Dramatisk ökning av antalet anmälda gruppvåldtäkter

Gruppvåldtäkter skapar ofta stora rubriker, och när hovrätten nyligen frikände sex misstänkta gärningsmän i det så kallade Tenstafallet ledde det till omfattande protester och upprop på nätet. I detta fall hade sex unga män i tur och ordning sex med en 15-årig flicka som var instängd i ett rum.

Gruppvåldtäkter är mycket ovanliga. Men exakt hur siffrorna ser ut vet vi inte, varken när det gäller dagens situation eller de senaste årens. År 2008 publicerade Brottsförebyggande rådet (Brå) rapporten Våldtäkt mot personer 15 år och äldre, som avsåg 1995–2006. Enligt den har anmälningarna av ”våldtäkter med fler gärningspersoner” ökat kraftigt sedan 1990-talet. År 1995 skattade Brå att det hade anmälts 116 fall. År 2006 anmäldes 553 fall – en fyrfaldig ökning på drygt tio år. Ökningen, som framför allt skedde under 2000-talet, kan ha att göra med att ”våldtäkt med fler gärningspersoner” från och med 2004 rubriceras som ”grovt brott”, vilket medför att fler oklara fall hamnar i denna kategori. Men trots detta menar Brå:s utredare Klara Hradilova-Selin att ”utvecklingen åtminstone delvis skulle kunna tolkas i termer av en faktisk ökning”.

– Ja, det kan ha skett en faktisk ökning fram till år 2006, även om det finns en rad andra viktiga förklaringar till att vi ser fler anmälningar.

Hur har ökningen beräknats?

– Vi har analyserat ett urval av polisanmälningarna där flera gärningsmän förekommer. Men det behöver då inte handla om att männen står på kö, som i det aktuella Tenstafallet, utan om en kvinna som till exempel blivit påhoppad flera gånger under samma efterfest, och kanske somnat mellan tillfällena – för det är ofta sådana scenarier det handlar om, säger Klara Hradilova-Selin. Så det kan vara flytande gränser.

Hon menar att det dessutom handlar om att fler kvinnor vågar gå till polisen. För ett par decennier sedan var det troligen många som skämdes och tänkte att de fick skylla sig själva. Nu väljer allt fler att anmäla allt fler brott, varför anmälningsstatistiken säger ganska lite om den faktiska brottsutvecklingen.

– En annan förklaring till ökningen kan vara den ökade alkoholkonsumtionen. Vi vet att unga dricker mer, och det är vid sådana tillfällen det händer, säger Klara Hradilova-Selin.

Studien slutar med år 2006. Vad vet man om omfattningen av gruppvåldtäkter efter 2006?

– Ingenting. Det har inte gjorts någon uppföljning än så länge, säger Klara Hradilova-Selin.

Inte heller i Nationella trygghetsundersökningen (en enkätstudie av utsatthet för brott) som genomförs varje år kan man belysa denna fråga. Datamaterialet är för litet för att det ska vara möjligt att göra meningsfulla jämförelser över tid.

Vid våldtäkter med flera gärningsmän är offrets medianålder strax över 20 år, gärningsmännens något högre. Men generellt är de inblandade i en gruppvåldtäkt yngre än vid andra våldtäktsfall, och de är oftare alkoholpåverkade – drygt hälften av offren har varit alkoholpåverkade. Våldtäkterna har skett inomhus i två tredjedelar av fallen. Ofta har mycket våld använts.

Av Brå:s rapporter Brottsutvecklingen i Sverige fram till år 2007 och Brottsutvecklingen i Sverige 2008–2011 framgår det att bland polisanmälningarna som avser våldtäkt (och som har ökat från knappt 800 om året vid mitten av 1970-talet till över 6 000 om året år 2011) har andelen våldtäkter med fler än två gärningspersoner ökat: från knappt 10 procent till 17 procent. Men i Nationella trygghetsundersökningen uppger de som varit utsatta för våldtäkter i sex procent av fallen att flera gärningsmän varit inblandade. Varför denna skillnad?

– Det handlar om olika typer av mätningar där olika definitioner ger olika resultat. Just denna typ av brott är svåra att berätta om – vi vet helt enkelt inte så mycket. Många offer vill inte berätta eller anmäla. Men den högre andelen anmälningar tyder på att just gruppvåldtäkter anmäls oftare än andra våldtäkter, säger Klara Hradilova-Selin.

I det stora flertalet gruppvåldtäkter, 78 procent, handlar det om två gärningsmän. Det framgår av Brå:s rapport Statistik om gruppvåldtäkter från år 2000, som analyserar 1990-talets gruppvåldtäkter. Där har man analyserat polisanmälda fall med två eller fler gärningsmän och identifierat 30–60 fall per år.

Gruppvåldtäkter med tre eller fler förövare är alltså mycket ovanligt, och i just dessa fall är de misstänkta förövarna generellt något yngre. Även här framgår det att en majoritet av fallen sker inomhus. I 65 procent av fallen var de misstänkta förövarna kriminellt belastade sedan tidigare. Påfallande många av dem hade tre eller fler domar bakom sig. Men domarna handlade oftast inte om sexualbrott, utan snarare om stölder, misshandel och trafikbrott.

Av de misstänkta på 1990-talet var 10 procent inte folkbokförda i Sverige och 32 procent utrikes födda. Av de resterande 58 procenten svenskar hade en fjärdedel invandrarbakgrund, vilket enligt Brå tyder på en överrepresentation av invandrare. Vid gruppvåldtäkter med tre eller fler gärningsmän är andelen utrikes födda ännu högre: 39 procent.

Är det relevant att, som Brå gör, ta upp andelen invandrare i detta sammanhang?

– Jag vet inte, säger Klara Hradilova-Selin. Vad ska man ha den informationen till? Det handlar om människor som saknar olika typer av resurser som begår brott, vilket inte är något nytt. Det finns ju även svenska killar som beter sig lika illa, men då resonerar man aldrig i termer av etnicitet.

Många gruppvåldtäkter sker på efterfester där det förekommer mycket alkohol. Det framgår av en uppsats vid Institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet från 2004. Ofta känner offer och gärningsmän varandra ytligt. Enligt denna studie präglas gärningsmännen av att de kommer från ”familjer där de blivit utsatta för försummelse av något slag”, med frånvarande föräldrar, oavsett etnisk bakgrund. Där betonas att överrepresentationen av invandrare kan bero på ”att de är i underläge mot svenska samhället”.

Förövarna karakteriseras ofta av stereotypt överdrivna, manliga dominansbeteenden och antisocialt tänkande. Det menar Niklas Långström, forskningsledare vid kriminalvården och professor i psykiatri vid Karolinska institutet.

Han framhåller att det många gånger finns en ledarperson som kan ha ett sexuellt motiv till våldtäkten. Gemensamt för de flesta förövare i gänget är dessutom en vrede mot kvinnor – och att de innan, under och efter en gruppvåldtäkt kan leva ut sin ”manlighet”, dominera, förnedra eller hävda sig inför varandra för att stärka gruppsammanhållningen. Gruppen avhumaniserar offret och gör kvinnan till bara ett kön, som ”förtjänar” att kränkas och utnyttjas genom sexuellt våld. Tillsammans upplever gärningsmännen ofta att de har rätt att göra på detta sätt och tystar sina egna och andra gruppmedlemmars eventuella invändningar.
Niklas Långström poängterar att mindre drivande personer kan vara ångerfulla och slitas mellan empati för offret och den möjligen stärkta sammanhållningen i gruppen. Samtidigt är det inte ovanligt att de, för att skydda sig själva mot insikten att de har begått ett avskyvärt brott, skyller på offret: ”Hon hade haft frivilligt sex tidigare med två män samtidigt”, ”sa inte emot”, ”försökte inte fly”, och så vidare.

Män som begår våldtäkt i grupp fälls mycket sällan. Vittnen saknas i regel och vid grova brott är beviskraven höga. De flesta anmälningar på 1990-talet, 74 procent, ledde inte ens till åtal.

Brottsförebyggande rådet planerar i nuläget inga nya studier av gruppvåldtäkter.