Första svenska datorn världsbäst

Världens första dator var antagligen tysk. Den andra var brittisk. Och sedan kom en räcka amerikanska datorer. Men ganska snart konstruerade också Sverige en dator. Den blev snabbast i världen och hette BESK.

Flera år före den svenska datorn var dess konstruktör, Erik Stemme, i USA för att lära sig bygga datorer. Han besökte bl a ENIACs konstruktörer. De höll just på med sin första kommersiella dator.
– Jag träffade först Mauchly, han var inne i försäljartagen. Jag ville dock mest titta på deras labb. Där satt Eckert och lödde själv. Han höll just på att arbeta med minnet, berättar Erik Stemme, som i dag är professor emeritus vid Chalmers tekniska högskola.

Erik Stemme var i USA som stipendiat i ett år. Tillsammans med fyra andra svenska ingenjörer hade han förmånen att få studera datortillverkning på företag och universitet och att arbeta med de främsta akademikerna på området: John von Neumann och Howard Aiken.

Att fem stipendiater från Sverige hamnade i USA var unikt och resultatet av en mycket medveten satsning från bland andra Ingenjörsvetenskapsakademien och Marinförvaltningen. De var också pådrivare när en första matematikmaskinutredning tillsattes 1947. Utredningen ansåg att ingen tid fick spillas utan att en matematikmaskin genast skulle inhandlas. Riksdagen följde rekommendationerna och anslog 2 miljoner kronor för att köpa en dator.

Så blev det BARK

I november 1948 inrättades också en matematikmaskinnämnd. Dess uppdrag var just att först köpa en maskin från utlandet och sedan att bygga en i Sverige.

Det visade sig dock omöjligt att köpa någon maskin. Conny Palm, docent i teletrafikteknik vid KTH, kom då med ett förslag att bygga en enklare relämaskin, BARK. Den skulle bli ganska långsam men kunde tillverkas på bara tre månader. Under tiden BARK byggdes hann stipendiaterna komma tillbaka.

Conny Palm gjorde snart ett förslag till ännu en ny dator. En dator som liknade den Howard Aiken byggde vid Harvard. En konstruktion som inte var helt okontroversiell. Åtminstone inte bland alla fem stipendiater, de var nämligen uppdelade i två läger.
– Conny Palms konstruktion gjorde mig mycket missbelåten, berättar Erik Stemme.

De fem stipendiaterna hade inte varit på samma ställe under sin tid i USA. Erik Stemme och Carl-Erik Fröberg hade åkt till Princeton, medan de tre övriga hade åkt till Harvard. I Princeton fanns John von Neumann, på Harvard ledde Howard Aiken utvecklingen. Och deras synsätt skilde sig åt. Den stora skillnaden gällde hur minnet var konstruerat.

Conny Palm hade dock ett starkt argument för sin Harvardinspirerade konstruktion. I Princeton hade man nämligen tekniska problem. Man satt och väntade på en särskild sorts vakuumrör som skulle fungera som minne.
– Det hade varit tacksamt om Princetonmaskinen hade fungerat, men det gjorde den inte. De speciella minnesrören kom aldrig.

På de första datorerna med lagrat program var just minneskonstruktionen en springande punkt. Det krävdes ett både snabbt och stort minne för att rymma instruktionerna i programmet. När BESK först byggdes fanns ännu inte det magnetminne, ferritkärnminne, som sedan skulle komma att dominera datorkonstruktionerna.
– Jag kände inte Conny Palm då. Jag minns att jag tänkte: det blir nog hans maskin. Men så kom plötsligt en rapport från England att man hade lyckats göra ett minne med katodstrålerör. Jag satte genast igång att experimentera med ett likadant på FOA, där jag arbetade då. Och det fungerade.

Erik Stemme blev ombedd att komma med i arbetet med den nya svenska datorn, känd som BESK.

BESK blir snabbast

– Conny Palm var mycket sympatisk, inte alls prestigefylld. Han gick snabbt med på att vi skulle bygga en Princetonmaskin i stället.

Nästa fråga var om man skulle bygga en parallellmaskin eller en seriemaskin. ENIAC var en parallellmaskin. Men dess efterföljare, EDVAC, var en seriemaskin.
– Parallellmaskiner var dyrare men betydligt snabbare. Eftersom anslagen ändå inte skulle räcka kunde vi ta i, så beslutet blev en parallellmaskin, säger Erik Stemme med ett leende.

Konstruktionen i sin helhet följde mycket elegant John von Neumanns teoretiska uppdelning. På bilder av maskinen – som inte längre finns kvar – kan man tydligt se John von Neumanns principer.
– Men den grundläggande filosofin kom från Eckert, skyndar sig Erik Stemme att tillägga.

BESK togs i drift i december 1953. Den bestod av 2 400 elektronrör. Den hade en cykeltid på 14 mikrosekunder (miljondels sekunder). En addition tog fyra cyklar, vilket betydde att den klarade nära 18 000 additioner i sekunden. Det var snabbast i världen, dubbelt så snabbt som den samtidiga ryska datorn BESM och den betydligt större IBM 701.

Det betydde dock inte att det alltid gick snabbt:
– Jag minns en gång vi skulle göra en 24-timmars väderprognos. Vi fick till slut en fin körning. Den blev klar tio i tolv, men då var det bara tio minuter kvar av prognostiden.

Normalt fungerade det dock betydligt bättre. Medan ENIAC verkligen behövde just 24 timmar för att beräkna en 24-timmarsprognos, behövde BESK bara 15 minuter.

Väderprognoser kom att bli BESKs paradnummer. Drivande var professor Carl-Gustaf Rossby, internationellt känd meteorolog. Den sista veckan i september 1954 körde BESK sin första tredygnsprognos. Snart utfördes de dagligen. Det ställde dock stora prov på driftsäkerheten. En tredygnsprognos tog 75 minuter, och få datorer i världen klarade på den tiden så lång drift utan avbrott. Den svenska datorn hade dock konstruerats i ENIACs anda, med stor säkerhetsmarginal och flera innovativa säkerhetsdetaljer.

Nämnden tappar greppet

Den 9 december 1954 slöts ett avtal mellan Matematikmaskinnämnden och Saab om att få bygga en kopia av BESK. Köpesumman för ritningar, tekniska data, råd och anvisningar var 150 000 kronor. Kopior byggdes också i Lund och i Danmark.

Men Matematikmaskinnämnden kunde inte hålla greppet om utvecklingen. I januari 1956 meddelade AB Åtvidabergs industrier, senare Facit, att man beslutat sig för att börja tillverka utrustning för automatisk databehandling. Ingenjörerna som var anställda vid Matematikmaskinnämnden fick förmånliga erbjudanden och framför allt löften om en mer expansiv verksamhet. Matematikmaskinnämnden hade inget att sätta emot.

Nämnden försökte dock att återta initiativet och ansökte om att få bygga en ny BESK. En SUPERBESK. Men politiskt fanns inget stöd för en expansiv datorpolitik. Man fick nöja sig med att köpa en modifierad dator från Åtvidaberg.

År 1959 satte Matematikmaskinnämnden igång att planera för en ny SUPERBESK, en transistordator. Även för denna gjorde dock regeringen tummen ner. Däremot fick man tillstånd att byta rören i vitala delar av BESK mot transistorer. Det innebar att man byggde om BESK så till den grad att den kom att heta TRASK. Det var det sista institutionella stordatorbygget i Sverige.

Sverige tappar greppet

Många har sett avvecklingen av Matematikmaskinnämnden som skälet till att Sverige tappade tätpositionen som datornation. Ett typiskt exempel är rubriken Facit krossar verksamheten i boken Datorer och politik som publicerades 1970. Här målas ingen ljus bild av hur det gick till när den kvalificerade personalen flydde till näringslivet.

Hans De Geer, adjungerad professor i företagandets historia och etik vid Handelshögskolan i Stockholm, analyserar också händelsen i sin bok På väg till datasamhället. Han är inte alls lika kritisk. Han menar att Stemme och hans grupp knappast hade kunnat forsätta. De ville hellre arbeta med kringutrustning än med centralenheter. Det passade då bättre att arbeta på Facit än på Matematikmaskinnämnden.
– Det skulle under alla omständigheter ha varit svårt för oss att fortsätta inom Matematikmaskinnämnden, bekräftar Erik Stemme. Lönerna var inte höga, och ingenstans i världen forsatte institutionerna att bygga maskiner.

Under tiden på Facit konstruerade Erik Stemme ett avancerat karusellminne och intresserade sig allt mer för maskinernas kommunikationsdelar. Det var i in- och utmatningen som de verkliga flaskhalsarna låg, ansåg Stemme. Något som bekräftats under årtiondenas gång.

Men inte heller på Facit fungerade datortillverkningen.
– Åtvidaberg och Facit var framgångsrikt och välmående, men litet. Det fanns inte tillräckliga resurser. På försäljningssidan fanns inte heller några möjligheter att sälja datorer. PR-mässigt sålde man däremot fler av sina traditionella produkter genom att också ha datortillverkning.
– Vi som gick över såg inte först att det fanns begränsningar, men vi upptäckte det rätt snart.

IBM tog över

Erik Stemme är i dag 79 år. Han forskar fortfarande, dock inte om datorer. Dem slutade han med 1963, då Sveriges första storhetstid som IT-nation var över.

Ytterligare några svenska datorer byggdes. Men USA drog ifrån.
– Det var IBMs dominans som gjorde att vi kom på efterkälken. IBM hade säkert 75 procent av marknaden, mer i USA. De lade stora resurser på forskning och hade en mycket skicklig försäljningsorganisation, avslutar Erik Stemme.

Artikeln är delvis baserad på böckerna ”Eniac” av Scott Mccartney, ”På väg mot datasamhället” av Hans de Geer och ”Från kula till data” av Jörgen Lund.