Annons

Australiska kängurur och andra lömska konspirationer

Författare: 

Publicerad:

2011-03-13

Jag var nyligen på min allra första resa till Australien där det enligt ryktet ska hoppa runt kängurur lite varstans. Vid ankomsten såg jag inte en enda och började snart besviket misstänka att förekomsten av vilda kängurur i Australien faktiskt var en myt – en spektakulär och skickligt genomförd konspiration som fört resten av världen bakom ljuset i mer än tvåhundra år.

Konspirationen måste ha tagit sin början redan med kapten James Cook som ville ha något spännande att skriva hem om. Historien om hur han frågade en aborigin ”Vad kallas detta djur?”, och personen i fråga svarade ”Kangaroo”, det vill säga ”Jag vet inte”, var bara det första av alla påhitt. Kunde den chockerande sanningen vara att det faktiskt inte existerar några kängurur i Australien?

Vanligare än att förneka existensen av kängurur i Australien, är att ifrågasätta att månlandningarna ägt rum. Det ska i stället handla om välgjorda trickfilmningar, och några människor ska aldrig ha lämnat jordens närområde. Möjligen kommer just denna konspirationsteori att bli något mindre populär nu när man lyckats ta bilder på månlandarna från en rymdsond. Men detta kan förstås i sig tolkas som en del av konspirationen.

En mer allvarlig konspirationsteori handlar om evolutionen. Kreationister världen över – tillhörande olika religioner – menar att de påstådda bevisen inte existerar. I stället talar varje ärligt genomförd analys för behovet av en intelligent skapare som avsiktligt har konstruerat alla de levande organismer som vi ser omkring oss. Frågan är dock vem som bär skulden för att vi inte har insett denna uppenbara sanning. Är det vetenskapsmännen som medvetet lurat oss, eller är det den tänkte skaparen som på ett finurligt sätt planterat ut bevismaterial för att ge sken av att jorden och universum är mycket gamla och att livet har utvecklats under miljarder år? Runt 40 procent av amerikanerna menar sig ha genomskådat denna konspiration och är övertygade om att människor och dinosaurier levt sida vid sida. Sverige hör till de länder som är mest förskonade från detta vansinne.

Den senaste i raden av konspirationsteorier rör klimatförändringarna. Att kritiskt granska och ifrågasätta vetenskapliga påståenden är en självklarhet. Särskilt när det rör frågor med stora konsekvenser för jordens framtid. Men det vi under senare år kunnat se exempel på, inte minst i Sverige, är tyvärr något helt annat än seriös och sund kritik. Man påstår utan reservationer att det helt enkelt inte existerar några vetenskapliga bevis för att jorden blir varmare som resultat av en människogenererad växthuseffekt. Man menar att data medvetet misstolkas eller fabriceras av etablerade vetenskapsmän för att ge stöd åt hypotesen att klimatet håller på att förändras på grund av mänskliga aktiviteter. Motiven? Ett ska vara tusentals forskares behov av pengar till meningslösa forskningsprojekt. Ett annat ska vara medlöperi i den fundamentalistiska miljörörelsens försök att sätta stopp för all teknisk utveckling och att krossa civilisationen.

Vissa konspirationsteorier kan ses som roande kuriositeter, och man kan bara beklaga dem som förförs av dem. Men de som ifrågasätter själva fundamentet för den naturvetenskapliga forskningen är betydligt mer problematiska och man kan inte ignorera deras existens. Fast hur bemöter man dem?

Det enda långsiktigt effektiva botemedlet är att alla medborgare redan från skolan får med sig en förståelse för den naturvetenskapliga världsbilden och därigenom lär sig att skilja på vetenskap, religiösa föreställningar och det som bara är rena påhitt. Det handlar inte bara om att undervisa om spektakulära vetenskapliga resultat, utan också om att berätta om den vetenskapliga metoden och det omsorgsfulla arbetet med observationer, experiment och teorier som tillsammans bygger upp en sammanhängande helhet. Utan detta är man skyddslös.

Finns det då några kängurur i Australien? Jo, till slut lyckade jag upptäcka några stycken ute på en äng. Jag är nu helt övertygad om deras existens. De finns, tro mig.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

2

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Jag skrattar lite förnöjt när jag läser din intressanta berättelse. Bakgrunden till min förnöjsamhet är att jag var i Australien 1989 och levde backpacker-liv tillsammans med två kompisar. Vi reste runt på kontinenten i tre månader och jag känner exakt igen mig i din berättelse angående myten om kängurur.
Vi landade i Sydney efter en fantastisk resa med jugoslaviska aeroflot och stannade i denna vackra stad i tolv dagar, sedan åkte vi vidare till Melbourne. Efter cirka en vecka i Melbourne med lite resor i dess outback så började vi raljera med australiensarna att den enda kängurun som finns i Australien är den som existerar på Fosters lager ölflaska. Givetvis tog de detta på the aussie-way med ett stort smile på läpparna och sa att när ni åker vidare till Adelaide och sedan norrut mot Alice Springs då kommer ni få se kängurur. Ja, ja sa vi sådär lite nonchalant och fortsatte att hävda att kängurun på ölflaskan var ganska vacker om än uppdiktad. Vidare ett tiotal dagar i Adelaide utan kängurur, men med fantastiskt trevliga människor, stränder och underbart uteliv så bar det så småningom norrut. Vi reste med olika bussbolag under våra resor men denna gång hade vi oturen att välja en buss där klimatanläggningen havererade. Om det var 30 grader när resan började så blev temperaturen så småningom olidlig under denna långa resa, men som vanligt så tar australiensarna alla motgångar på ett lättsamt sätt och är hjälpsamma samt delar med sig, så resan blev en uppvisning i australisk altruism. Efter cirka halva resan från Adelaide mot Alice Springs så upptäckte jag en skugga av något som hoppade ett femtiotal meter framför bussen, som så småningom försvann utan full identifikation. Jag blev helt exalterad och väckte kompisarna till liv och alla i bussen undrade vad som stod på. Efter att förklarat vad saken gällde så blev hela bussen underhållna av storyn och de enda som inte trodde på mig var mina egna kompisar. Antagligen på grund av min överdrivna fascination över att ha sett ett, enligt deras tolkning "ufo" som berodde på dimmiga ögon. Oavsett kompisarnas reaktion så blev vi alla lite piggare i kvällsmörkret och efter bara någon kvart så dök ytterligare en känguru upp mitt framför bussen på vägen, men klarade livhanken med minsta marginal. Ja, detta var en del av en fantastisk resa med oförglömliga minnen. En hel del av dessa händelser kommer jag ihåg som igår. Hoppas att du Ulf fick ett gott intryck av Australien eftersom en annan bara har goda minnen på lager.

Författaren återkommer flera gånger till den "naturvetenskapliga" forskning och världsbilden. Vad är det för fel på den "vetenskapliga"? Nu exkluderar ju U.D. en hel del viktiga discipliner.

Lägg till kommentar