psilocin och fäster vid kemiska mottagare för det kroppsegna signalämnet serotonin.

Rituellt bruk av psilocybin har en lång historia. Forskare tror att mer än 7 000 år gamla målningar i grottan i Selva Pascuala ett par timmar öster om Spaniens huvudstad Madrid föreställer magiska svampar. Arkeologiska belägg visar att ceremonier med svamp även förekommit hos ursprungsbefolkningar i Mexiko och på många andra håll i världen.

Den schweiziske kemisten Albert Hofmann – som år 1943 blev först i världen med att trippa på LSD – lyckades i slutet av 1950-talet identifiera psilocybinets struktur och framställa ämnet på syntetisk väg. Under 1960-talet började det testas i forskning om psykisk ohälsa och i psykoterapi. Samtidigt fick både magiska svampar och LSD fäste i populärkulturen. Den amerikanske psykologen och aktivisten Timothy Leary hyllade dem med en fras som kom att prägla en hel generation: ”Turn on, tune in, drop out.”

I början av 1970-talet blev psilocybin narkotikaklassat i Sverige och många andra länder. Stränga regler och brist på finansiering ströp den kliniska forskningen om psykedeliska ämnen.

Men på senare år har pendeln vänt, något som den amerikanske vetenskapsjournalisten Michael Pollan beskriver i boken Psykedelisk renässans (Fri tanke 2019). Just nu, våren 2026, finns det 273 registrerade kliniska studier runt om i världen där psilocybin testas mot mängder av psykiska svårigheter, till exempel depression, tvångssyndrom, kronisk smärta, posttraumatiskt stressyndrom, anorexi, långvariga sviter av fästingburen borrelia- infektion, samt missbruk av bland annat alkohol, cannabis och kokain.

Det är ovanligt att en och samma substans kopplas till hopp om lindring för så många och vitt skilda sjukdomar och besvär. En stor del av de lovande resultaten kommer från studier med få deltagare, ofta bara något dussin. Därmed blir slutsatserna osäkra och risken stor för besvikelser. Men det finns en tydlig trend mot att forskare genomför större experiment med bättre metoder.

Studien här i Linköping ska enligt planerna innefatta hela 120 personer. De lottas till att antingen få en hög eller mycket låg dos av psilocybin. Eftersom psilocybin förändrar medvetna upplevelser finns en risk att deltagare skulle upptäcka om de fått ett rent sockerpiller. Därför använder forskare den låga dosen som ett alternativ till traditionell placebo inom en kontrollgrupp.

Vare sig forskarna själva eller deltagarna får veta vem som fått vad förrän hela studien är avslutad. Det stora antalet deltagare innebär att det kan dröja upp till tre år innan resultaten är klara. Samtidigt ger upplägget goda möjligheter att få tillförlitliga resultat.

Men varifrån kommer tanken på att psilocybin över huvud taget skulle kunna lindra en sorg som blivit övermäktig? Vad finns det för skäl att tro att behandlingen kan fungera?

Rebecca Böhme beskriver långvarig sorg som ett slags inlärnings­problem:

– Man måste uppdatera både modellen av världen, att den där personen inte längre finns, men också modellen av sig själv. Vem är man relativt den där personen – eller utan den där personen?

Hon hänvisar till en teori som kallas Rebus (relaxed beliefs under psychedelics, på svenska ungefär ”uppluckrade föreställningar under påverkan av psykedelika”). En av upphovsmännen till teorin är den brittiske hjärnforskaren och teoretikern Karl Friston. Han har rykte om sig att vara lika genialisk som svårbegriplig. Rena grekiskan anser många – vilket fick en AI-forskare att på skämt skriva en text med titeln Så läser man Karl Friston (på originalgrekiska).

Lyckligtvis finns det forskare som både begripit och vidareutvecklat hans idéer om så kallad hier-arkisk prediktiv kodning, bland andra den brittiske filosofen Andy Clarke i boken The experience machine (2023) och den svenske hjärnforskaren Predrag Petrovic här i Forskning & Framsteg.

Kärnan i teorin är att hjärnan inte är någon passiv mottagare av information. I stället skapar den sina upplevelser i ett samspel mellan inre  förväntningar och signaler från omgivningen. Förväntningar baserade på minnen och sannolikheter är nervsystemets bästa gissning om verkligheten. Om gissningen blir på tok uppstår ett felmeddelande som i bästa fall leder till att hjärnan justerar sin inre modell.

