Bloggarna söker sin roll

För ett år sedan spreds nyheten i tidningar, radio och tv att en student vid Stockholms universitet hade löst ett av 1900-talets största matematiska problem. Studenten poserade framför formler, och matematiken hade fått en svensk superstjärna.

Tyvärr stämde inte rapporteringen. Lösningen höll inte måttet, och stjärnan dalade snabbt. Men det var inte de etablerade mediernas journalister som upptäckte misstaget, och det var inte där de första rättelserna publicerades. Det var på internet, framför allt i de webbaserade loggarna – bloggarna – som matematikbragden togs ner på jorden.

Någon månad senare avslöjades att journalisten Peter Borgström hade kopierat en artikel ur New York Times och publicerat i Dagens Nyheter som om han skrivit den själv. Inte heller här kom avslöjandet i de normala medierna, och det dröjde mer än ett halvår innan andra tidningar uppmärksammade fallet och ett slags ursäkt publicerades i Dagens Nyheter. Då hade nyheten i flera omgångar avhandlats på internet. Och det första avslöjandet kom i bloggen mymarkup.net, författad av bibliotekarien Erik Stattin.

En elektronisk krönika

En blogg är en elektronisk krönika, en personlig och öppen dagbok på webben. En typisk blogg innehåller iakttagelser och synpunkter på dagsaktuella händelser, ofta med länkar till webbsidor som handlar om samma händelse. Inläggen är normalt sorterade i kronologisk ordning, med de nyaste texterna överst. En blogg skrivs oftast av en person, även om det förekommer gruppbloggar. I de allra flesta fall kan de som läser kommentera det som skrivs, och kommentarerna publiceras då i anslutning till det ursprungliga inlägget. I Sverige finns kanske tusen bloggar, i världen drygt 4 miljoner.

– Jag följer runt 500 bloggar, varav 200 svenska, berättar Erik Stattin.

När han skriver sin egen blogg väljer han sedan ut det han själv tycker är intressant, och på det sättet sprider han sina lästips vidare. Det en ständigt uppdaterad och kommenterad länksamling.

– Om man läser en uppsättning bloggar får man veta vad som händer i samhället och i vissa specifika frågor, det blir som personliga tidningar, säger Erik Stattin.

Statistiken om bloggarna är överväldigande, kanske inte därför att enskilda bloggar har så många läsare, utan genom att det finns så många som är aktiva som skribenter. En del tillskyndare menar att vi nu bevittnar en medierevolution. Detta nya verktyg gör det möjligt för vem som helst att som skribent ta del i det offentliga samtalet.

– Det revolutionerande med bloggar är deras enkelhet. Det krävs ingen teknisk förkunskap, säger Mark Comerford, som undervisar i elektroniska medier vid Stockholms universitet.

Samma typ av skifte

När Mark Comerford tar emot på sitt rum på Institutionen för journalistik, medier och kommunikation är det dagen efter att Aftonbladet firade tio år på webben. Aftonbladet var Sveriges första dagstidning på nätet, och Mark Comerford var den som handgripligen lade ut texten. Datorn som användes står kvar i hans tjänsterum.

– Jag har samma känsla nu som jag hade för tio år sedan, det här är samma typ av skifte, säger han för att understryka att han har stora förhoppningar på bloggarna.

Mark Comerford delar in bloggarna i olika grupper. Där finns exempelvis de professionella bloggarna för kolleger inom specifika yrkesgrupper, bekännelsebloggar för privatpersoner som har behov av att berätta och företagsbloggar för anställda som kommunicerar med kunder. De två typer som Mark Comerford intresserar sig mest för är de han kallar konversationsbloggar respektive journalistikbloggar. Konversationsbloggarna är ett slags offentliga samtal, initierade av personliga eller offentliga aktuella händelser. Journalistikbloggarna är skrivna av journalister och liknar mycket de krönikor och analyser som återfinns på en papperstidnings kultur- eller ledarsidor.

Erik Stattins blogg är ett typiskt exempel på en konversationsblogg. En annan känd svensk konversationsblogg är Det perfekta tomrummet, skriven av Gustav Holmberg, som till vardags är verksam vid Forskningspolitiska institutet i Lund.

