Idéhistorisk polarisering

F&F:s Lina Wennersten-Gradert ser paralleller mellan koranbränningarna och 1500-talets hugenottkrig i Frankrike.

Bild: Getty images

Det här är en kommenterande text. Analyser och åsikter är skribentens egna.

Som så många andra ägnade jag sommaren mindre åt bad och mer åt att diskutera koranbränningarna. Det är ett ämne som upplagt för en verbal boxnings-match med tydligt markerade ringhörnor. I den ena ringhörnan står yttrandefrihetsbeskyddarna, som med Voltaire i ryggen står upp för en av demokratins grundstenar, den att var och en ska vara fri att offentligt uttrycka sin åsikt och att vi måste försvara den rätten, även när yttrandet är obekvämt för oss. I den andra ringhörnan står en mer brokig skara, förenad i slutsatsen att vi bör begränsa möjligheten att bränna religiösa skrifter på all­män plats. Här hittar vi dem som är kränkta å sina egna eller andras vägnar, samt pragmatiker som tycker att vi kan betala med en liten skärva av yttrandefriheten för att få bukt med ett fenomen som på­verkar rikets säkerhet.

Själv står jag i yttrandefrihetens ringhörna, men med en alltmer obekväm känsla av att matchen är riggad, att själva polariseringen är konstruerad för att få oss att inta våra roller. Eller kanske snarare att det inte spelar någon större roll vad vi gör och att vi därför bör sitta lugnt i båten i väntan på att stormen ska bedarra.

Förbud mot religiösa förolämpningar

Så medan åskan mullrar utanför sätter jag mig ner och plockar fram antologin Polarisering: Idé­historiska perspektiv på ett samtida fenomen (Nordic academic press, 2022). Där läser jag om religionsstriderna i Frankrike under 1500-talets andra hälft, då katoliker och protestanter (hugenotter) brände varandras böcker och förtalade varandra å det grövsta. Polemiken och ryktesspridningen demoniserade motparten och legitimerade ett våld som annars hade varit oacceptabelt, skriver Charlotte Christensen-Nugues, lektor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet. I ett försök att lugna ner konflikten utfärdades ett förbud mot religiösa förolämpningar och smädelser. Fler förbud följde men fick inte avsedd effekt, eftersom kungamakten inte hade kontroll över tryckeriverksamheten. Och när de försökte ta den kontrollen ledde det till ”svårlösta konflikter och osäkerhet om vilka regler som egentligen gällde”.

De så kallade hugenottkrigen var på ytan en konflikt om olika religiösa övertygelser, men bakom kulisserna pågick en komplicerad maktkamp mellan adelssläkter, understödd av utländska kungahus. Vad som egentligen orsakade de franska religionskrigen, religion eller politik, har debatterats ända sedan krigen pågick, konstaterar Charlotte Christensen-Nugues.

Frågan om vad som orsakade koranbrännings-krisen är minst lika omdebatterad och händelse-kedjan är svårtolkad. En irakisk man bränner en koran i Sverige, vilket får människor att storma den svenska ambassaden i Bagdad och talibanstyret i Afghanistan att stoppa all svensk verksamhet i landet, samtidigt som Putin förnöjt konstaterar att det minsann är förbjudet att bränna koranen i Ryssland.

Försvåra Sveriges inträde i Nato

Enligt Myndigheten för psykologiskt försvar bidrar ryska statsmedier till att sprida des­information om Sverige som ett islamfientligt land som sanktionerar koranbränningar. Ryssland kan ha olika intressen av det, bland annat att försvåra Sveriges inträde i Nato. Och Rysslandsforskaren Martin Kragh ser ytterligare ett skäl till Rysslands kampanjer i koranbränningskrisen: att stärka banden till den muslimska världen. ”Ryssland har länge solidariserat sig med auktoritära politiska styren som liknar det ryska, inte minst i Mellanöstern”, säger Martin Kragh i Svenska Dagbladet.

Ryssland, som har en relativt liten andel musli­mer (omkring 5–10 procent), har observatörsstatus i IKO, den islamiska konferensorganisation som har krävt att Sverige ska stoppa koranbränningarna. I den genom krig kuvade delrepubliken Tjetjenien är muslimerna dock i majoritet, och den Kremltrogne tjetjenske ledaren Ramzan Kadyrov har utlovat hämnd för ”den heliga Koranens kränkning och förnedring”. Han hävdar att brotten mot islam ”organiseras av hantlangare från det sataniska västerlandet och Europa”. Språkbruket känns igen. Han har också kallat kriget i Ukraina för ett jihad mot ukrainsk satanism, helt utan att ukrainare har bränt koranen.

Den som vill legitimera våld finner alltid ett sätt att demonisera sin motpart. Det kan inte en justering av ordningslagen ändra på.  

F&F i din mejlbox!

Håll dig uppdaterad med F&F:s nyhetsbrev!

Beställ nyhetsbrev

Prenumerera på Forskning & Framsteg!

10 nummer om året och dagliga nyheter på webben med vetenskapligt grundad kunskap.

Beställ idag
Publicerad

Samhälle & kultur

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor