Annons
Åsa Nilsonne här och nu
Bild: 
Linda Forsell

Åsa Nilsonne här och nu

Möt psykiatrikern och psykoterapeuten som inte gör någon skillnad på djur och människor.

De två kinesiska nakenhundarna Zelda och Nemi, som inte alls är hårlösa, har fått tillåtelse att hoppa upp i soffan och sover nu tätt ihoprullade vid sin mattes sida. Hur ser deras drömmar ut? Hur tänker de? Kan de fundera på det som har hänt? Kan de glädjas åt eller oroa sig för framtiden? Hur ljuder ljuden och hur doftar dofterna som deras öron och nosar uppfattar med en känslighet flerfaldigt större än människans?

Finns det förresten någon avgörande skillnad mellan människan och andra levande varelser, mellan Zelda, Nemi och deras matte Åsa Nilsonne?

– Vad skulle det i så fall vara?, bollar Åsa Nilsonne tillbaka medan hennes fingrar förstrött och ändå metodiskt formar Zeldas flygiga maghår till ungefär lika tjocka flätor. Med hjälp av Åsa Nilsonnes konsekventa och inkännande vägledning har det känsliga lilla djuret med tiden vidgat sin trygghetssfär.

Bruset från Sveavägen, fyra våningar nedanför, är lika avlägset som det brukar, fåglarna i den stora voljären i rummets ena hörn gör inte heller mer väsen av sig än vanligt.

– Jag har funderat mycket på skillnaden mellan djur och människa och tror faktiskt inte att det finns en skarp skiljelinje, säger Åsa Nilsonne. När det gäller däggdjurens tänkande och kännande så ser jag det snarare som gradskillnader än artskillnader.

För att en individs intellektuella och känslomässiga potential ska utvecklas till fullo krävs balans mellan trygghet och utmaning. Samma lagar styr hjärnans utveckling hos såväl hundvalpar som människobarn. De synapser som aldrig kommer till användning förtvinar, likt en oanvänd muskel.

– Det är först när vi tar våra relationer på allvar, som vi kan utveckla dem fullt ut. Det gäller såväl barn som livspartner och djur, säger Åsa Nilsonne. Jag skulle kunna ha Zelda mest som en vacker krukväxt, men jag föredrar att träna med henne, att undersöka, att utmana.

I boken Zelda och meningen med att ha hund (Natur och kultur, 2009), berättar hon om deras första gemensamma nio månader och vägen mot en allt större förståelse av varandras personlighet och intentioner.

– I alla sammanhang är jag en stor fan av "att förstå", säger Åsa Nilsonne. För att exempelvis förstå varför Zelda inte lyder, måste jag försöka se världen ur hennes perspektiv. Då hamnar jag oftast i att jag inte har förstått att hon inte förstår mig. När jag vet vad jag gör för fel så kan jag rätta till det.

Samma lust att förstå kännetecknar hennes gärning som psykiater och psykoterapeut.

På samma sätt som en diabetesspecialist intresserar sig för bukspottkörteln och produktionen av insulin, så intresserar sig Åsa Nilsonne för hjärnan och dess produktion av tankar och känslor– och hur de kan påverkas.

Visst, menar hon, har barndomens erfarenheter stor betydelse för det fortsatta livet. Men i motsats till sina psykodynamiskt inriktade kolleger ser hon ingen mening med att i det omedvetnas dunkla djup famla efter förklaringar till svårigheter i nuet. Då är det bra mycket enklare och effektivare att säga "plats i korgen" till oönskade tankar, känslor och minnen.

Att hjärnan kan lära om och lära nytt hela livet, är Zelda ett bra exempel på. Hon är i grunden en försiktig och lättskrämd liten dam, men genom att gång på gång utsättas för ljudet av smällande dörrar, har hon lärt sig att det inte med automatik är farligt, fastän hon en gång som liten fick tassen i kläm. Om en individ bemöts med respekt och lyhörd omtanke brukar det bli bra i slutänden, vare sig individen är en hund eller en människa.

En gång i tiden hoppade Åsa Nilsonne av läkarutbildningen. Den avgörande händelsen var ett experiment med möss. Ett stort antal stoppades ner i en liten glasburk, där de snart dog av stress. En jämförelsegrupp, som fått lugnande medicin före experiment, dog inte.

– Förfärligt, jag gick bara därifrån, säger Åsa Nilsonne.

Så följde ett mellanspel på Jersey där hon arbetade i en djurpark för utrotningshotade djur. Sedan tog nyfikenheten på människors beteende över och hon återvände till Sverige och psykiatristudierna.