Förväntningarna – hjärnans bästa gissning – är alltså avgörande för vad vi upplever. Tänk dig att du med förbundna ögon blir utsatt för en doft. Den verkar komma från en vällagrad ost, sannolikt gruyère. Så tar du av dig ögonbindeln och inser att doften kommer från otvättade strumpor. Samma doftmolekyler, ny innebörd.

Låsningar som hindrar hjärnan från att upp­datera sina inre modeller gör det svårt att hantera verkligheten. Rebecca Böhme tänker sig att en sådan låsning ligger bakom långvarig sorg, och att psilocybin kan bryta den.

Enligt Rebus-teorin skapar psykedeliska droger en typ av oordning bland vissa celler i hjärnbarken – som leder till att skeva föreställningar om jaget och världen tillfälligt luckras upp. Därmed blir det lättare att uppdatera sina förväntningar och uppfatta en annan verklighet än den som kretsar kring att någon saknas.

Anna Johnsson Svallin förlorade en när­stående för drygt ett och ett halvt år sedan.

– Han var pappa till min äldsta son. Sedan gick pappan till min yngsta son bort nu i november, säger hon.

Trots att hon inte längre levde tillsammans med någon av männen när de dog blev sorgen svår. Även efter sina separationer stod hon dem nära, berättar Anna Johnsson Svallin i bilen på hemväg till Kisa efter förmiddagens alla undersökningar.

Hon säger att den experimentella behandlingen har gjort henne lugnare och kanske också förnyat livsgnistan. Jag frågar hur länge hon tycker att det är rimligt att sörja. Var går gränsen mellan normal sorg och något som kräver behandling?

– Det är väl individuellt, men jag skulle sätta gränsen vid ett år ungefär. Då har man varit med om alla högtider och annat som kan påminna om den som fattas, säger Anna Johnsson Svallin.

Frågan är viktig. Sedan år 2022 ingår PGD (prolonged grief disorder/långvarig sorgstörning) i psykiatrins diagnosmanual DSM-5 TR. Närmare en tiondel av alla människor i sorg riskerar att få en långvarig sorgstörning, enligt en samman­ställning av flera studier. Forskningen visar också att människor i svår sorg löper större risk än andra att dö.

För att få diagnosen PGD ska man ha förlorat en nära anhörig för minst ett år sedan. (För barn och ungdomar är gränsen sex månader.) Dessutom ska man ha haft en intensiv längtan efter den döde och/eller varit starkt upptagen av tankar på honom eller henne nästan varje dag under den senaste månaden ”i kliniskt betydande grad”. I diagnoskriterierna ingår också minst tre av åtta symtom på en lista som bland annat innefattar intensiv emotionell smärta, ensamhet, känslor av att livet är meningslöst efter förlusten, samt undvikande av saker som påminner om att personen är död.

Men det finns kritik mot försöken att diagnosticera sorg.

– Det är ett solklart exempel på medikalisering, säger Fredrik Sveneaus, professor i filosofi vid Södertörns högskola.

För honom är diagnosen ett missriktat försök att göra sorg till en medicinsk fråga, snarare än att se hur den hänger samman med existentiella, sociala och kulturella faktorer. Fredrik Sveneaus tycker att det vore rimligare att betrakta långvarig sorg som ett slags depression. Rebecca Böhme håller inte med.

– De överlappar bara delvis. Om man sätter in antidepressiva läkemedel mot sorg kan de kanske hjälpa mot några aspekter, men inte mot alla, säger hon.

Inom forskningen har diagnosen en viktig roll. För att det över huvud taget ska vara möjligt att forska om sorg behövs en definition, och helst också något slags måttstock. Forskarna i Linköping använder frågeformulär med poängsystem för olika grader av sorg. Sådana verktyg är nödvändiga för att utvärdera effekten av en experimentell behandling – men är förstås trubbiga när det gäller att beskriva hur en människa påverkas, och vad som kan göra sorgen komplicerad.

Siri Pieska Zetterman har sörjt sin bästa vän Julia i mer än fyra år. När vi äntligen träffas för ett samtal i lugn och ro har det gått precis en vecka sedan hon som försöksperson i studien om komplicerad sorg lutade sig tillbaka bland mjuka kuddar i ett särskilt ”doseringsrum” vid Linköpings universitet och svalde en vit tablett.

Siri Pieska Zetterman bor i Norrköping, läser en kurs i rumslig gestaltning vid Linköpings universitet och delar en lägenhet full av böcker, litterära tidskrifter och LP-skivor med två andra kulturarbetare.

– Jag gjorde mitt sista arbetspass som servitris på en restaurang i Berlin när jag blev uppringd av en gemensam vän som berättade att Julia var död, säger hon.

En värld gick i kras. Vännerna visste att Julia periodvis kämpat med depressioner och till och med haft tankar på att ta sitt liv. Men det skulle snart visa sig att hennes död berodde på ett fasansfullt brott.

Lördagen den 21 augusti 2021 hittade polisen två döda människor i en lägenhet i Malmö. Båda var skjutna. Polisen drog slutsatsen att det handlade om ett mord och ett självmord. Det finns mängder av tidningsartiklar om fallet, och dessutom en poddserie i sju delar med titeln Vad har hänt Julia? Det är fasansfull lyssning.

Julia blev bara 33 år gammal. Hon hade jobbat på en Danmarksfärja där hon blev vän med en kollega som i poddserien kallas Stefan. Han verkade vara en omtänksam person. Då visste varken Julia eller någon annan av kollegorna på båten att Stefan blivit dömd för en grov våldtäkt redan år 2004.

Polisutredningen om mordet på Julia visade att Stefan hållit henne fastbunden med igentejpad mun i sin lägenhet i tre dagar. Hans plan var att pressa henne på pengar och sedan döda henne. När Stefan förstod att polisen var honom på spåren bestämde han sig för att skjuta både Julia och sig själv.

– I sorgen efter att ha förlorat Julia känner jag ibland också en väldig ilska, säger Siri Pieska Zetterman.

När hon i unga år förlorade först sin mamma och sedan sin pappa var det annorlunda. Båda förlusterna var svåra, men en som hela tiden fanns kvar var bästisen Julia.

När Julia försvann berodde det på ett brott. Siri beskriver hur ilskan över brottet har gjort det svårare att vara ledsen. Det var som att hon fastnade i sin förlust. Som alla sörjande har hon upplevt ljusare stunder emellanåt, men en nedstämd grundton har dröjt sig kvar i veckor, månader och år.

– För ett par månader sedan fick jag upp en annons i mitt Instagramflöde om en studie om komplicerad sorg. Jag anmälde mig direkt, säger Siri Pieska Zetterman.

Därefter följde omfattande tester och intervjuer. Det finns inga rapporter om allvarliga biverkningar av psilocybin i vetenskapliga studier, enligt Rebecca Böhme och hennes medarbetare. Men för säkerhets skull gallrar de bort personer med bland annat högt blodtryck, dåliga njurar, eller som själva eller inom den närmaste familjen har psykiatriska problem som bipolär sjukdom eller schizofreni.

Siri Pieska Zetterman blev inkluderad som deltagare nummer sju. Behandlingen i doserings­rummet för en vecka sedan blev en stark upp­levelse.

– I början mötte jag olika färger och mönster. Lite senare skulle jag gå på toaletten. Då tänkte jag, wow, är det där verkligen mina armar? Händerna var jättestora och skulle passa på en grovjobbare. Jag har ganska små händer, säger Siri Pieska Zetterman. Ännu har hon inte fått veta om den vita tabletten hon svalde var en hög eller mycket låg dos av psilocybin. För egen del tror hon att dosen var hög.

Intressant i sammanhanget är att en ledande teori om placeboeffekter tar fasta på hur hjärnan skapar sin verklighet genom att gissa sig fram – alltså det som kallas hierarkisk prediktiv kodning och enligt vissa forskare är grunden för alla hjärnans försök att förstå sin omvärld.

Oavsett om Siris ändrade medvetandetillstånd var en ordentlig psykedelisk tripp eller något annat så fick timmarna i doseringsrummet en djup innebörd.

– Jag var tillsammans med Julia, men inte på en plats eller i något rum i vanlig mening. Det var sorgligt men också väldigt fint. Vi skickade positiv energi till varandra, säger Siri Pieska Zetterman.

Hennes känsla är att något blivit lättare. Under den gångna veckan har hon känt sig gladare än på länge, träffat två av sina syskon och promenerat i solen.

– Julia kommer alltid att vara med mig på något sätt. Och det kommer alltid att vara sorgligt att hon dog så tidigt. Sorgen försvinner nog inte helt och hållet, men den kan ta en annan form, säger Siri Pieska Zetterman.