Teleskop

I juli annonserade spanska astronomer upptäckten av en ljus himlakropp, nästan lika stor som planeten Pluto. Många rapporterade om den tionde planeten, även Forskning & Framsteg (se F&F 7/05).

Det tunga svarta hålet upptäcktes när astronomer studerade ett tjugotal kvasarer med hjälp av världens största teleskop i Chile och rymdteleskopet Hubble.

Det slutar med den moderna kosmologins ikonbild - avtryck av det allra tidigaste universum då ljuset började tränga igenom världsrymden. Redan detta är storartat, fascinerande och obegripligt.

De kompakta objekt i rymden som traditionellt erkänns inom astrofysiken är vita dvärgar, neutronstjärnor och svarta hål.

Den här historien börjar för fyrtio år sedan i det tidiga 1960-talet.

Stjärnan innehåller minimala mängder järn, 200 000 gånger mindre än vår sol. Det är ett tecken på att stjärnan är mycket gammal.

En internationell grupp astronomer har hittat en galax som inte syns.

Vid första ögonblicket ser de ut som helt vanliga galaxer.

Vi lever på en av de nio planeter som cirklar kring solen. Solen är en av omkring två hundra miljarder stjärnor i vår galax, Vintergatan.

De minsta och rödaste av dem, ungefär hundra stycken, existerade i universum när det var bara 800 miljoner år gammalt. Det är några av de allra tidigaste galaxer vi i dag kan se från jorden.

Aktiviteten och spänningen är just nu stor bland rymdforskare i femton länder.

Planeten är den första och hittills enda så kallade exoplanet (en planet utanför vårt solsystem) som har kunnat observeras när den rör sig framför sin moderstjärna.

I Vintergatan föds bara en handfull stjärnor om året, och här är en av dem: HH 46/47 som ligger 1 140 ljusår bort i stjärnbilden Vela.

När man för första gången tittar på Saturnus genom en fältkikare eller ett enklare teleskop kan man bli mäkta besviken. Eller djupt imponerad.