Klimatguru med rätt att flyga

På papperet är Christian Azar fysiker. Han är professor i hållbar energi och materialomsättning, har examen i teknisk fysik och arbetar vid en avdelning för fysisk resursteori på Chalmers tekniska högskola i Göteborg. Men läser man hans forskning rymmer den nästan lika mycket ekonomi – marginalkostnader, ekonomiska styrmedel och pris på utsläpp av koldioxid.

– Jag arbetar mycket med modeller för energisystem. Där är det mycket teknik, men också mycket ekonomiska styrmedel. Vad händer om man ökar skatten eller subventionerar elbilar? Alla mina doktorander läser åtminstone två kurser i ekonomi, och jag känner mig nästan som ekonom.

Klimat har varit det som Christian Azar ägnat sin professionella tid åt sedan han tog examen i teknisk fysik vid Chalmers tekniska högskola. Efter forskarstudier, en kort tid i Frankrike och några år som forskarassistent blev han 31 år gammal en av Sveriges yngsta professorer. I medierna utmålades han som en lovande talang och nu, åtta år senare, har han förutom sin ordinarie forskning även hunnit med saker som två statsministerledda kommissioner om oljeberoende och hållbarhet, och inte minst deltagande i FN:s klimatpanel. I höstas publicerades hans första bok riktad till allmänheten: Makten över klimatet.

– Om man bara läser nyhetsartiklar och diskuterar kring köksbordet blir det lätt fragmentariskt. Jag vill att vanliga människor ska få en bättre helhetsbild av klimatfrågan. Om man läser den här boken blir man naturligtvis inte världsmästare på klimat, men man får koll på hela frågan, allt från vetenskap och tekniska lösningar till nationell och internationell politik.

Även om boken berättar om vår kunskap om klimatläget i dag, är dess särart att den förklarar den politiska verklighet som bestämmer om huruvida vi kommer att komma till rätta med utsläppen. En av de viktiga poängerna i boken – och Christian Azars forskning – är att insatser mot klimatförändringar måste ta med ekonomi, politik och opinion i beräkningarna.

– Det är det som är spännande med klimatfrågan. Den rör inte bara miljö, utan nästan alla andra stora internationella frågor. Försöken att minska utsläppen kan leda till konflikter i världshandeln. De kan innebära ökad risk för kärnvapenspridning, om man satsar mer på kärnkraft. Dessutom har vi 800 eller 900 miljoner hungriga i världen, vilket är helt absurt, och där kan både klimatförändringar och åtgärder mot dessa påverka.

Listan över exempel fortsätter: avskogning, matpriser, biobränslen.

Förutom att forska lägger Christian Azar en betydande del av sitt arbete på att hålla föredrag för politiker och andra makthavare. Hur stort hans inflytande är går inte att säga säkert, men klart är att han är en av de svenskar som har störst möjlighet att påverka klimatutvecklingen nationellt och internationellt. Själv tonar han dock ner sin betydelse.

– Det är så otroligt många som jobbar med klimatfrågan att det inte går att urskilja sin egen roll för någon människa. Möjligtvis en person som Al Gore, men det är ändå omöjligt att säga hur och om hans film påverkar koldioxidhalten år 2050.

– Det är samma sak för politiker. Tony Blair var övertygad om att klimatfrågan var ett allvarligt problem, och inte ens han lyckades under tio års tid få ner britternas utsläpp.

Frågan om hans egna avtryck på klimatet diskuterar han ogärna.

– Jag har vissa bra sidor och vissa dåliga. Om man räknar in jobbresor är det klart att jag ligger över medelsvensken, det är inget snack om det.

Något som drar ner hans inverkan på klimatet är att han är vegetarian sedan många år.

– Jag började inte av klimatskäl, men det är klart att det bidrar. Men jag tror inte att jag skulle vara det om det bara var för klimatet.

I klimatdebatten betonas ofta vad individer kan göra för att minska sina egna utsläpp. Christian Azar är positivt inställd till sådana åtgärder, men tror inte att det är där lösningen ligger. Talar man för mycket om individuellt konsumentansvar, finns det en risk att man förlorar fokus på det som verkligen betyder något.

– I ett system med utsläppsrätter har ju regeringarna redan satt taket för utsläppen. Om jag då avstår från flyg innebär det bara att någon annan kan flyga i stället. Det är som med fiskekvoter. Om jag slutar att äta fisk blir det inte mindre fångat, för då säljs den någon annanstans i stället.

– Om det känns bra att bidra så lite som möjligt till utsläppen är det klart att man ska göra det, men man ska inte luras att tro att det är så problemen kommer att lösas. Det är en lite känslig fråga att ta upp, eftersom det går på tvärs mot den allmänna föreställningen. Allt fler som jobbar med frågan inser att handel med utsläppsrätter tar bort de moraliska argumenten på individnivå, och gör om det till en ekonomisk fråga.

Enligt Christian Azar är i stället den bästa klimatinsatsen som enskilda människor kan göra att ge stöd till politiker som vill sänka utsläppstaken. Frågan om att påverka politiker tas upp i ett av kapitlen i Makten över klimatet. Där drar han paralleller mellan industriländernas beroende av fossila bränslen och Storbritanniens slavhandel under 1800-talet.

– Britterna som försvarade slavhandeln hävdade att Storbritannien inte kunde avskaffa slavhandeln om inte Frankrike gjorde det. Samma sak sägs i dag om koldioxidutsläpp.

Likheterna med slavhandeln går i viss mån också att överföra till vilka som sitter vid makten. I det brittiska parlamentet fanns många plantageägare och representanter för skeppsindustrin, som givetvis inte ville avskaffa slavhandeln.

– I USA har både presidenten och vicepresidenten haft stora intressen i oljeindustrin, så i någon mening är oljeindustrins män i absoluta maktpositioner i världen.

Så småningom – efter omfattande opinionsarbete – förbjöds dock slavhandeln, och Christian Azar menar att det även är möjligt att genomföra kraftfulla åtgärder mot utsläpp av växthusgaser.

Men att förändra maktförhållanden är inte lätt – och kräver taktik. Ur ett teoretiskt perspektiv kan målet vara tydligt, men den praktiska vägen dit är kantad av svårigheter.

– I en energivärld som domineras av fossila bränslen är det klart att deras förespråkare hörs mest. Ska man införa handel med utsläppsrätter är det klart att det blir protester. Då får man lirka sig fram.

När EU införde handel med utsläppsrätter gjordes just sådana kompromisser för att få med sig kolindustrin. Medan många företag var tvungna att betala för sina utsläppsrätter, fick kolindustrin och en del andra stora aktörer sina utsläppsrätter gratis.

– Det kanske är nödvändigt att ge dem vissa utsläppsrätter gratis, men man har uppenbarligen överkompenserat. Man kunde ha gett dem kanske 20 procent i stället, men inte hela vägen till 100 procent.

– Att införa en politik för att minska utsläppen som innebär att de som släpper ut mest plockar hem miljardvinster är motbjudande, jag kan liksom inte komma ifrån det.

I sin bok och på scen är Christian Azar en popularisator och opinionsbildare som målar upp de stora bilderna på ett lättfattligt sätt – utan att väja för de stora frågorna. Men den forskning han bedriver vid sidan av rampljuset skiljer sig rätt mycket från det som hörs på hans presentationer.

– När jag är ute och föreläser är det lätt att bilden av mig blir fokuserad på det som går lätt att skriva i tidningarna: Satsa mer på vindkraft! Men i min vardagsforskning håller jag ofta på med smådetaljer som jag aldrig skulle mumla om till någon politiker.

På senare tid har föredrag, handledning och kommissionsarbete tagit mycket tid, och gett mindre tid över till egen forskning, vilket är något han kan sakna.

– Det absolut roligaste är när man sitter och klurar och kommer på att något är på ett sätt som man inte väntade sig. När man lär sig något nytt. Man har en längtan efter stora genombrott och insikter som förändrar ens sätt att se på världen. Det kan man ju inte göra varje dag, men det är det som är det roliga.

– Nyss var jag i USA och höll en massa föreläsningar. När jag flög hem kom jag på en sak som jag ville räkna på, och så satt jag på flyget och räknade i några timmar. Sådana stunder är sköna. Då gör jag något som jag aldrig skulle berätta på en studentföreläsning – det är en snäv krets på kanske femton personer i världen som har intresse av det.

Men även introvert forskning kan ge praktiska resultat. Ett av de områden där hans forskning gett avtryck är hur man ser på möjligheterna att nå riktigt låga nivåer av koldioxid i atmosfären.

– Om man använder biobränslen tillsammans med infångning av koldioxid kan man få negativa utsläpp. Då går det till och med att sänka koldioxidnivån till lägre nivå än i dag. När vi började prata om det för 5–10 år sedan tyckte folk att det var helt kryptiskt, men det har fått större acceptans nu.

Ett annat område där hans och hans kollegers forskning utmärkt sig är värdering av koldioxid, och hur mycket det kostar att släppa ut den. När forskningen genomfördes ansåg de flesta att de ekonomiska skadorna var ganska små, men hans forskning visade att det visst kan vara lönsamt att minska utsläppen. Dessa artiklar skrevs för tio år sedan och har nu uppmärksammats i den så kallade Stern-rapporten, som fick många västpolitiker att ta klimatfrågan på allvar.

– Att bli mött med skepsis gör det bara mer intressant. Om man inte ifrågasätter finns en risk att det som är politiskt möjligt och det som är tekniskt möjligt blandas ihop. Det är vanligt att hävda att vi aldrig kommer att klara av att lösa klimatproblemet. En del hävdar till exempel att det är omöjligt att nå låga koldioxidmål, som 350–400 ppm i atmosfären.

– Det kanske inte är politiskt möjligt, om USA och Kina inte vill göra det som krävs – men då är det just det som är grejen. Blandar man ihop korten kan de som inte vill genomföra förändringar få det att låta som att det inte är tekniskt möjligt.

Både i sin bok och i föredrag är Christian Azar tydlig med att stommen i effektiva insatser mot klimatförändringen måste utgå från handel med utsläppsrätter eller skatt på utsläpp av växthusgaser. I Sverige kostar det omkring en krona att släppa ut ett kilo koldioxid. Om det kostade lika mycket över hela världen skulle klimatproblemet i stort sett vara löst, enligt Christian Azar.

– Sverige har minskat sina utsläpp, inte för att enskilda människor har blivit mer miljöengagerade, utan för att staten införde en koldioxidskatt. Då blev det lönsamt att byta till biobränslen i fjärrvärmeverken. Nu kan vi sträcka på oss och säga att vi har gjort bra miljöinsatser, men vi gjorde det för att det var billigast.

En krona per kilo koldioxid är en lösning som kan tyckas enkel, men att genomföra den är långt ifrån enkelt.

– Den teoretiskt bästa lösningen är samma skatt i alla sektorer i hela världen, punkt slut. Men givet att Kina, Tjeckien och USA och hundra länder till inte vill införa det – vad är bäst då?

– Där blir forskning svårare, för det finns ingen given metod för att hitta en näst bästa-lösning. Det går, men det blir en rörig lösning, och då börjar man närma sig hur verkligheten faktiskt ser ut.

Att hitta näst bästa-lösningar som är trovärdiga kan få stora praktiska konsekvenser, eftersom de kan fungera bättre i praktiska förhandlingar jämfört med teoretiskt perfekta alternativ.

– Amerikanska ekonomer visade att Kyoto-protokollet var dyrt jämfört med det teoretiskt bästa alternativet, och då blev det ett argument för att inte hoppa på Kyoto. Men USA:s position blev varken den bästa eller den näst bästa lösningen – utan ingenting.

När det gäller klimatfrågans framtid är Christian Azar kluven. Troligtvis arbetar han fortfarande med klimatfrågor om tjugo år.

– Det kan frigöra energi och kreativitet att få jobba med något som är stort och viktigt. Men jag har mina dagar när jag tycker att det ser mörkt ut, inte minst när utsläppen ökar så snabbt och den politiska viljan i världen att göra något åt det är så svag.

– Det händer så pass mycket med solceller, vindkraft och effektivisering att man om femtio år kanske säger att det var nu vi började lösa problemet. Genom både teknikutveckling och handel med utsläppsrätter. Det kan vara så att vi är i en brytpunkt nu utan att vi har förstått det.

– Ibland kan jag tänka att slaget om klimatfrågan är vunnen i Sverige. De allra flesta har accepterat att vi behöver göra något, och både regeringen och oppositionen är inställda på att höja koldioxidskatten. Men det stora slaget gäller USA, Kina, Indien, Östeuropa, Ryssland.