Erfarenheterna från Jersey kom väl till pass i deckaren I det tysta. Sedan 1990 har hennes huvudperson, polisinspektör Monica Pedersen, löst fem mordgåtor i lika många böcker. Medan Åsa Nilsonne som psykoterapeut söker efter de tanke- och känslokedjor som lett fram till en oönskad handling, så söker hennes deckarhjältinna efter ledtrådar som– systematiskt uppnystade– för fram till en lösning av brottet.

Den senaste, Ett liv att dö för, utspelar sig delvis i Etiopien, ett land som för författaren är lika mycket "hemma", som Sverige.

De flesta får under sina levnadsår en enda språk- och kulturkod att lösa. Diplomatbarnet Åsa Nilsonne fick många.

Hon är precis klar med råmanuset till sin självbiografi som ska handla om hennes första 20 år.

Ett kort sammandrag: Åsa Nilsonne föddes för 61 år sedan i Stockholm. När hon var tre flyttade familjen till Oslo, där hon fick en dansk barnflicka och sattes i amerikansk kindergarten. Senare flyttades hon till en engelsk skola, där hon ansågs tala med en vulgär amerikans accent; det var bara att lägga om uttalet ögonaböj. Nästa station var Libanon där det talades arabiska och franska på gatan och engelska i skolan. När hon var nio år var turen kommen till Etiopien och en fransktalande skola, medan folk i gemen talade amarinja och italienska. Sex år senare flyttade hon "tillbaka" till Sverige och en internatskola i Sigtuna, medan den övriga familjen slog ner sina bopålar i Thailand. När Åsa Nilsonne de följande åren åkte hem över loven var det till Bangkok där språket var thailändska och engelska.

– Det jag tycker är allra märkligast är hur jag i detta virrvarr har lyckats bli en kommersiellt gångbar författare i Sverige, säger Åsa Nilsonne. Troligen var det kärleken till djuren som hjälpte mig att brygga över alla de olika språken. Deras kroppsspråk är i stort sett likadant överallt.

Som Åsa Nilsonne ser på saken så föds olika individer med olika förutsättningar för att klara olika slags påfrestningar.

Den spröda Zelda har det troligen gått bra för tack vare hennes trygga uppväxt. Åsa Nilsonne har det gått bra för kanske tack vare hennes orädda vetgirighet.

Koderna har periodvis varit svårknäckta.

När lärarna på internatskolan i Sigtuna lämnade tillbaka en skrivning med orden: "Det kunde vara bättre", trodde Åsa Nilsonne länge att hon hade gjort bra ifrån sig. När hon skolkade och den enda konsekvensen var att lärarna sa att hon inte borde göra det, så fortsatte hon förstås att välja bort tråkiga lektioner.

– I min franska skola i Etiopien var reglerna glasklara. I Sverige gick signalerna om tillåtet och otillåtet så långt under min radar, så att de länge var helt omöjliga att uppfatta.

Till skillnad från en deltagare behöver en betraktare inte bekymra sig om att passa in i gruppens mönster. Att i början av 1970-talet utbilda sig till psykiater, i övertygelsen om att biologiska förutsättningar var lika avgörande för en människas liv som den sociala omgivningen, var kontroversiellt.

– Det var hög tid för ett paradigmskifte! Jag var uppfylld av lusten att integrera beteendevetenskapen inom biologin med psykiatrin, men fick aldrig anslag för sådan tvärvetenskaplig forskning. Med risk för att låta feministgnällig påstår jag att det är extra svårt för en ung kvinna att gå mot strömmen.

Men det som var motströms på 1970-talet är medströms på 2000-talet.

År 2006 blev Åsa Nilsonne professor i medicinsk psykologi vid Karolinska universitetssjukhuset i Solna. Hennes forskning rör unga kvinnor med instabil personlighetsstörning (borderline), men tjänsten fick hon främst för sina pedagogiska meriter.

– Ofta är det de som inte får pengar till sin forskning som får undervisa och det är svårt att hinna med både och. Det blir gärna unga kvinnor som sitter där med "svarte Petter". Fina kursutvärderingar är förstås roligt att få, men tidigare har de inte varit mer värda än monopolpengar. När Karolinska institutet bestämde sig för att omvärdera värdet av undervisningsmeriter, blev monopolpengarna hårdvaluta över en natt.

Vad utmärker då en god pedagog?

För Åsa Nilsonne gäller samma huvudregel som i andra möten: det är den andra personen som är mest intressant, inte man själv.

Den pedagogiska utmaningen består i att luska ut vad en viss student eller en specifik grupp behöver lära sig för att bli så bra läkare som möjligt. Nästa steg är att förmedla kunskapen på ett effektivt sätt.

