På jakt efter spanska sjukan

Influensavirus är vi alla vana vid. Det dyker upp som en gammal bekant varje vinter. Smittskyddsexperterna förutspår hur besvärligt influensaviruset, på väg hit från Asien, kommer att bli. En sådan bedömning grundar sig på hur likt influensaviruset är föregående års virus. Ju mer likt, desto större motståndskraft har de människor som haft influensa, eller blivit vaccinerade mot tidigare års virus.

Vad skulle hända om det nya influensaviruset vore totalt olikt alla tidigare varianter? Om viruset dessutom hade egenskaper som snabbt spred det vidare, och om de drabbade fick svåra lunginflammationer i stället för den vanliga febern och snuvan – ja, då skulle det finnas förutsättningar för en världsomfattande och dödlig farsot, en pandemi.

Det är vad man tror hände i oktober 1918 när spanska sjukan drabbade världen. Av jordens befolkning på 1,8 miljarder människor räknar man med att närmare 40 miljoner dog. I journalerna beskrivs hur de sjukas hud blev mörkt blåsvart på grund av syrebrist och hur patienterna föreföll att drunkna i sina egna vätskor. ”Vi visste att de vars fötter blev svarta inte skulle överleva”, skrev en engelsk sjuksköterska.

Jakten på virus kommer i gång

Senare teorier talar för att spanska sjukan ursprungligen var en fågelinfluensa som, direkt eller genom att först infektera grisar, ändrade sina egenskaper så att också människor kunde smittas. Men fortfarande vet ingen hur man i förväg kan se på ett influensavirus om det är dödligt för människor eller om det bara leder till vanliga influensasymtom. Många forskare är övertygade om att viruset från 1918 bär på gåtans lösning, om man bara kan hitta viruset för närmare studium.

Forskarnas jakt på viruset från 1918 beskrivs i boken Flu. The Story of the Great Influenza Pandemic of 1918 and the Search for the Virus that caused it (finns nu också på svenska, Spanska sjukan). Berättelsen om den stora influensaepidemin 1918 och jakten på det virus som orsakade den är skriven av en amerikansk vetenskapsjournalist på New York Times, Gina Kolata. Tävlingen som uppstår när flera forskarlag anser sig vara viruset på spåret blir till en riktig rysare som gör boken till spännande läsning för alla som är intresserade av sjukdomar och maktspel. Forskarnas drivkrafter är, enligt författarinnan, en salig blandning av prestige, publicitetshunger och äkta kunskapstörst. Politikernas inblandning komplicerar bilden ytterligare.

Svensk forskare tidigt ute

En svensk forskare verksam i USA sedan 1950-talet, Johan Hultin, får i boken representera den rena kunskapssökaren. Han var tidigt ute i sin jakt efter fruset virus, som han trodde kunde finnas kvar i kroppar begravda i anslutning till en eskimåbosättning i Alaska. Han reste dit redan 1951 på egen bekostnad, efter att ha insett att den forskningsfond han sökt medel från planerade att ta över idén och genomföra projektet i egen regi. Hultin misslyckades dock med att hitta virus med hjälp av dåtidens metoder.

Men 1997 reste han dit en andra gång, återigen i det tysta och på egen bekostnad. Den gången kom han hem med vävnad innehållande dött virus. Nu hade vetenskapen hunnit längre, och de amerikanska kollegerna Jeffery Taubenberger och Ann Reid lyckades utröna den genetiska koden för delar av influensaviruset ur det frusna organmaterialet.

De två forskarna hade något år tidigare lyckats beskriva andra delar av viruset. Dessa hade utvunnits ur formalinfixerade och paraffininbäddade organprover som sparats av de patologer som undersökte de döda patienterna 1918-19. Taubenbergers ursprungliga motiv sägs ha varit hans önskan att visa vad militärens sparade organmaterial kunde användas till. Att det blev just influensavirus var ren slump!

En annan forskargrupp, med påtagligt högre profil, valde ungefär samtidigt att leta efter material från unga sjömän som hade dött av influensan och begravts på Svalbard. Expeditionen förbereddes i flera år, och många ”tunga” instanser, som amerikanska hälsovårdsmyndigheter liksom norska myndigheter, deltog i finansiering och planering. Expeditionen följdes av massmedierna, vilket bl a resulterade i en tv-dokumentär, men den gav troligtvis inte några användbara vävnadsprover. De döda kropparna hade legat mycket ytligare begravda än forskarna trott och hade förmultnat så att endast skelettdelar fanns kvar.

Amerikanskt militärt utbrott

Prestige och politik som drivkrafter kom in i bilden under 1970-talet. Då insjuknade ett litet antal rekryter i ett militärt träningsläger i USA i influensa. En av soldaterna dog efter att ha deltagit i en fältmarsch trots att han hade feber och var sjuk. När det konstaterades att soldaterna hade smittats av ett influensavirus som var mycket likt svininfluensa, utbröt en massmedial hetsjakt. Journalisterna påminde allmänheten om spanska sjukan 1918 och spekulerade över om svininfluensafallen var de första tecknen på en ny katastrof.