Gustav Holmbergs publik är både nära vänner, personer ur den intresserade allmänheten och ett antal forskarkolleger.

– Har man en blogg ökar chanserna för tvärvetenskapliga möten, och det sker underifrån, på individnivå, svarar Gustav Holmberg på frågan om vilka effekter hans bloggande har.

Han nämner också en oväntad användning av sin egen webblogg. Som en dagbok han faktiskt själv kan återkomma till.

– Jag bloggar för mig själv, om jag ser något kul så skriver jag en krumelur. Sedan är den sökbar. Det blir som en offentlig labbjournal.

Konversationsbloggarna är annars ofta tesdrivande och subjektiva. Nya dokumentärfilmer som Michael Moores Fahrenheit 9/11 och Morgan Spurlocs Super Size Me är konversationsbloggar, fast i filmformat, menar Mark Comerford.

Tillsammans ställer de enligt Mark Comerford frågan om vad som är journalistik på sin spets. En fråga som han menar diskuteras alltför litet i Sverige. Kanske kan bloggarnas karaktär av konversation hjälpa till att modernisera journalistiken. Om nyckelproblemet i dag är allmänhetens brist på förtroende för journalister, kan lösningen ligga i bloggarnas öppenhet och inbjudan till samtal, hoppas Mark Comerford.

Konventet som bloggades

Ett tillfälle då denna tes prövades var i USA i somras under det demokratiska partiets konvent. När John Kerry utsågs till presidentkandidat bevakades händelsen inte bara av journalister utan också bloggare: hela 124 stycken var ackrediterade.

Det blev dock inte det positiva offentligt genombrott som många hade hoppats på. I stället för att ge en fräsch och alternativ bild av en viktig politisk händelse, menar de flesta betraktare att bloggarna förmedlade en intern, ointressant och okritisk bild.

– Jag är bedrövad över hur liten mångfalden var, säger Daniel Kreiss, medieforskare vid amerikanska Stanford University och som själv bloggade från konventet. Han är kritisk till vad som förmedlades, både av bloggare och av journalister från de traditionella medierna. Men han menar att det fanns några lysande undantag.

– Några lyckades förmedla den enorma energin bland konventdelegater som verkligen tror på politik. Dessa människor är inte duperade, de är inte naiva och de är inte slavar under en partimaskin som den nationella pressen vill få oss att tro.

Daniel Kreiss starkaste kritik mot bloggarna är annars att de inte lyckades fånga in nya läsare, inte nådde utanför den egna snäva kretsen. Ett problem som kvarstår efter konventet.

I retoriken kring elektronisk kommunikation och internet har det ofta hävdats att vi som surfar är mer aktiva och kritiska på nätet än i annan informationsinhämtning. Men de studier som hittills gjorts har snarare pekat på motsatsen: vi är passiva och godtrogna.

Trots internets stora genomslag har nätet fortfarande bara har marginell betydelse när det kommer till vilka frågor som diskuteras offentligt. Och det gäller även när mer etablerade medier publicerar sig på nätet. Skulle bloggarna vara annorlunda? Är de ett första trendbrott? Det tror i alla fall inte Lennart Weibull, professor vid Institutionen för journalistik och masskommunikation, Göteborgs universitet.

– Människors medievanor styrs av andra saker än ny teknik, säger Lennart Weibull.

När det sker ett skifte i hur opinionsbildningen sker och hur vi söker information, är det snarare än förändring hos nya generationer än hos dem som redan har etablerade medievanor.

Det betyder inte att elektronisk publicering i stort och bloggarna i synnerhet saknar inflytande över hur journalistik bedrivs. Det finns flera studier som pekar på att journalisters arbetssätt har förändrats på senare tid, i hög grad beroende på tillgången till information på internet.

– Det tycks vara så att effekten ligger i att tempot drivs upp och källkontrollen försämras.

Något som enligt Lennart Weibull beror på att både bloggare och vanliga journalister tror att publiken är mer insatt i de frågor som de skriver om än den faktiskt är.