Det lyckliga tvångsäktenskapet

Ibland kan man höra svenskar mer eller mindre skämtsamt beklaga den svensk-norska unionens upplösning: ”Tänk vilket skidlandslag vi skulle ha!” Eller mer krasst: ”Vilka oljeinkomster!”

Nog kan det finnas skäl att beklaga skilsmässan 1905, men även i en bevarad union skulle Sverige oftast få stryk av konkurrenter i norska landslagsdräkter. Inte heller skulle oljetillgångarna vara mer svenska än i dag. Den svenska bilden av unionstiden är färgad av den norska sidans tal om unionens förtryck och massiva svenska överhöghet kring 1905. En skildring av unionen bör därför inledas med några ord om vad unionen inte var.

Två separata enheter

Ett vanligt missförstånd är att Norge skulle ha tillhört Sverige under unionstiden, på samma sätt som den finska rikshalvan hade gjort från medeltiden fram till år 1809. I själva verket var staterna separata enheter, förutom de inskränkningar som unionsdokumenten föreskrev. Norge hade en egen författning (grundloven), egen regering med en avdelning i Stockholm och en i Kristiania (Oslo), egen riksdag (stortinget), egen statsbudget, egen högsta domstol, egen förvaltning, egen krigsmakt, egen flagga (om än med ett impopulärt unionsmärke fram till 1899) och egna gränser mot omvärlden.

Man kan till och med säga att Norge hade en egen kung, även om det var samma person som regerade i Sverige. När Oscar II passerade över gränsen till Norge förvandlades han i detta ögonblick till norsk kung. Uniformen byttes då till den norska.

Utöver den gemensamma kungamakten bestod unionsorganen av utrikesförvaltning och konsulatväsende. Utrikesfrågorna sköttes av Utrikesdepartementet i Stockholm, och utrikesministern var svensk. År 1814 var ett sådant arrangemang naturligt eftersom utrikespolitiken fortfarande var monarkens domäner. Ju mer folkrepresentationen och statsråden, både i Norge och Sverige, krävde inflytande över området, desto mer ifrågasatt blev den svenska överhögheten inom utrikespolitiken. Konstruktionen kom från slutet av 1800-talet alltmer i konflikt med den växande norska nationalismen, som tillsammans med liberalismen var seklets viktigaste idéströmning. En svensk utrikesminister i Stockholm kunde aldrig ta till vara norska intressen, ansåg allt fler norrmän, även om också norrmän kunde göra karriär inom svenska Utrikesdepartementet.

Krav på egna konsuler

Konsulatväsendet var också gemensamt. De svenskar eller norrmän som utsågs till konsuler skulle tillvarata brödrarikenas handels- och sjöfartsintressen runt om i världen. Ursprungligen låg konsulatfrågorna helt under svensk förvaltning. Så småningom kom alla frågor som rörde konsulerna att avgöras gemensamt. De nya konsulat som etablerades under senare delen av 1800-talet tillgodosåg främst norska handelsintressen (Storbritannien, USA, ryska ishavsområdet).

Trots detta blev de norska kraven på ett eget konsulatväsen den fråga som sprängde unionen 1905. Men de norska ambitionerna om ett eget konsulatväsen var främst ett symboliskt krav – rent ekonomiskt hade det norska näringslivet nog kunnat nöja sig med det gamla systemet. Under konsulatfrågan ruvade dock det mer långtgående kravet på ett separat norskt utrikesväsen. Som grannländer hade Sverige och Norge gemensamma historiska erfarenheter: en tid av gemensam kung 1319-55 (Magnus Eriksson) och en svensk-dansk-norsk union 1397-1520 (Kalmarunionen). Sedan hade länderna gått skilda vägar, men Norge ingick i union med Danmark åren 1380-1814. Dansk kultur och danskt språk präglade därför den norska eliten. År 1814 var Sverige ett gammalt land som aldrig hade varit underställt någon annan stat, medan Norge var en nyväckt nation som blickade tillbaka till medeltidens norska kungadöme för inspiration.

Adelns makt var på återgång i Sverige, även om de ledande skikten inom staten ännu oftast var adelsmän. Det norska samhället var mer egalitärt, och adeln och storgodsägarna utgjorde endast en liten grupp. Författningen var mer demokratisk än Sveriges och stortingets befogenheter större. Sverige blev under senare delen av 1800-talet alltmer orienterat mot Tyskland, medan Norges handel snarare gick till Storbritannien och över världshaven. Sverige slog 1887 in på en protektionistisk kurs, medan Norge som sjöfartsnation försvarade frihandeln.

Unionen i tre akter

Likt ett klassiskt drama kan unionstiden indelas i tre akter: tillkomst, blomstring, upplösning. Unionens tillkomst var ett resultat av Napoleonkrigens omvälvningar i Europa, och därmed en följd av franska revolutionen 1789. Efter kriget mot Ryssland 1808-09 förlorade Sverige den finländska landsdelen. Som en följd av nederlaget avsattes kung Gustav IV Adolf 1809, och en ny regeringsform tillkom som gällde ända till 1974. En tronföljare rekryterades från det segerrika Frankrike, marskalken Jean Baptiste Bernadotte. Tanken var att Bernadotte – den blivande Karl XIV Johan – skulle återerövra Finland, som nu hamnat under den ryske tsaren. Men i stället gick han år 1812 i förbund med ärkefienden Ryssland och vände sig mot sin tidigare kejsare Napoleon. Danmark hade varit allierat med Frankrike och tillhörde krigets förlorare. I Kielfreden 1814 avstod Danmarks kung från den norska tronen. Norge skulle bli ett kungarike förenat med Sverige men med lagar och privilegier från den dansk-norska tiden.

Inflytelserika grupper i Norge motsatte sig emellertid detta. Den för sin tid radikala grundloven för ett självständigt Norge antogs i Eidsvoll den 17 maj 1814 av en församling av ämbetsmän, bruksägare och bönder från hela landet. Därefter utsågs den danske ståthållaren Kristian Fredrik till kung. Sverige godtog inte beslutet utan gick till angrepp mot Norge i slutet av juli. En svensk styrka på 45 000 man sattes in mot 33 000 sämre utrustade norska trupper. Svenska soldater omringade Fredrikstens fästning och erövrade Fredrikstad. Striderna stannade av och förhandlingar inleddes. Den 14 augusti slöts konventionen i Moss, och Kristian Fredrik avstod från tronen och lämnade Norge. Han blev senare dansk kung under namnet Kristian VIII. I stället valdes den svenske kungen till norsk kung, och grundloven fastslogs efter viss revidering den 4 november, unionsdagen.

Helt odramatiska var inte de första decennierna. År 1829 skingrade militär, på order av den svenske ståthållaren i Kristiania, Baltzar von Platen (Göta kanals skapare), en folkmassa som velat fira 17 maj. Att kungamakten företräddes av en svensk under de perioder då regenten vistades i Sverige var kontroversiellt. Efter 1829 besattes ämbetet av norrmän, och från 1856 stod det vakant. Ändå påminde det om Norges underordnade ställning. Under den så kallade ståthållarstriden 1859-60 tvingades den just tillträdde Karl XV (i Norge kallad Karl IV) av den svenska regeringen att ta tillbaka sitt löfte om att avskaffa ämbetet, som försvann först 1873.

Regeringen ogillade kungens eftergiftspolitik, men lika mycket handlade det om motstånd mot kungens egenmäktiga agerande inom utrikespolitiken. Den strama hållningen mot Norge kan därför ses som ett steg på vägen mot kungamaktens försvagning. Samma effekt hade förstärkningen av utrikesministerns och riksdagens ställning i utrikesfrågor år 1885.

Denna demokratisering väckte stark oro i Norge eftersom den svenska regeringen och riksdagen till skillnad från kungen inte hade några band till Norge och därmed var oåtkomliga för norska synpunkter. Paradoxalt nog ogillade därför parlamentarismens förkämpar i Norge riksdagens stärkta ställning.

Unionens blomstring

Åren 1830-70 var en blomstringsperiod, unionens lyckliga tid. Den så kallade mellanrikslagen från 1825 gynnade särskilt norsk sjöfart och handel. Tullarna upphävdes i princip för landtransporter. För sjötransporter halverades de. Båda ländernas ekonomier utvecklades. I den ekonomiska integrationen ingick också den skandinaviska myntunionen. Den tidens norska nationalism riktades inte mot unionen, och de konflikter som fanns, exempelvis ståthållarstriden, rymdes inom unionens ramar. Unionsupplösning fanns inte på den norska agendan.

Politiskt samarbete uppstod också mellan bondepartiet venstre i Norge och lantmannapartiet, den svenska bondedominerade regeringsoppositionen i andra kammaren. Perioden var även en lång fredstid. Det hindrade inte att unionen var bräcklig, främst därför att dess främsta grund var kungamakten, som alltmer ifrågasattes – inte bara i Norge.

Venstres ökade militans hindrade Oscar II från att genomdriva sitt veto i grundlagsfrågor under 1880-talets första år. Striden handlade om statsrådens ansvar inför stortinget, och resultatet blev att den kungalojale norske statsministern fälldes av den norska riksrätten. En ren venstreregering under Johan Sverdrup trädde till 1884, sedan Oscar II tvingats falla undan och ge sitt godkännande. Regeringsskiftet betecknas traditionellt som parlamentarismens genombrott i Norge. Händelserna väckte en stark konservativ motreaktion i Sverige.

Flaggstriden, som fick sin lösning 1899, kan ses som den sista riktigt militanta svenska mönstringen. Ludvig Douglas, utrikesminister och den hårda linjens man, avgick i protest mot att kung Oscar till slut accepterat stortingets beslut att ta bort unionsmärket från den norska flaggan. Fram till slutet av 1904 utspelades unionskonflikten mer i skymundan. Avspänningen var så påtaglig att norrmannen och unionskritikern Bjørnstjerne Bjørnson kunde få Nobelpriset i litteratur 1903. 1900-talets första år har därför betecknats som unionens ”indiansommar”. Men som bekant kan en sådan snart följas av höststormar och vinterkyla.

Unionen som vattendelare

Vår bild av unionstiden är till stora delar präglad av upplösningen 1905. Även den uppmärksamhet som nu riktas mot hundraårsminnet kan förstärka schablonbilden av splittring och motsättningar mellan Sverige och Norge. Den gynnsamma perioden 1830-70 kommer ofta i skymundan. Till det bidrar också att unionstiden i Norge varit så ideologiskt laddad att varje tolkning kunnat ges politisk betydelse. Senkomna associationer till frågan kan också skymta i nutiden, till exempel då EU-motståndare vid omröstningen 1994 lanserade parollen ”stem nei til unionen”.

Dessutom har unionen olika värde i de båda länderna: i norskt historiemedvetande har unionen en given plats. Etablerandet av den norska staten och det nationella självmedvetandet byggdes kring åren 1814 respektive 1905. Det första året är starkt knutet till författningen, vilket man påminns om på nationaldagen den 17 maj med firandet av grundloven från 1814. Minnet av 1905 manifesterar den fullständiga frigörelsen då Norge tog sin rättmätiga plats bland de andra självständiga länderna.

I Sverige är unionstiden däremot nästan förbisedd. Utvecklingen under 1800-talet skildras utan att unionen ges någon central roll. Näringsfriheten, ståndsriksdagens avskaffande, tullarna, järnvägsbyggandet och rösträttsstriden har överskuggat unionsfrågan, förutom vid några upphettade tillfällen. År 1809 är en mer given startpunkt för historikernas periodisering: Finland förlorades, kungen störtades och en ny regeringsform infördes. I stället för 1905 är det 1921 och den fullständiga demokratiseringen som bildar 1800-talets slutpunkt. Unionstiden ryms inom denna period, men är inte tillräckligt viktig för att som i Norge bilda en separat tidsperiod där unionen sätts i centrum.

Unionsupplösningen vållade bitterhet i Sverige. Vissa såg den som ett tecken på nationell svaghet. Detta kan ha bidragit till den närmast kollektiva minnesförlust som unionsfrågan präglas av. Samtidigt finns det också rimliga skäl till att unionsminnet är svagare i Sverige. Partipolitiken byggdes inte som i Norge upp utifrån unionskonflikten. Norska venstre och konservativa høyre uppstod som en direkt följd av unionsfrågans svängningar. I Sverige var det tullfrågan från 1887 som skapade en uppdelning mellan vänster och höger, samt de sociala och demokratiska frågorna som bildade grund för partiväsendet.

Nationaldagarnas olikhet

Ett viktigt resultat av unionen var de olika former av nationalism som kommit att dominera i Sverige respektive Norge. Redan en betraktelse av det självmedvetet ystra firandet av 17 maj kontrasterar med det mer vilsna svenska högtidlighållandet den 6 juni. Unionen skapade utrymme för en växande norsk nationalism, kulturellt riktad mot Danmark, politiskt mot Sverige. Med sina måltavlor kungamakt och ämbetsmannastat kom radikala grupper att forma den norska nationalism som kunde förenas med krav på folkligt deltagande i politiken och ökad stortingsmakt gentemot kungamakten.

På Sveriges nationaldag och numera helgdag den 6 juni firas antagandet av den nya regeringsformen och det efterföljande valet av den barnlösa Karl XIII år 1809, samt valet av Gustav Eriksson (Vasa) till kung år 1523. Även 1974 års regeringsform antogs 6 juni. Firandet är dock en sen företeelse och ingick i en rad nationella symboler och ceremonier som etablerades på konservativt initiativ för att mota den radikala anstormningen kring sekelskiftet 1900. Vid slutet av 1800-talet förenades ofta en hårdför linje mot Norge med krav på protektionism samt motstånd mot rösträttsreformer. Nationalismen blev då en högerideologi i Sverige. Därför har unionsfrågan bidragit till att forma två helt olika former av nationalism som präglat ländernas utveckling.

De vitt skilda manifestationerna av 17 maj respektive 6 juni illustrerar detta med all önskvärd tydlighet.