Annons

Förvilda Europa

Förvilda Europa

På fri fot – igen. Spaniens stridstjurar härstammar från de hjordar av frilevande djur som länge levde på den iberiska halvön. Bild: Staffan Widstrand / Wild Wonders of Europe

Förvilda Europa

För att rädda den biologiska mångfalden i Europa vill miljövårdare återskapa den natur som fanns innan människans era började – då hjordar av mammutar, vildhästar, bison och uroxar formade naturen.

Oostvaardersplassen är ett naturreservat i Nederländerna vars skönhet och rika växt- och djurliv lockar mängder av besökare varje år. Naturen består av en mosaik av sjöar, våtmarker, träddungar, gräs- och örtrika ängar. Oostvaardersplassen ser ut som ett uråldrigt ekosystem, orört av människan. Men egentligen är det ett storskaligt ekologiskt experiment.

Från början var området en del av en sjö som torrlades i samband med ett dammbygge. Det var tänkt att bli ett industriområde, men de våta markerna lockade till sig tiotusentals grågäss, och 1968 beslutade man sig för att göra naturreservat av området.

Med tiden skapades ett sjösystem i reservatet. Det var gässen som öppnade upp vattenytorna genom att beta ner all vass. Sjöarna lockade i sin tur till sig en rad nya fågelarter.

Gässen behövde även öppna ytor. I stället för att använda maskiner för att röja marken beslutade myndigheterna att introducera betande djur. Man ville ha vilda, ursprungliga gräsätare och satte ut konikhästar, en ras som anses vara nära släkt med vildhästarna, samt Heck-boskap, som har många drag gemensamma med den numera utdöda uroxen.

Gräsätarna lever helt fritt i reservatet och ganska många av dem dör under vintrarna. Det gör att gräset hinner växa sig långt på våren. Möss trivs i det långa gräset, vilket gynnar rovfåglar och hägrar som äter dem. Man har även planterat in taggbuskar som hagtorn. I skydd av dem kan nya lövträd gro. Buskarna hålls i schack av kronhjortar som också satts ut i parken.

– De processer som styr Oostvaardersplassen är betningen från gässen och de stora gräsätarna som är funktionella ersättare för den ursprungliga megafaunan, säger ekologen Frans Vera vid skogsvårdsstyrelsen i Nederländerna.

Oostvaardersplassen är ett exempel på ett nytt sätt att se på naturvård. Man försöker bevara mångfalden och rädda hotade arter genom att återskapa de naturtyper som fanns innan människan började påverka naturen. Processen kallas rewilding, eller pleistocene rewilding, efter den geologiska tidsepok som avslutas med äldre stenåldern, då människan levde i jägar- och samlarkulturer.

Pleistocen var megafaunans era. Storvuxna växtätare som mammutar, ullhåriga noshörningar, jättehjortar, vildhästar, bison och uroxar dominerade landskapet. Deras betestryck och varierade diet, och också trampet från deras hovar och klövar, skapade ett öppet och artrikt gräslandskap. Skog var en relativt sällsynt naturtyp.

När människan blev bofast jordbrukare innebar det slutet för många av megafaunans arter. I Europa var mönstret tydligt: i samma takt som människan bredde ut sig, dog arterna ut. Några av megafaunans djur överlevde dock som husdjur, till exempel tamhästar och nötboskap. I viss mån fortsatte dessa att hålla landskapet öppet.

Men nu pågår en kraftig avfolkning på Europas landsbygd. En miljon hektar jordbruksmark läggs årligen i träda, och boskapen försvinner. I urbaniseringens spår breder skogarna ut sig. Processen utgör ett hot mot den biologiska mångfalden; en stor del av de växt- och djurarter som en gång levde tillsammans med megafaunan har haft jordbrukslandskapet som sin sista tillflyktsort.

– Vi har dragit undan mattan för den biologiska mångfalden, säger Carl-Gustaf Thulin, föreståndare för Centrum för vilt- och fiskforskning vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.

Att fortsätta bruka landskapet på ett traditionsenligt och lågintensivt vis är kostsamt, arbetskrävande och kräver ofta ett ideellt engagemang från många människor. Områden som Oostvaardersplassen visar att rewilding kan vara en effektivare metod för att bevara mångfalden i övergivna jordbruksregioner, och inom Europas naturvård har man nu beslutat att prova metoden i större skala.

Sedan ungefär ett år tillbaka pågår projektet Rewilding Europe. Det är sannolikt världens största rewilding-projekt. Initiativtagare är Världsnaturfonden i Nederländerna. Flera stora miljöorganisationer och finansiärer stöder verksamheten. Projektets mål är att ”förvilda” en miljon hektar övergiven jordbruksmark i Europa till 2020. Det ska ske genom att man skapar naturreservat på minst 100 000 hektar vardera, där megafaunan ska stå för naturvården.

Ett problem med den här typen av projekt är att så många av megafaunans ursprungliga arter har dött ut. Lösningen är att hitta arter som kan fylla samma funktion i ekosystemen. Den utdöda jätte­hjorten skulle kunna ersättas med kronhjort. Tarpanen, Europas vildhäst, dog ut under 1800-talet. I modern tid har dock arten återskapats – olika raser av vild- och tamhästar har korsats. På 1600-talet försvann uroxen, men vissa vildraser av kor skulle kunna ersätta den. Det finns även arter av megafaunan som har överlevt i fångenskap. Ett exempel är visenten, Europas bison.

Vissa forskare vill gå ännu längre och hävdar att man även borde införa elefanter, vattenbufflar, noshörningar och flodhästar i Europas ekosystem. Dels för att sådana arter faktiskt förekom i Europa under pleistocens varmare perioder, dels för att många av dem är hotade i sina nuvarande utbredningsområden.

– Man kan se det som en etisk fråga. Kanske borde länder som har plats och resurser hjälpa de fattigare länderna att bevara arterna genom att ta hit dem, säger Carl-Gustaf Thulin.

Inom Rewilding Europe har man valt ut fem försöksområden där storskaliga rewilding-projekt nu påbörjats: Velebit-området i Kroatien, västra Iberiska halvön mellan Spanien och Portugal, Donau-deltat samt södra och östra Karpaterna (se kartan på sidan 17).

– Vi planerar att återinföra arter som gems, visent, vildhäst, kronhjort och bäver, säger Wouter Helmer i Rewilding Europes styrelsegrupp.

Inget ekosystem är komplett utan rovdjur. Wouter Helmer hävdar att man välkomnar rovdjurens återkomst inom projektet.

– I de flesta fall kommer inga utsättningar att behövas, de stora rovdjuren kommer att återvända ändå. Det handlar mer om att stoppa jakt och tjuvjakt genom att visa lokalbefolkningen att levande rovdjur är värdefullare än döda, säger han.

Inom Rewilding Europe poängterar man att den nya, vildare naturen inte bara är bra för den biologiska mångfalden, den kan också skapa nya ekonomiska förutsättningar i glesbygden. Storslagna naturupplevelser och viltsafari ska locka stadsborna till reservaten, och ekoturismen som följer kan i sin tur skapa nya arbetstillfällen och på så sätt stärka den lokala ekonomin.

– Man kan ta Finland som exempel. Där har man byggt upp en ekonomi runt björnskådning som omsätter mer än sex miljoner euro årligen, och det i en glesbygd som nästan helt saknar arbetstillfällen, säger Staffan Widstrand, som är naturfotograf och engagerad i Rewilding Europe.

Rewilding är ett relativt nytt begrepp, men försök med att återskapa förhistoriska naturtyper har gjorts tidigare. Ett av de mest intressanta pågår för fullt i Sibirien.

Sergej Zimov är permafrostforskare och driver sedan 1989 ett forskningsprojekt som kallas Pleistocene Park i nordöstra Sibirien. I en 160 kvadratkilometer stor inhägnad på den sibiriska tundran försöker han återskapa mammutstäppen, det vill säga det produktiva och artrika gräslandskap som dominerade norra Eurasiens natur under den senaste istiden.

När megafaunan försvann från Sibiriens mammutstäpp skedde ingen förskogning. Det berodde på att permafrosten i marken hindrade trädens rötter från att nå tillräckligt djupt. I stället ersattes gräset och örterna med mossa och buskar.

Sergej Zimovs teori är att när inga djur betade markerna längre, blev gräset så långt att det lade sig ner. Ett allt tjockare täcke av vissnat gräs hindrade solljuset från att nå markytan, vilket medförde att inget nytt gräs kunde gro. Näringsämnena stannade i det vissnande gräset och jorden blev magrare eftersom den inte längre göddes av djurens spillning. Detta gynnade mossor och buskar, som har lägre näringskrav än gräs och örter.

Megafaunan i Pleistocene Park består för närvarande av bison och myskoxe, wapitihjort, vildhäst, älg och ren. För att efterlikna effekten av mammutens tunga fötter i landskapet kör man runt med en stridsvagn i parken.

Än så länge stödutfodras djuren periodvis. Men ju mer de trampar sönder mossan och göder marken med sin spillning, desto mer gräs och örter blir det. Djuren skapar alltså sina egna förutsättningar.

– I parkens äldre delar syns redan tydliga förändringar med mera gräs och mindre mossa och videsnår, säger Sergej Zimov.

Om han, med megafaunans hjälp, lyckas återskapa det gräsdominerade landskapet, så har han visat att tundrastäppen kan existera i det klimat vi har i dag. Tillsammans med Oostvaardersplassen visar Pleistocene Park också att det går att skapa, eller återskapa, produktiva ekosystem med hög artrikedom, och att megafaunan har en central roll i den processen.

Men hur ser det ut i Sverige? Skulle vår natur gynnas av rewilding-projekt och nya arter av gräsätare?

– Tanken är lockande, vi har ju både resurserna och utrymmet, säger Carl-Gustaf Thulin.

Faktum är att den urbaniseringsprocess som nu hotar den biologiska mångfalden i Europas glesbygd, redan har ägt rum i Sverige. Vi har på ett sekel förlorat 99 procent av vår ängsmark, samtidigt som skogen har ökat med 60 procent. Enligt Naturvårdsverket är två tredjedelar av våra hotade växtarter knutna till jordbrukslandskapet.

Vi har visserligen stora mängder älg och rådjur, och även hjortar i delar av landet. Men Carl-Gustaf Thulin anser att det behövs mer flocklevande gräsätare om vi vill öppna upp landskapet och skapa en artrikare miljö.

– Vi skulle till exempel kunna introducera visenter. Dessutom har vi vår ursprungliga hästras gotlandsrusset, säger han.

Till det kommer myskoxen. Den lilla grupp som finns i Härjedalen skulle behöva förstärkas med hjälp av nya utsättningar eller avelsprogram. En annan tänkbar art är saigaantilopen, Europas enda antilopart.

En av grundtankarna inom rewilding är att de stora växtätarnas antal ska regleras av födotillgång och rovdjur – människans påverkan ska vara så liten som möjligt. Carl-Gustaf Thulin anser dock att den inställningen är orealistisk.

– Människan utgör en del av naturen och vi har alltid påverkat megafaunan, säger han.

Han får medhåll av Fredrik Widemo, ekolog och naturvårdsstrateg på Svenska Jägareförbundet.

– I Sverige har vi en aktiv förvaltning av både växtätare och rovdjur. Rewilding fullt ut är nog inte möjligt här, säger han.

Fredrik Widemo anser också att den biologiska mångfalden skulle gynnas av nya arter som exempelvis visenten. Men han poängterar att även sådana arter måste regleras genom jakt och stödutfodring. Ett av målen med vår nuvarande viltförvaltning, förklarar han, är att hålla beståndens storlekar konstanta över tiden för att minska skador på jordbrukets grödor och, inte minst, antalet trafikolyckor.

Kommentarer

Intressant artikel Jesper,

Inlagt av Emil Nilsson

Intressant artikel Jesper, men den fick mig att fundera på två saker:

(1) Bygger inte hela idén med rewilding på en förlegad syn på naturvård, där människans påverkan på naturen ses som dålig? Jag jobbar själv på ett museum med naturmiljöer som byggdes upp för hundra år sedan. Då försökte man sudda bort människan ur "naturen", en märklig idé som skiljer sig markant från dagens naturvård i kulturlandskapet där hävden -- genom slåtter, bete, hamling och så vidare -- är grunden. Som jag ser det är jag natur även när jag sitter inne i mitt hus och skriver på datorn, att se det på något annat sätt blir för mig absurt. Jag får medhåll av de runt tusen arterna av bakterier som lever på min kropp och amöborna i min duschslang.

(2) Varför låter du två jägare få uttala sig om möjligheterna till rewildning i Sverige? Det skulle vara intressant att få höra någon annan röst eftersom Carl-Gustav Thulin varit engagerad i Svenska Jägareförbundet där Fredrik Widemo jobbar idag. "I Sverige har vi en aktiv förvaltning av både växtätare och rovdjur", säger Fredrik Widemo men han behöver inte motivera varför det är så eftersom han representerar en förening som aktivt driver den frågan. Inte för att vara elak, men det finns andra populationsekologer i Sverige som publicerat betydligt mer och som dessutom inte är knutna någon jägareförening.

Emil, Intressant, jag

Inlagt av Carl-Gustaf Thulin (inte verifierad)

Emil,
Intressant, jag uttalade mig som forskare och föreståndare vid SLU, men visst, jag är jägare också (och trädgårdsodlare, fågelskådare, skogsägare mm), och jag tycker jakt är en utmärkt form av brukande/nyttjande.

Ang dina reflektioner;
1) Håller helt med dig, människan är en del, i många avseenden den viktigaste motorn för mångfalden, det är mitt perspektiv också. Dock florerar "museesynen" bland de europeiska entusiasterna, en begränsning med hela rewilding-konceptet som jag ser det.
2) Inte många som forskar om detta i Sverige. Utöver jag och några kollegor på SLU som håller på att dra igång detta nu, är den som intresserat sig mest Urban Emanuelsson (också SLU/CBM), som bland annat behandlar tankarna om megafaunans roll som mångfaldsmotorer i sina bok Europas kulturlandskap. Men ämnet har stor potential, såväl som vetenskap som koceptuellt fundament för långsiktigt bevarande av biologisk mångfald, hållbart nyttjande och regional utveckling.

Slutligen, mycket bra artikel! Bra att F&F tar upp detta!

Vänligen
Carl-Gustaf Thulin
Centrum för vilt- och fiskforskning, SLU

Kartan som finns på sida 39 i

Inlagt av Maria (inte verifierad)

Kartan som finns på sida 39 i tidningens pappersverion är felaktig. Södra Karpaterna och Donau-deltat är förväxlade med varandra.

Det stämmer, namnen på kartan

Inlagt av Jesper Nystrom (inte verifierad)

Det stämmer, namnen på kartan har tyvärr blivit omkastade. Vi beklagar. Tack för att du uppmärksammade det.
MVH
Jesper Nyström

Kommentera

Annons