”En adhd-diagnos är ingen mänsklig rättighet”

Adhd är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. För diagnos krävs bland annat att symtomen har funnits sedan barndomen och att de orsakar betydande problem i vardagen. Att vara stressad, ha svårt att koncentrera sig eller glömma nycklar är däremot erfarenheter som många människor kan känna igen sig i.

Antalet personer med en adhd-diagnos har ökat kraftigt i de nordiska länderna på senare år. Störst har ökningen varit bland vuxna kvinnor.

I SVT-serien Alla mina bokstäver möter vi kvinnor med mycket olika bakgrunder – från den dömda förbrytaren till toppdirektören. De berättar om verkliga svårigheter, men framstår samtidigt som starka, attraktiva och inspirerande förebilder. Det gör diagnosen lätt att identifiera sig med. Här uppstår en risk för överdiagnostik.

Överdiagnostik innebär att en person uppfyller de diagnostiska kriterierna, men ändå inte skulle ha haft nytta av att bli diagnostiserad och behandlad eftersom problemen bättre kan förstås på annat sätt.

Det betyder inte att underdiagnostik inte förekommer. Det är ett reellt problem när människor förbises och därmed inte får den hjälp de skulle kunna ha behövt. Men vi måste kunna diskutera var och när överdiagnostik eventuellt sker, så att resurserna kan gå till dem som har störst behov.

En möjlig förklaring till överdiagnostik är att de diagnostiska gränserna med tiden har utvidgats. Det kan både innebära att mildare beteenden och symtom inkluderas genom sänkta trösklar, och att nya typer av beteenden och erfarenheter införlivas i det diagnostiska ramverket.

Sociala medier kan förstärka denna utveckling. På TikTok beskriver influerare adhd genom vardagliga erfarenheter: att vara helt utmattad efter jobbet, ha svårt att få relationer att fungera eller ha en ”popcornhjärna” som tänker oavbrutet. En ny studie av populärt adhd-innehåll på Tiktok visar att mer än hälften av de egenskaper som presenteras som typiska för adhd inte motsvarar de diagnostiska kriterierna. En annan studie visar hur användare börjar tolka sina egna erfarenheter som symtom på adhd och självdiagnostisera sig.

Jag ser samma tendens i min egen forskning. Människor berättar att de börjat förstå sig själva i termer av adhd efter att ha hört en podcast, sett ett tv-program eller följt en influerare. Det kan vara värdefullt när människor med verkliga och tidigare oupptäckta svårigheter får hjälp. Men det kan också göra det svårare att skilja mellan adhd och erfarenheter som är en del av att vara människa, särskilt under perioder av stress och hög belastning.

Det betyder inte att kvinnor inte har adhd, eller att diagnoserna ökar utan anledning. Tvärtom har kvinnor historiskt ofta blivit förbisedda. Men vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt: Att vissa människor äntligen får en förklaring till verkliga svårigheter, och att en allt bredare kulturell förståelse av adhd kan göra att fler vardagliga problem tolkas som tecken på en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

När vi fokuserar på diagnoser riktar vi blicken mot individen. För vuxna kvinnor kan en adhd-diagnos vara en viktig förklaring till svårigheter de levt med länge. Men ett starkt fokus på diagnosen riskerar samtidigt att flytta uppmärksamheten från de samhälleliga villkor som påverkar kvinnors liv. Forskning tyder på att kvinnor i medelåldern upplever mer stress och utbrändhet än män, kanske på grund av könsroller och vad kvinnor förväntas kunna prestera.

Det är därför värt att ställa en obekväm fråga: Om en kvinna mår dåligt på jobbet, har svårt att få vardagen att gå ihop eller känner sig överväldigad – måste problemet då finnas i henne? Om adhd blir den dominerande förklaringen riskerar vi att missa andra möjliga orsaker. Kanske är det inte hennes adhd som gör att hon inte mår bra på arbetet. Kanske är det faktiskt arbetet som behöver förändras.

Vi behöver kunna erkänna mänskligt lidande som en del av livet utan att automatiskt förstå det som ett medicinskt problem. Samtidigt ska människor med adhd ha tillgång till stöd, behandling och medicinering när det behövs. När människor söker hjälp ska deras svårigheter tas på allvar.

Men en adhd-diagnos är inte en mänsklig rättighet. Om antalet diagnoser fortsätter att öka kraftigt måste vi också våga diskutera var gränsen går. Annars riskerar diagnosen att förlora sin betydelse – och i slutändan kan adhd bli något vi tar mindre, inte mer, på allvar.