Även forskarna var till att börja med oroliga för en sådan utveckling. Men när fallen studerades närmare visade det sig att det egentligen inte fanns några tecken på snabb spridning mellan människor. Mediernas makt är dock stor när de spelar på människors oro. Vem skulle våga ställa sig upp, se presidenten (och medieuppbådet) in i ögonen och garantera att svinviruset inte skulle orsaka en ny dödlig pandemi? Inte någon av de nationella experterna i USA i alla fall.

”Onödigt” vaccin för över en miljard

President Ford beslutade att omedelbart stoppa annan vaccintillverkning och i stället tillverka vaccin mot svininfluensa, så att varje amerikan kunde vaccineras. Kostnaden beräknades till 135 miljoner dollar. I händerna på politiker och medier presenterades den ursprungligen begränsade risken för ett utbrott av svininfluensa plötsligen som ”1918 år influensavirus kommer tillbaka”. Bollen var i rullning.

Så snart beslutet om vaccination var taget, började emellertid de tidigare så osynliga kritikerna dyka upp i mediedebatten. Många av experterna ansåg, när de blickade tillbaka, att presidentens rådgivare hade medverkat till ett ogrundat och märkligt beslut, men ”hellre ett vaccin utan en pandemi än en pandemi utan ett vaccin”, som en av experterna uttryckte det.

Influensakampanjen blev ett fiasko av flera orsaker, som redovisas i Kolatas bok. Men sensmoralen är att det ofta är svårt för forskare, och inte alltid politiskt korrekt, att förmedla sitt budskap till beslutsfattare och allmänhet. Omgivningen vill ha svar i ”svart eller vitt” och garantier för att obehagliga saker inte ska hända, medan forskarens egentliga uppgift snarare är att göra professionella riskbedömningar, där riskfaktorer definieras och beräknas. Kvällspressens rubriksättare, som inte alltid är helt insatta i ämnet, blir tyvärr alltför ofta de som styr vilken information som når ut till allmänheten.

Risker som förtigs

Larm om medicinska risker är tacksamma ämnen för löpsedlarna. Men en frågeställning som Kolata inte tar upp är hur skicklig marknadsföring kan tona ner medicinska risker. Ett aktuellt exempel, som har anknytning till influensavirus, är smittriskerna med xenotransplantation, då man transplanterar celler och organ från djur, främst grisar, till människor.

Genom att grisceller är litet speciella och har flera typer av ytstrukturer, kan grisen bli smittad av såväl fågelinfluensa som mänsklig influensa, förutom sin egen svininfluensa. I grisen kan därför flera olika influensvirus mötas och utbyta arvsmassa, så att en ny variant kan bildas. Är oturen framme kan det nya viruset bli bra på att föröka sig i människoceller, men i övrigt se ut som ett fågelvirus eller grisvirus och därmed te sig helt främmande för vårt immunförsvar. Vissa forskare tror att det är just så 1918 års influensapandemi uppstod.

Om vissa människor transplanteras med grisceller och dessutom behandlas med mediciner som sätter ner immunförsvaret för att förhindra att transplantatet avstöts – hur vet vi då att olika grisvirus genom att först smitta transplanterade patienter, inte förändrar sig och börjar smitta också andra människor?

Möjligheterna att kirurgiskt rädda liv med hjälp av transplantationer har fått stor uppmärksamhet i medierna, men de tänkbara smittoriskerna och veterinärmedicinska riskbedömningarna har hittills inte varit lika intressanta.

Fågelinfluensan farlig påminnelse

Gina Kolatas bok nämner närmast i förbigående det utbrott av fågelinfluensa hos människor som lamslog Hongkong hösten 1997 (se F&F 4/98), samtidigt som Johan Hultin för andra gången reste till Alaska för att leta efter viruset från 1918. Av de totalt arton diagnosticerade fallen avled sex patienter i en influensasjukdom som påminde om spanska sjukan. Miljontals fåglar snabbslaktades.

Det visade sig, som tur var, att fågelviruset inte kunde smitta vidare mellan människor, trots att det i så hög grad var dödligt för de människor som smittades direkt från fåglarna. Världens befolkning klarade sig även den här gången. Influensaforskare världen över är dock överens: frågan är inte om en ny influensapandemi som spanska sjukan ska drabba jorden, utan när det ska ske nästa gång. Kolata avslutar sin bok med att litet uppmuntrande påstå att även om en ny influensapandemi uppstår kommer vi i dag att vara bättre förberedda. Tyvärr är det nog så att detta ”vi” i bästa fall inskränker sig till personer i den relativt välorganiserade västvärlden. Det förefaller otroligt att man skulle hinna tillverka och distribuera vaccin och medicin så att även människor i folktäta och ibland krigshärjade länder i Centraleuropa, Asien, Sydamerika och Afrika kan skyddas från virusets förödande effekter.

År 1918 tog det många månader, vissa data tyder på närmare två år, för viruset att sprida sig över jorden. Den snabba spridning som ett virus kan få i dag gör det nog svårt att hinna före med tillverkning av vaccin och massvaccination.