Annons

Arg liberal reser till framtidslandet

Carl af Forsell rapporterade i Aftonbladet.

Författare: 

Publicerad:

2007-09-01

Den stekheta sommaren 1834 reste en 51-årig överste till England. Han hade redan varit där två gånger. En gång som krigsfånge när han var tonårig kadett i flottan, en gång på hemliga diplomatiska uppdrag i Napoleonkrigens slutfas. Han hette Carl af Forsell (1783-1848) och han var en nyfiken och driftig man, ett slags entreprenör i modernitet (se rutan på sidan 60). Samtidigt som han företog Englandsresan var han till exempel på väg att starta tidskriften Läsning för folket, Sveriges första populärvetenskapliga tidskrift.

Efter Napoleonkrigens slut och i upplysningens svallvågor började samhällsbetraktare fara kors och tvärs över Europa, och reseskildringen blev en populär genre. Den bestod ofta av redovisningar av besök på samhällsinrättningar - skolor, sjukhus, föreningar och fängelser, alla uttryck för den begynnande moderniteten - och möten med viktiga personer samt statistik. Reseskildringen kunde även vara ett sätt att i förtäckt form föra fram kritik av hemlandet, som underförstått fungerade som fond för beskrivningen.

Reseberättelser blev också efterfrågad läsning hos den växande och läsande medelklassen - de både bildade och underhöll läsaren - och Forsells skildring av sin Englandsresa publicerades i avsnitt i nya och radikala Aftonbladet och som bok år 1835. Gränsen mellan journalistik, samhällsdebatt och vetenskap var inte helt tydlig. I Forsells bok ryms såväl personliga reflektioner som långa torra uppräkningar av brittiska förhållanden. Likväl var skildringen av framtidslandet England sensationellt stoff, och Aftonbladet hyllade hans faktaspäckade stil.

Den mest utvecklade nationen

Forsell var något av en anglofil - han hade i sin ungdom imponerats av de brittiska ingenjörer som han arbetade med under projekteringen av Göta kanal. Han hade en evolutionistisk världsbild där folk och nationer tävlade i framsteg eller grad av civilisation. Nu var han övertygad om att England intog tätplatsen i denna kamp. England var mitt uppe i en industriell revolution: mellan 1750 och 1850 ökade Storbritanniens bruttonationalprodukt två och en halv gång, och under 1800-talets lopp fyrfaldigades realinkomsterna i landet. Att söka sig till det brittiska samhället var alltså ingenting annat än en resa till framtiden. Krigsveteranen och adelsmannen Forsell intresserade sig dock främst för sociala frågor som - småbarnsskolor! Samt för vad han kallade "världens åttonde underverk": den nya järnvägen mellan Liverpool och Manchester.

Åren kring 1830 ökade handeln mellan Sverige och Storbritannien. Engelska romaner började översattes till svenska; exempelvis Lord Byron och Walter Scott (man kunde rentav tala om en scottomani dessa år). Kunskaper i det engelska språket var ännu ovanliga, men Forsell tillhörde en liten grupp svenskar som behärskade det - han hade undervisats i engelska när han gick på Karlbergs nya militärhögskola som tonåring. Han tyckte inte att det lät vackert, men han undervisade ändå ihärdigt sina döttrar i detta språk som han spådde skulle komma att dominera världen.

Forsell tog den nya ångbåtslinjen mellan Göteborg och Hull som öppnades 1834, och redan vid ankomsten förvånades han över den livliga rörelsen på kajer och gator. Överallt utgjordes husens bottenvåningar av butiker, den ena med fler varor än den andra. Han var förbluffad över detta utbud - som överväldigade den som gick in i någon av bodarna och fick se alla varor som trängdes på hyllorna. Detta varuöverflöd var själva kännetecknet för en engelsk stad, påpekade han. Napoleon hade föraktfullt talat om britterna som shopkeepers, men hos Forsell väckte all kommers både förvåning och djup beundran: "Ingen gata i Stockholm, icke en gång Drottninggatan, kan, hvad mängd och rikedom af bodar beträffar, jemföras med t.ex. Market Place i Hull." Och Hull var bara Englands fjärde största staden vid denna tid.

Dessutom, för att starta en affärsverksamhet i landet behövdes bara ett startkapital. I Sverige var näringslivet fortfarande strikt reglerat av skråväsendet - först 1846 avreglerades detta. Forsell nämner inte detta som i mångas ögon hämmade de svenska näringarna - men för hans läsare måste skillnaden ha varit uppenbar.

"Fabriks-systèmet", kallade han industrialismen. "En främling, som reser i England, förvånas öfver den mängd af ofantligt höga, smala, runda skorstenar som från hvarje fabriks-ort reser sig. Dessa ovanliga byggnader äro icke, såsom jag i början föreställde mig, för att vinna drag och en liflig, stark värme, utan till det mesta för att stenkolsröken må gå högt öfver de angränsande boningarne och icke falla besvärligt."

Näringsfrihet skapar välstånd

Detta var framtiden, ansåg han. Alla länder kommer att gå denna väg och industrialiseras - även om många i Forsells samtid menade att Englands rikedomar hade tillkommit på ett konstlat sätt som i längden inte kunde bestå; industrier och ångkraft sågs med stor skepsis av många.

Forsell höll inte med. Det var inte påbud, tullar, skrån, privilegier och monopol som skapade välstånd, utan näringsfriheten, menade Forsell, som även beklagade den likgiltighet man i Sverige hade inför industrialismen. Det var heller inte förordningar och mängder av ämbetsmän som var nyckeln till framstegen, utan som i Englands fall flit, skicklighet och känsla för mekaniska lösningar, fortsatte han. Samtidigt hyllade Forsell maskinerna som dag och natt kunde utföra samma sak med samma kraft och precision, till skillnad från människan. Men efter hand skulle andra nationer tränga ut Englands nuvarande dominans på världsmarknaden, spådde han.

Men allt var inte perfekt - industrialismen hade skapat enahanda arbeten, vilket var ett problem för arbetarna. Många trodde dessutom att fabriksarbetarna var farliga och benägna till samhällsomstörtning, men det stämde inte, hävdade Forsell. De brittiska fabriksarbetarna insåg att de skulle förlora mer än vinna på samhällsomstörtningar. Han såg ett stort antal fattiga, men inte något verkligt elände. Britternas levnadsnivå var på så hög nivå jämfört med andra nationer att deras fångar och fattighjon levde bättre än halva svenska folket, ansåg han.

Forsells reseberättelse är späckad med sifferuppgifter. Läsarna fick veta att det fanns 50 000 mekaniska vävstolar i landet, att det tyg som producerades i England kunde täcka elva gånger ytan av England, Skottland och Irland tillsammans. Forsell räknade ut ett slags förmögenhet per capita genom att summera all egendom i landet och all så kallad public property för att sedan dividera med antalet invånare. Det belopp Forsell fick fram, 186 pund, imponerade på honom. Han skrev: "…författaren medger gerna att det, i fråga om rikedom, är föga uplysande, att jemföra det rika England med det fattiga och sterila Sverige", men han ville ändå göra detta - för kontrastens skull. En vidare sifferoperation gav vid handen att en engelsman representerade 14 gånger mer tillgångar än en svensk!

Gasen lyste upp London

Ankomsten till London fyllde honom med en rent barnslig glädje. Vilka förväntningar man än hade på denna världens största stad så kom de på skam. Sedan Forsell hade varit där på 1810-talet hade enorma förändringar skett: gator hade byggts om för att underlätta en mer regelbunden och luftig stadsplanering. Staden var under 1830-talet inne i ett expansivt skede, befolkningen ökade snabbt - 900 000 invånare kring år 1800, nästan 1 500 000 på 1830-talet. Den ena kringliggande byn efter den andra kom att svepas in i den växande metropolen. Återigen måste Sveriges efterblivenhet ha slagit honom - han som kallade Sveriges städer för "jordbruksidkande byar" i sin skrift Statistik öfver Sverige.

En av många moderniteter var gasbelysningen i staden. Erik Gustaf Geijer hade drygt tjugo år tidigare rapporterat om Londons mörka gator. Nu fanns 38 mil gasledningar i staden, alla tillkomna genom privata firmor. En gaslåga lyser som fyra till sex talgljus, berättar Forsell för sina svenska läsare, och i London fanns mer än 100 000 gaslågor. Stockholm var vid denna tid mörkt - de första gaslyktorna sattes upp först 1853.

Forsell träffade även flera kända personer i London, till exempel den då drygt 30-årige uppfinnaren Johan - senare känd som John - Ericsson. Han hade enligt Forsell "gjort ett visst upseende bland Englands berömda Engineerer". Ericsson hade liksom Forsell arbetat med bygget av Göta kanal, och Ericsson lydde en tid direkt under en av Forsells bröder.

Teknikoptimist

Forsell åkte även på järnvägen som gick mellan Manchester och Liverpool, invigd 1830. Den motiverades av kravet på bättre transporter mellan bomullens inskeppningshamn Liverpool och platsen där den bearbetades, Manchester. Liverpool besöktes på 1830-talet av 10 000 fartyg årligen, varför transportern mellan dessa två städer var minst sagt viktig. Efter invigningen inleddes kommersiell trafik med omkring 1 000 tågpassagerare om dagen.

Byggandet hade omgivits av farhågor: luften skulle förgiftas, fåglarna skulle dö, säden bli dålig och så vidare, förutspådde pessimisterna. Andra talade om att man borde ha höga plank omkring järnvägarna, eftersom det kunde leda till hjärnskador om man reste mer än 30 kilometer i timmen och samtidigt tittade ut. Forsell tillhörde knappast pessimisterna men förundrades över arbetet med att få järnvägen i ett jämnt plan, alltså den omstöpning av själva naturen och landskapet som järnvägsarbetet innebar. Att ha varit i Manchester utan att ha åkt den nya järnvägen - "en snillets triumf" - som gick i svindlande 45 kilometer i timmen var otänkbart för Forsell. Det kan vara värt att citera hans beskrivning av järnvägsresan, förmodligen den första svenska skildringen av en sådan:

"Jag hade föreställt mig att man af den starka farten skulle finna andedräkten besväras, men så var det icke; man flög fram på jernbanan utan att märka någon annan rörelse än en obetydlig skakning, när hjulen passerade sådane ställen där jernvägs-skenorne i deras ändfogningar icke varit jämna. Om det blåser hårdt emot torde det dock vara rådigt, helst om man far med den öpna eller såkallade second train, att hålla en näsduk för munnen. För övrigt var rörelsen så jemn, tyst och stilla, att man med lätthet skulle ha kunnat läsa en bok eller skrifva bref. Att farten dock icke var ringa märktes deraf, att när vi mötte trainen från Liverpool var det icke möjligt att få sikte på någon serskild passagerare, utan alla dessa ansigtens hastiga förbiskymtande syntes blott som en röd strimma."

I "själva järnets hemland"

Att Sverige borde bygga järnvägar var självklart för Forsell. Bara det faktum att man i det glest befolkade USA hade börjat bygga järnvägar var ett argument för att det borde kunna bära sig även i Sverige - i "själva järnets hemland", som Forsell skrev. En järnväg kostade omkring en tredjedel av vad en kanal kostade. Saken förtjänade i alla fall att undersökas, och om staten inte förmådde, så borde de individer som kunde tjäna på saken, exempelvis brukspatroner, finansiera det själva. Sverige behövde mer av "Engelsk Associations speculations-anda", summerade han.

Tjugo år senare började staten bygga stambanor i Sverige.

Mest intresserad var Forsell av sociala frågor, varför han sökte upp Stepney Infant School i östra London, där 220 barn mellan två och sju år undervisades. Detta måste vara skrattretande för många svenskar, trodde han, eftersom många ansåg att man inte kunde lära så små barn någonting. Forsell tyckte annorlunda. Vid denna skola fick även de minsta barnen lära sig bokstäver. Undervisningen skedde i mindre grupper, och med tanke på de mindre barnen så var pedagogiken mycket varierad.

Efter hemkomsten gav Forsells resa upphov till en diskussion i de svenska tidningarna om småbarnsskolor. Dessa skolor var ju huvudmålet för resan, och han förespråkade att sådana borde startas i Sverige. Hans reseskildring recenserades i exempelvis Svenska litteratur-föreningens tidning som menade att småbarnsskolor var detsamma som "fabriks-afvel". Men Aftonbladet var positiv och stödde Forsells idéer. I denna debatt kallade Aftonbladet uppskattande Forsell för "den argaste liberal som Sverige äger".

Forsell själv brann för idén. Omkring 12 procent av Sveriges befolkning var barn mellan två och sju år, och han hade dessutom i sina statistiska verk belagt den snabba folkökningen i Sverige. Att sätta små fattiga barn i skolor var alltså en säker investering för framtiden. Då skulle de bli bildade och uppfostrade - och i förlängningen inte störa den sociala ordningen. Han hade själv sett och hört hur de engelska barnen sjöng och gymnastiserade sig genom hela multiplikationstabellen. De brittiska småttingarna kunde dessutom redogöra för Gustav II Adolfs bedrifter bättre än många svenska skolbarn. För Forsell handlade det, som mycket av filantropin under 1800-talet, om att hantera den nya och växande arbetarklassen.

Nya projekt för Forsell

Forsell uppmanade allmänheten att anteckna sig som intressenter om de stödde småbarnsskolorna, och sommaren 1835 spred Aftonbladet denna uppmaning. Forsell blev överväldigad av intresset, och hösten 1835 hölls flera möten i hans hem vid Kungsträdgården i Stockholm. Aftonbladets grundare Lars Johan Hierta och flera andra reformvänliga liberaler intresserade sig för saken. I december hade ett "Sällskap för bildande av småbarnsskolor" inrättats med Stockholms överståthållare J.W. Sprengtporten som ordförande och Forsell som vice ordförande.

I januari 1836 startades hans småbarnsskolor i Stockholm, och år 1842 grundades folkskolan. Men då hade den rastlöse Forsell redan kastat sig in i nya projekt - exempelvis ett slags faddersystem för fattiga barn, kvinnofrågan och ett projekt för hjälp åt frigivna fångar.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar