Att bli klok på universitetet

Och samtidigt som studentkullarna växer börjar fyrtiotalisterna, som dominerar högskolevärlden, att gå i pension. På senare år har det kommit flera böcker av tunga forskare som inifrån behandlar universitetet som arbetsplats.

Någon har sagt: ”Den som önskar sig en rofylld tillvaro skall – tvärtemot envisa fördomar – inte söka sig till ett modernt universitet.” Orsakerna till att universitetsvärlden ofta kan framstå som en konflikthärd är främst dessa: Dels krockar gamla bildningsideal och det faktum att universitetet är en elitistisk inrättning med dagens demokratiska och jämställdhetsideal. Dels är högskolevärlden en värld där framgångar är svårmätbara och omstridda, varför prestige och erkännande blir än viktigare än i andra sektorer i samhället.

Universitetet som arbetsplats är en bok som kostade etnologiprofessorn Billy Ehn jobbet som prefekt på sin institution vid Umeå universitet. Hans kolleger anklagade honom för att ha använt dem som studieobjekt i och med att han skrev en bok om sin egen vardag som forskare och chef. Han beskriver livet på den egna institutionen, där gränsen mellan arbete och fritid är glidande, där semester för många forskare innebär att de får tid att verkligen läsa och skriva, samt universitetets ofta ryckiga arbetstempo. Forskningen sker i regel långsamt och eftertänksamt, medan administration och undervisning kräver snabba beslut och hastiga insatser.

Han skildrar också vardagen på en institution där så stor andel som 20 procent av personalen hade sin partner som kollega, något som inte alls är ovanligt i universitetsvärlden. Givetvis kan sådana informella kontakter skapa rykten om maktgrupperingar och gunstlingssystem.

Boken Hur blir man klok på universitetet? är även den skriven av Billy Ehn, nu tillsammans med etnologkollegan Orvar Löfgren i Lund. De fastslår att universitetet är en tuff miljö, och deras bok kan ses som en handbok eller rent av överlevnadsguide för nybörjare i forskarvärlden. Billy Ehn och Orvar Löfgren beskriver hörnstenar i forskarlivet som seminariet, konferensen, disputationen och korridorsnacket på ett underhållande sätt. Boken kan varmt rekommenderas till alla som funderar över att söka sig till ett universitet.

Billy Ehns och Orvar Löfgrens syfte är att säga någonting om universitetets vardag. Till en helt annan genre hör litteraturprofessorn Thure Stenströms fylliga memoarer I alma maters tjänst, där man får läsa om hans liv som litteraturforskare i Uppsala – men även om hans år som gästforskare i USA. Det är en detaljerad skildring av hans gärning inom den idéhistoriska litteraturforskningen och därtill ett stycke nutidshistoria. Universitetsvärlden är i sig en färgstark kuliss, fylld av kontraster och konflikter. Såväl inkompetenta kolleger och lata doktorander som statsmaktens olika påbud får sig en skrapa – men glädjen, eller rent av lyckan, i att forska och skriva lyser ofta igenom: ”Varje kväll jag kröp till kojs, förbannade jag klockan som tvang mig att avbryta studiet, just när det var som mest spännande.” Thure Stenström ger också en bild av forskningens utveckling från 1970-tal till 1990-tal när ”kunskapsföraktets tid följdes av kunskapsglädjens”.

Ska man sammanfatta de tre professorernas syn på livet i universitetsvärlden blir det med orden lust och lidande. Dessa motsatser präglar nog högskolevärlden mer än andra arbetsmiljöer. Författarna nämner å ena sidan kreativiteten, friheten, gränsöverskridandet, nyfikenheten, arbetsglädjen, kontakten med likasinnade – samt även status och karriär – som positiva faktorer. Å andra sidan finns även prestationsångesten, missunnsamheten, konformismen, avundsjukan, revirstriderna, flocktänkandet, intrigerna, modeteorierna och det lärda svamlet. Jag tror att de flesta som har egen erfarenhet av universitetsvärlden är benägna att hålla med om att båda dessa iakttagelser kan stämma – samtidigt.

Om man ska spetsa till det kan man summera genom att parafrasera vad Winston Churchill en gång lär ha sagt om demokratin: Vetenskapen är rutten, men det finns inget bättre.