Samverkan
Med det omgivande samhället är ett av högskolans i lag angivna mål. Ibland förefaller de centrala beslutsfattarna tro att svenska universitet och högskolor frambringar en jämn rad av uppfinningar, redo att tas om hand av näringslivet. Men, som en statlig utredning (nyfor) konstaterade för några år sedan, ”sanningen är att det genereras tämligen få uppfinningar vid universitet och högskolor”. En annan vanlig villfarelse, skrev nyfor, är att det ligger mängder av lysande produktidéer i forskarnas byrålådor.
De allra flesta forskare har i själva verket ett högst begränsat intresse av kommersialisering. På vissa områden, t ex farmakologi och informationsteknik, finns dock ett väl fungerande samspel mellan högskola och näringsliv. Inom många andra branscher saknas det inte sällan beredskap hos både företag och myndigheter. Ett tydligt exempel ges i artikeln av Bengt Gerhardson, som i nästan alltför diplomatiska ordalag redovisar sina negativa erfarenheter.
Från andra praktiskt inriktade forskare har jag erfarit att den oförstående respons som Bengt Gerhardson mötte inte är unik. Av detta skäl, och eftersom regering och riksdag säkert menar allvar med sitt högtidliga tal om samverkan, skulle jag vilja föreslå att man på lämpligt sätt utreder ett antal konkreta fall och i klarspråk redovisar vilka hinder som de samverkansintresserade forskarna har stött på.
Och här gäller det att som lösning inte enbart erbjuda mer pengar. nyfor framhöll att en ”mycket allvarlig felsyn är att ökade forskningsmedel med automatik leder till industriellt välstånd med många nya produkter”. Det handlar snarare om att dels anpassa högskolans organisation, dels befordra informella kontakter och ökad rörlighet mellan högskolan och näringslivet – med bibehållen respekt för varandras särart.
