Fysik

Allt började med Leonard Euler, en schweizisk matematiker som levde mellan åren 1707 och 1783. Ett år före sin död publicerade han en artikel som handlade om "en ny sorts magiska kvadrater".

Det tunga svarta hålet upptäcktes när astronomer studerade ett tjugotal kvasarer med hjälp av världens största teleskop i Chile och rymdteleskopet Hubble.

Det slutar med den moderna kosmologins ikonbild - avtryck av det allra tidigaste universum då ljuset började tränga igenom världsrymden. Redan detta är storartat, fascinerande och obegripligt.

Varje år uppstår ungefär lika många orkaner, eller tropiska cykloner som meteorologerna föredrar att kalla dem.

Rymdteleskopet Hubble har observerat ett mystiskt blått sken från mitten av Andromeda, vår närmaste granngalax.

Innehållet är spännande och fantasieggande. Ibland blir bildspelen kanske alltför ordlösa, och det som presenteras närmast som konstverk vore ännu intressantare som kunskapsbilder.

Jorden omges på hög höjd av elektriskt laddad gas, så kallad plasma, som mest består av elektroner och protoner. Plasmat uppför sig som vätska, fast betydligt mer komplicerat.

Nanotekniken har länge lovat superstarka, lätta material med halvledande egenskaper. Men i praktiken har det varit svårt att tillverka dem i större skala.

Det nyupptäckta rymdobjektet, med namnet 2003UB313, är dubbelt så långt bort från solen som Pluto.

Kratern ligger nära den marsianska nordpolen, vid cirka 70 grader nord. Den är 35 kilometer bred och 2 kilometer djup.

Neutriner är partiklar med mycket liten massa, och de växelverkar ytterst sällan med annan materia. Därför är de nästan omöjliga att fånga.

De kompakta objekt i rymden som traditionellt erkänns inom astrofysiken är vita dvärgar, neutronstjärnor och svarta hål.

I Hamburg i Tyskland och i Stanford i Kalifornien i USA byggs - med svenskt stöd - en ny typ av lasrar.

Så tänkte i alla fall Amal Dorai, student vid Massachusetts Institute of Technology i USA, och ordnade ett möte för folk från framtiden.