Precis som en litterär text hålls en föreläsning levande inte bara genom sitt faktiska innehåll utan också genom tempoväxlingar, konkretioner och oväntade händelser.

– Rollspel är bra. Om jag vill demonstrera negativ förstärkning, kan jag till exempel spela patient, medan en student får vara läkare. Jag har inga hämningar och är bra på att skrika och hoppa och gestikulera. Det är få som inte ganska snart skriver ut ett recept som jag inte borde få ... Men det är inte fråga om stå upp-komik, undervisning ska vara kliniskt relevant.

En gång i tonåren när hon var hemma på Thailandsemester gick hon en utbildning till ridlägerledare. Där fick hon tipset att se varje elev som den mest spännande hon någonsin hade haft.

– Den inställningen tar udden av nästan alla problem, säger hon. Ju struligare student, desto gladare blir jag ... nästan i alla fall.

Den vänliga och intresserade saklighet som Åsa Nilsonne vinnlägger sig om i kontakten med både djur och människor är ett av grundelementen i det buddistiska begreppet mindfulness, eller medveten närvaro. Också det mötte hon först i Thailand.

– När jag frågade folk varför de alltid var så vänliga, fick jag till svar att deras religion hade tolerans och kärlek som huvudingrediens. För mig var den icke-dömande och accepterande inställningen ett alldeles nytt sätt att se på livet. Så vilsamt.

Åsa Nilsonne hör till dem som gjort begreppet känt i Sverige, bland annat genom boken Vem är det som bestämmer i ditt liv? Om medveten närvaro, från 2004.

Att acceptera att livet är som det är när det är lätt och roligt är ingen konst. Att acceptera att också smärta är en oundviklig del av livet är svårare. Det finns en mängd strategier för att komma undan. Man kan blunda, man kan fly, man kan slåss eller man kan ge upp och bli apatisk.

Man kan också öva sig i att acceptera att saker och ting är just som de är, liksom att man mår just som man mår. Det förhållningssättet är ett utmärkt avstamp för all förändring.

För drygt tjugo år sedan, när paradigmskiftet som Åsa Nilsonne hade efterlyst redan som ung student verkligen höll på att ske, hörde hon till dem som introducerade dialektisk beteendeterapi, dbt, i Sverige. Det är en form av kognitiv beteendeterapi, kbt, som lämpar sig särskilt väl för personer med diagnosen instabil personlighetsstörning eller borderline. De flesta är kvinnor och de har svårt för att reglera sina känslor som på ett till synes obegripligt sätt slår än åt det ena, än åt det andra hållet. Målet i behandlingen är att de ska lära sig att stå ut med det som inte går att förändra och förmå att förändra det som går.

Genom att tillsammans med psykoterapeuten rekonstruera hjärnans tankekedjor fram till en viss handling– låt säga ett självmordsförsök eller ett knytnävsslag– går det att upptäcka när i processen som kontakten med nuets verklighet går förlorad. Med en sådan medvetenhet är det möjligt att välja ett bättre alternativ än att låta känslorna löpa amok.

Genom att undersöka sina patienters minnen och avladda traumatiska erfarenheter, har Åsa Nilsonne inte kunnat undgå att fundera också på sina egna tidiga upplevelser. Det är de minnena som nu pockar på att bli nerskrivna. Åsa Nilsonne har valt förhållningssätt: Hon vill vara vän med sina minnen, och de är vänliga tillbaka och varken undflyr eller övermannar henne. De kommer lydigt när hon kallar och ger sig i väg när hon tycker att det får räcka.

– Med övning är det möjligt att välja vilka minnen man vill hålla fast vid och vilka man vill lämna, säger hon. Att påstå att det som har varit smärtsamt aldrig kan sluta göra ont är ren desinformation. Det är mina patienter ett bevis för. Däremot kan en viss känslighet finnas kvar. Det är dumt att försöka bli världsmästare i tyngdlyftning om armens stryka är begränsad efter en olycka i barndomen. Eventuellt är det min omväxlande uppväxt, som är orsaken till min intolerans mot monotoni.

Bland annat därför är det bra att ha hund.

Nu blir det demonstration.

– Zelda!

Den graciösa hunden lystrar och öppnar ögonen.

– Kom!

Åsa Nilsonne bestämmer turerna och Zelda utför den ena konsten efter den andra. I december är det dags för tävling i freestyle-dans.

Nemi, som bara är fyra månader, ligger kvar i soffan. Snart är det hennes tur att utmanas. Åsa Nilsonne kommer att göra allt hon förmår för att också denna lilla varelse ska få utveckla så mycket som möjligt av hela sin väldiga potential.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar