BMI kan missa personer som riskerar allvarliga sjukdomar

Måttet BMI (body mass index) har under lång tid använts inom sjukvården för att hitta personer med förhöjda hälsorisker på grund av obesitas. En ny studie visar dock att BMI missar personer som har liknande hälsorisker för att de är normalviktiga enligt skalan.

– Det är en viktig och välgjord studie som visar på det vi har sett tidigare: att BMI inte är ett jättebra mått för alla, säger Ylva Trolle Lagerros, obesitasläkare och professor vid Karolinska institutet, som inte är en av forskarna bakom studien.

Med obesitas är risken högre att drabbas av exempelvis hjärt- och kärlsjukdomar, njursjukdomar och typ 2-diabetes. För att diagnostiseras med obesitas ska en person ha ett BMI på över 30. Samtidigt har fettvävnadens fördelning på kroppen betydelse för risken att drabbas av allvarliga sjukdomar – något som BMI inte tar hänsyn till.

– Väldigt många studier har visat att var fettet sitter på kroppen spelar roll. Så det första att fundera över är var den extra vikten har lagt sig, säger Ylva Trolle Lagerros.

Den nya studien har studerat över 400 000 deltagare från Storbritannien. Genom att ta hänsyn till deltagarnas midjemått och kroppsfettprocent (fettprofil) kunde forskarna visa att personer med ett normalt BMI och en avvikande fettprofil hade 45 procent högre risk för allvarliga hjärt- och kärlsjukdomar samt fyra gånger högre risk för typ 2-diabetes än deltagarna med normalt BMI och en hälsosam fettprofil.Fettprofilens betydelse skiljer sig även mellan könen.

– Fettet på kvinnors lår och rumpa fungerar som en konservburk med extra energi som kan användas om det är dåligt med mat under graviditet eller amning. Därför är det inte så farligt att ha extra fettväv där, säger Ylva Trolle Lagerros.

Samtidigt är det kostsamt och komplicerat att mäta kroppsfettprocent.

– Det finns många sätt att mäta kroppsfettprocent som egentligen är bättre än BMI, men de är mycket mer komplicerade, kostar pengar och tar tid, konstaterar Ylva Trolle Lagerros.

Att mäta midjan är däremot enkelt och kan göras hemmavid.

 – Det enklaste är att kolla på ditt midjemått! Att köpa ett måttband är billigt och midjemåttet kan man mäta själv. Det måste inte göras av sjukvården, säger Ylva Trolle Lagerros.

Studien baseras främst på individer med europeiskt ursprung – en begränsning i ett globalt perspektiv. Enligt Ylva Trolle Lagerros kan det genetiska arvet vara avgörande för hur stora hälsorisker en viss individ har.

– I det kalla Norden har det varit en överlevnadsfördel att kunna lagra fett. Man har helt enkelt sparat energi i ”ladorna” – eller i valkarna. I områden där det finns tillgång till mat året runt har det nog inte funnits samma behov av att bygga upp stora fettreserver, säger Ylva Trolle Lagerros.

Detta innebär att en ursprungsinvånare från Sydamerika löper större risk att drabbas av obesitasrelaterade sjukdomar jämfört med en nordisk person som gått upp lika mycket i vikt.

– I stora delar av Asien räknar man BMI 27 som obesitas, medan vi har satt gränsen till 30. Man har alltså aktivt satt BMI–gränsen lägre i vissa länder för att fånga upp att man är olika känslig, säger Ylva Trolle Lagerros. 

Trots bristerna med BMI menar Ylva Trolle Lagerros att BMI är tillräckligt träffsäkert för vad det används för: att diagnostisera obesitas.

– BMI är bra som en första signal att vi i sjukvården ska tänka till, en indikator helt enkelt på att det kanske finns en odiagnostiserad diabetes, eller att vi ska ta blodtrycket eller kolla blodfetterna. Än så länge har inga alternativa metoder övertygat sjukvården att byta till något annat än BMI, avslutar Ylva Trolle Lagerros.