Annons
Bild: 
Fredrik Sandberg / TT

Matematiker tätar luckan i vårt valsystem

I dag kan vissa partier få för många platser i riksdagen jämfört med valresultatet – och andra får färre.

Författare: 

Publicerad:

2014-09-04

Vårt nuvarande valsystem har visat sig kunna ge oönskade effekter. Ett parti kan till exempel få fler mandat i riksdagen än vad de har fått väljarnas stöd för. När rösterna hade räknats efter valet 2010 fick Socialdemokraterna tre extra mandat – eller riksdagsplatser – jämfört med antalet väljare som hade röstat på dem. Moderaterna fick ett mandat för mycket – och Folkpartiet, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet fick vardera ett mandat för lite.

– Många blev förvånade över att det över huvud taget var möjligt att mandaten inte fördelades proportionerligt efter hur folk hade röstat, säger Svante Linusson, som är professor i matematik vid Kungliga tekniska högskolan, KTH, och sakkunnig i valprövningsnämnden, som nu har reformerat valsystemet.

Tillsammans med andra matematiker varnade han före valet 2010 för den här typen av avrundningseffekter, eftersom fler partier än tidigare såg ut att komma in i riksdagen. Några få mandats skillnad mellan blocken kan avgöra vilket block som får majoritet.

I Sverige ska två olika sorters proportionalitet uppnås. Antalet mandat i riksdagen ska fördelas rättvist utifrån vilka partier som väljarna har röstat på, och samtidigt fördelas rättvist mellan landets 29 valkretsar. Exempelvis har valkretsen Gotland två ledamöter representerade i riksdagen och valkretsen Malmö nio.

Det svenska valsystemet bygger på en konstruktion från början av 1950-talet, med 310 fasta mandat och 39 utjämningsmandat. På valnatten fördelas de fasta mandaten på valkretsnivå, men när detta är gjort är risken stor att avrundningsfel gör att vissa partier får för hög representation på riksnivå, eller för låg. De 39 utjämningsmandaten fördelas över landet till dem som har fått för låg.

Valet 2010 visade att utjämningsmandaten inte räckte till för att få fullständig proportionalitet, och dessutom kan en del komiska dominoeffekter uppstå när de fördelas.

– Hade 95 folkpartister i Östergötland varit klärvoajanta och röstat på Vänsterpartiet i stället så hade VP tagit ett fast mandat från Socialdemokraterna. Men då hade VP i sin tur förlorat ett utjämningsmandat till Folkpartiet i Göteborg, säger Svante Linusson.

Riksdagen röstade i våras ja till en förändring av det svenska valsystemet. Eftersom en ändring av valsystemet är en grundlagsändring så krävs en ny omröstning i riksdagen efter årets val, och ändringen kan sedan ske tidigast 2018.

I det nya valsystemet ska de fasta mandaten vara mindre fasta. Partier som har fått för många – som Socialdemokraterna och Moderaterna i valet 2010 – kan bli av med dem. Under utredningsarbetet kom denna effekt att kallas för Robin Hood-metoden.

Samtidigt ändras den så kallade jämkningskoefficienten från 1,4 till 1,2. Den används när det första mandatet fördelas i en valkrets. Det parti som har flest röster ska få det första mandatet, men antalet röster delas med 1,4, vilket missgynnar små partier. Anledningen till att jämkningskoefficienten infördes 1967 var att de dåvarande fyra riksdagspartierna – Socialdemokraterna, Folkpartiet, Centern och Moderaterna – ville hålla avståndet till det femte, Vänsterpartiet Kommunisterna, som ansågs stå för nära Sovjetunionen. Mest rättvist kan det till synes vara att partiets röstsiffror ska avgöra och att antalet röster inte delas med vare sig 1,4 eller 1,2. Men då gynnas små partier i för hög grad. Om många småpartier vinner på marginalen kan det bli alldeles för många som får fasta mandat, proportionellt sett. Datorsimulering har visat att just 1,2 är den bästa jämkningskoefficienten.

– Det nya valsystemet kommer att ge en rättvis fördelning, men som matematiker tycker jag att det är lite väl mycket lappa och laga. Systemet består av tre delar: fasta mandat, Robin Hood-metoden och utjämningsmandat. Det hade gått att lösa på ett snyggare sätt, säger Svante Linusson, som också har varit ledamot i Stockholms stadsfullmäktige under mandatperioden 1998–2002.

Jonas Hinnfors, som är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, anser inte att det är en självklarhet att valsystemet ska vara så proportionerligt som möjligt:

– Det är en normativ fråga. Det blir viktigt om politiker börjar driva frågan, om lagstiftaren uppfattar valsystemet som orättvist eller om medborgarna börjar se det som en legitimitetsfråga.

I Storbritannien har det hänt två gånger, i valet 1951 och i valet i februari 1974, att ett parti har fått regeringsmakten och flest mandat, fastän det proportionellt var det näst största partiet. Storbritannien har ett system med enmansvalkretsar, vilket innebär att det oftast är antingen en politiker från Labour Party eller en från Tory Party som skickas till parlamentet från varje valkrets. Väljarna i valkretsen vet vem som representerar just dem, till priset av att det är svårt att uppnå proportionalitet över hela riket. År 2011 genomfördes en folkomröstning om att införa ett mer proportionerligt system, men förslaget avvisades.

– Någonting som man verkligen skulle kunna diskutera för att få proportionalitet är 4-procentsspärren, som missgynnar små partier. Den enda spärren skulle då vara det antal röster som behövs för att få ett mandat, säger Jonas Hinnfors.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar