Varför Varin ristade

För 1200 år sedan fick en son ett enastående minnesmärke. Världens längsta och kanske hemligaste runristning. Men varför fick denne döde Vamod en så märkvärdig sten? Och varför uttrycker sig hans far sedan så hemlighetsfullt?

Runstenar är en mycket märklig del av vår kulturskatt. De berättar på sin tids språk om människor som en gång levde och ofta färdades långt bort i världen. I regel är runstenarna inte svårtydda, men detaljer kan vara oklara. Texten kan vara skadad, ristaren kan ha gjort något fel och runskriftens 16 tecken är för få för att vi entydigt ska kunna tolka orden.

Rökstenen är vår märkligaste text från forntiden. Den är ett enastående minnesmärke över en ung man. Det är den längsta runinskrift som vi känner till. Den är ristad delvis i svårtydd lönnskrift. Där finns dunkla anspelningar på ett redan då förflutet. Den gåtfulla och fascinerande ristningen har lockat många forskare till fantasifulla tolkningar.

För att bli förstådda kräver egentligen alla runristningar en tolkning på tre nivåer. Först och främst måste runorna vara rätt lästa. Därnäst måste man förstå vad runorna betyder, textens mer bokstavliga innebörd. Till sist behöver man också förstå textens funktion i sin samtid, vad den betydde för de läsare som beundrande måste ha sett på den resta stenen med dess rödfärgade runor. Den sista tolkningsnivån kan ibland uppfattas som oproblematisk. De flesta runristningar kan faktiskt jämföras med en nutida dödsannons. Där talas om vem som är död, vilka de närmast sörjande är och inte sällan finns en liten vers tillfogad.

Kortkvistrunor och chiffer

För Rökstenens del står det dock klart att alla de tre tolkningsnivåerna är fulla av problem. Att ordet ”runa” egentligen betyder ”hemlighet” blir högst påtagligt då man står inför Varins text. Redan på den första nivån möter man påtagliga svårigheter. Stenen är ristad med så kallade kortkvistrunor, och dem kan vi läsa, men Varin fyller på med chifferskrift av olika slag – han vill uppenbarligen att vi bara med svårighet ska kunna förstå. Svårast att tyda är de stora lönnkorsen. Forskningen har trots allt lyckats forcera Varins listigt uttänkta hinder, och möjligen har sista ordet sagts också beträffande lönnkorsen.

Men detta framsteg till trots blir det svårt att – på den mellersta nivån – sammanställa de många runorna till ord och hela meningar. Delvis rör det sig om ganska elementära svårigheter, som i vilken ordning man ska läsa de över hela stenen utspridda skriftraderna. Här har olika forskare förfarit rätt godtyckligt. Elias Wesséns förslag från 1958 att man vid läsningen bör gå från det lätta till det svåra förefaller ändå vara en acceptabel princip, i synnerhet som textens innehåll tycks följa samma regel. Man kan förstås invända att det inte är helt klart vilken chiffertyp som Varins samtida uppfattade som lättare eller svårare än en annan.

Sakumukmini

Som somliga andra runristare har Varin bara ibland använt ordskillnadstecken. Uppdelningen i ord får alltså läsaren stå för och den blir inte lättare av att en och samma runa kan användas både som slutruna i ett ord och som begynnelseruna i det följande ordet. En runföljd som flera gånger återkommer på Rökstenen är SAKUMUKMINI. Det första ordet är säkert ”sagum”, ett ord i ålderdomlig form som kan betyda antingen ”jag säger” eller ”låt oss säga”. Det andra ordet kan däremot uppfattas som antingen UKMINI eller MUKMINI. Det förra kan man översätta till ”de unga”, det senare till bl a ”folkminne”. Båda tolkningarna är fullt möjliga.

En viktig nyckel till texten är den fornnordiska poetiska litteraturen, den Edda- och skaldediktning, som islänningarna under medeltiden skrev ner och på så sätt bevarade. Varin ger oss en dikt på det gamla versmåttet fornyrdislag och smyckar dikten på traditionellt sätt med allitterationer, dvs begynnelserim, och poetiska omskrivningar. Den furste som hyllas i strofen bör vara västgoternas kung Teoderik, vars minne länge levde kvar i den germanska världen. Det är ett tilltalande förslag att hjältebilden av honom kan vara inspirerad av den ryttarstaty som Karl den store år 801 lät flytta från Ravenna till Aachen.

NIT en gåta

En mycket nära parallell till Varins strof kan man finna i ett norskt skaldekväde från omkring år 900 som berättar om Uppsalas kungaätt. Det är troligt att Varin har känt till något svenskt kväde med samma ämne.

Efter diktavsnittet skriver Varin att ”Gunns häst ser föda på slagfältet”, och även här är vi nära skaldediktningen. Det rör sig om en poetisk omskrivning, en s k kenning: den häst som stridens valkyria Gunn rider på är en varg. Det är alltså vargen som får föda på slagfältet. Hela Varins starkt stiliserade text har som klangbotten den avlägsna värld som vi möter i den gamla isländska litteraturen. Striderna spelar där en stor roll. Vi befinner oss också i ett ättesamhälle där man räknade släktled bakåt, mindes Ingevaldsättlingarna och visste vem som var son till vem.

Med hjälp av sådan kunskap, hämtad från den isländska litteraturen, kan vi någorlunda fånga meningen med texten. Det närmaste en officiell översättning man kan komma av Rökstenen är den som är gjord av Runverket. Bara på en punkt har Varin där fått stå otolkad. Vad han velat säga med det NIT som vi finner ristat med stora lönnrunor mot slutet av texten är åtminstone tills vidare hans egen hemlighet.

Även om det alltså går att göra en begriplig, om än något provisorisk översättning av Rökristningen, så är det klart att en djupare förståelse av den kräver att vi kan se en mening också på den tredje tolkningsnivån. Vad ville egentligen Varin med sin ristning? Kan vi finna svaret på den frågan blir också den bokstavsnära tolkningen litet lättare.

Naturligtvis har frågan sysselsatt forskarna ända sedan de började syssla med stenens gåtor. För den som 1878 gjorde den första tolkningen, norrmannen Sophus Bugge, var det självklart att texten måste handla om den döde Vamod. (Bugge använde den namnformen som nog bör föredras framför den också använda Vämod.) En helt annan tolkning gjordes senare av litteraturhistorikern Henrik Schück. Texten har för honom en litterär karaktär; det rör sig om ett sammandrag av en dikt om Varins och Vamods ätt med tillägg av några dunkla myter.

En mycket suggestiv och länge allmänt accepterad tolkning gav Otto von Friesen år 1920. Han såg i texten en intensiv maning till ättens unga att utkräva hämnd för Vamod som hade stupat i striden mot tjugo kungar. Den tyske forskaren Otto Höfler vidgade 1952 hämndmotivet i mytisk och mystisk riktning. Senare, 1983, har norrmannen Ottar Grønvik gått vidare på samma väg och ur texten läst ut en mycket speciell kulthandling: Vamod är från födseln överlämnad åt guden Tor som låtit honom segra i striden men som också inkrävt sin tillhörighet.

Som alldeles befriad från mystiska drag framstår Elias Wesséns tolkning från 1958. Enligt Wessén har Varin velat hedra Vamod genom att påminna om några olika myter och sägner som ingick i Varins minnesskatt. I Varins berättarteknik ingick att sägnerna skulle presenteras i viss ordning och de var därför numrerade – ett grepp som ofta användes också i gammal isländsk poesi. Men det är bara delar av det stoff som Varin känner till som återges. Myterna och sägnerna hänger inte ihop, och eftersom de för länge sedan är glömda har vi ingen möjlighet att i djupare mening förstå texten. Bara de som var samtida med Varin och delade hans kultur kunde begripa hans text. Varin har velat visa sin lärdom och kunskap för dem, och det syftet hade också hans användning av lönnskrift.

Vi kan nog aldrig förstå

Denna förnuftiga tolkning bär antagligen ganska långt. Läsaren befrias från en del tolkningsbördor. Sägner blir sägner och ingenting annat. Svårigheten att skapa sammanhang kan man bespara sig eftersom Varin inte har velat ge något annat än fragment. Men svagheten i Wesséns uppfattning av ristningen är att kopplingen till Vamod och hans död blir nästan obefintlig. Man frågar sig också om det verkligen bara var lärdomshögfärd som låg bakom en ristning som förefaller så angelägen för sin upphovsman att varje liten plätt på stenen systematiskt utnyttjats.

I själva verket finns hos Wessén ett uppslag till en helt annan tolkning än den han egentligen föreslår. Han tänker sig nämligen att Varin var ”thul”. Vad som menas med ordet thul är visserligen inte helt klart, men innebörden kan bättre förstås med hjälp av ett närbesläktat verb som betyder ”läsa upp, recitera”. Thulen bör alltså ha ägnat sig åt recitation i någon form. Frågan är vad recitationen hade för uppgift.

För Wessén var det självklart att det rörde sig om en recitation för nöjes skull, underhållning under mörka vinterkvällar. Den uppfattningen om en thuls verksamhet är dock inte den vanliga. Det har tvärtom framhållits att thulen bör ha haft en viktig samhällsfunktion. Antagligen har han haft en roll i mer formella sammanhang där en text alltid skulle läsas i samma form. En tysk forskare har kallat honom ”Kultredner”, dvs kulttalare. En dansk runsten talar om en ”thul på Salhöga”, vilket tyder på att en thul var knuten till sin gård. Att vara thul tycks alltså i det förhistoriska samhället ha varit en befattning, med all sannolikhet innehavd av en enda person på gården.

Tillskriver vi Varin funktionen att ha varit en sådan thul på en släktgård i Östergötland blir mycket i Rökristningens text genast begripligare. Texten har klara drag av rit. På stenen upprepas flera gånger ”Jag säger . . .” (eller ”Låt oss säga . . .”) vilket faller naturligt på plats i en rit. Det finns också en annan upprepning av samma slag, den som enligt de flestas mening och i Runverkets översättning lyder ”Vilen är det”. Det är dock diskutabelt om en sådan översättning ens är möjlig. Redan Bugge föreslog en helt annan tolkning: ”Viljen I det?” Och en sådan fråga blir helt rimlig om vi tänker oss att den ingår i en rit och ställs till en församling som då förväntas ge ett jakande svar. Frågan är också inplacerad i texten just innan vi kommer fram till den allra lönnligaste skriften, och man kan tänka sig att det här krävdes en sorts samtycke av åhörarna innan thulen gav sig in på det mycket hemliga.

Jan de Vries, holländsk specialist på nordisk forntid, har framhållit att thulen var en kunskapsbevarare. Det passar väl in på Rökristningen. Vad som där reciteras är ju ”minnen” av något slag. Jag utgår då från att man bör läsa MUKMINI i stället för UKMINI. Ordet minne betyder här ”bevarat minne”, ”tradition”. På ett skadat och därför svårläst parti av texten återkommer det troligtvis i en sorts avslutande eller förberedande sammanfattning: ”Nu säger jag minnena fullständigt.”

De minnen som Varins text först uppehåller sig vid rör strider av något slag – man kan tänka sig att det är förfädernas bedrifter som på detta sätt har hugfästs. Sedan går texten över i fördolda anspelningar: en hustru har offrat sig, en ättling har fötts åt en kämpe, en nittioåring har avlat en son. Det gemensamma temat kan ha varit att en son har fötts åt ätten på egendomliga vägar.

Många minnen borta

En text med sådana beståndsdelar kan utan svårighet knytas till någon ceremoni som hade sammanhang med Vamods död. Men vad Varin har tecknat ner är uppenbarligen bara brottstycken av en sådan ceremoni. Utelämningarna kan visserligen förstås som en naturlig följd av att stenen inte på långa vägar gav honom det utrymme som skulle ha behövts. Att han givit sin text en så fragmentarisk karaktär är ändå egendomligt. Han har numrerat sina ”minnen”, men hoppar i uppräkningen från 2 till 12. Ett av ”minnena” materialiseras i ordet ”Tor” och ingenting annat. Mitt i den karga knappheten slösar han ändå dyrbart utrymme på upprepningar som inte lägger något till innehållet utan måste ha med själva recitationssituationen att göra. Det var alltså viktigt för honom att inte bara föreviga innehållet i sina ”minnen” utan också formen för själva ceremonin.

Man har all anledning att fråga sig till vilken läsare som Varin vände sig med sin text. Vem förstod egentligen en så hoppande text med så nyckfulla nedslag i ett omfattande innehåll? Svaret måste bli att den bara kan ha fungerat för dem som i förväg visste precis vad allt handlade om. Och eftersom innehållet är så speciellt som det är, kan de invigda knappast ha varit andra än den egna ätten. Dess medlemmar kände till vilka minnen som var numrerade 3 till 11, och de visste också hur ättens åkallan till Tor skulle lyda. Ristningen blev en sorts påminnelse så att de inte skulle tappa sammanhanget.

Då får ristningen mening

I ett sådant sammanhang blir Rökstenen meningsfull. Varin hade kanske mist sin ende son. Denne son kan ha varit den som skulle axla värdigheten som thul efter Varin och överta det omfattande kunskapsstoff som Varin förvaltade å ättens vägnar. Vamod var garantin för att minnena skulle traderas vidare så som det hade brukat ske i ättens historia. Nu var Vamod död.

Kanske kände Varin också att något i tiden höll på att förändras. Wessén har påmint om att Ansgar var på väg till Birka ungefär samtidigt med att Varin ristade sina runor. Tor skulle efterträdas av Kristus, och en ny skriftlig kultur skulle så småningom ersätta den gamla muntliga. Varin kan ha känt sig som bevarare av ett hotat kunskapsarv.

Det som bara hade existerat i muntlig form och levt endast i människors minne, det skrev nu Varin ner. Han skrev i ett nästan oförgängligt material. Hans stora runtäckta sten väckte säkert omedelbart uppmärksamhet. En helt rimlig tolkning av namnet Rök är att det är identiskt med gotländskans ”rauk” och syftar just på den resta stenen som alltså många måste ha fäst sig vid. Men begriplig kan stenen knappast ha varit för mer än ett fåtal ens under Varins samtid. Vi som många sekler senare stavar oss fram i det dunkla budskapet kan antagligen aldrig komma så långt att vi riktigt förstår allt i det. Men en dörr öppnad på glänt mot en för oss alldeles främmande kultur är det i alla fall som Varin har lämnat åt kommande släkten.