Förödelsen i miljökatastrofens spår

Världens tristaste stad. Så beskrivs Nukus i guideboken. Staden ligger i Karakalpakstan som är en autonom republik i Uzbekistan, tidigare en av delrepublikerna i det sovjetiska Centralasien. Det är där jag befinner mig.

Så mycket mer information om staden ger inte guideboken, förutom att Nukus hyser ett museum med konst som sovjetstaten ansåg farlig. Här finns en stor samling av det forna Sovjetunionens möjliga Picasso, Dali, Kandinsky och Chagall. En framsynt museichef inhandlade dessa ”samhällsomstörtande” moderna konstverk runt om i landet. I denna utkant av imperiet kunde konsten bevaras och gömmas för framtiden. Konstnärerna föll i glömska och dog i Gulagläger, men deras verk finns i dag att beskåda på detta enastående museum i Nukus.

Centralasien är en region där man inte bara har gömt undan konst. Här har också miljöförstöring av enorma mått kunnat ske utan insyn eller intresse från omvärlden. Ett tragiskt exempel är Sovjetunionens provsprängningar av kärnvapen som utfördes i norra Kazakstan och som drabbade flera miljoner människor i denna, enligt Sovjetunionen, folktomma landsdel.

Aralsjöns uttorkning – och effekterna på ekosystem och befolkning i Karakalpakstan – är ett annat miljöproblem, något mer uppmärksammat. Aralsjön är anledningen till att jag kommit till Nukus och Karakalpakstan. Avdelningen för industriell ekologi vid Kungliga Tekniska högskolan, KTH, har inlett ett utbildnings- och forskningssamarbete med universitetet i Nukus. Miljökatastrofen kring Aralsjön är en viktig del i detta samarbete.

Att finna Aralsjön är inte lätt

Min första uppgift blir att finna Aralsjön och med egna ögon se och försöka förstå omfattningen av denna näst intill obegripliga miljötragedi. Det visar sig vara en svår uppgift. Vi styr vår färd från Nukus längs med den stora floden Amu-Darja mot Muynak, som under 1950- och 60-talen var en blomstrade fiskestad. När vi närmar oss staden märker vi att floden försvinner ut i ett stort torrdelta med litet grönare vegetation än den omgivande stäppen. Vid infarten till staden ser vi Muynaks stadsvapen, där fiskar är ett påtagligt inslag.

Ett besök på Muynaks stadsmuseum vittnar om det en gång blomstrande fisket och fiskeindustrin som försörjde befolkningen i Muynak. Museet ger också inblick i det rika ekosystem som fanns i Aralsjön.

Aral är det kazakiska ordet för ö. Det fanns över 1100 öar i Aralsjön och ett stort antal laguner och smala sund. Sjön var den fjärde största i världen (65 000 kvadratkilometer, tolv gånger större än Vänern) och ett av de fiskrikaste områdena på jorden. Det stora deltat bevattnades av Amu-Darja och spelade en viktig roll för fiskreproduktionen. I fisket ingick fler än tjugo kommersiellt viktiga fiskarter, som stör, aralsjölax, gädda och gös. Flera av fiskarterna var endemiska för Aralsjön, det vill säga de fanns bara där. Tusentals människor i regionen levde på fiske eller fiskeindustrin.

I dag har Aralsjön förlorat 80 procent av sin ursprungliga volym. Dess yta har krympt till hälften, och vattennivån har sjunkit 19 meter. Muynak, som tidigare var en fiskestad med stor hamn, ligger nu 15 mil från Aralsjöns vatten. Dess forna fiskeflotta rostar på den uttorkade sjöbottnen. Tusentals jobb har gått förlorade, och den lokala ekonomin har stagnerat. Karakalpakstan är i dag den fattigaste delen av Centralasien.

För att få grepp om hur enorm denna miljökatastrof är räcker det inte med att bara se en uttorkad sjöbotten med rostiga gamla fartyg, man måste se själva Aralsjön. Färden från Muynak går genom ett av jordens ödsligaste landskap, den centralasiatiska stäppen. Resan blir lång och dammig genom det platta och obefolkade landskapet.

Men färden är fascinerande. Stäppen har ett rikt liv, och det finns gott om kameler och dromedarer, stäppörn, stäppvarg, sköldpaddor och murmeldjur.

Efter många timmars resa närmar vi oss resterna av Aralsjön. Landskapet är dramatiskt med branta uttorkade strandbrinkar. Vattnet är fantastiskt – azurblått och klart. Under 1950- och 60-talen var Aralsjön ett populärt semestermål med härliga bad i kristallklart och varmt vatten. I dag är det endast få människor som har möjlighet att komma i närheten av sjön och se den. Aralsjön har blivit en ö av vatten mitt i en svårgenomtränglig öken.

Uttorkningen ger många problem

Genom sjöns uttorkning har salthalten förändrats dramatiskt, från en ursprunglig nivå på 10 promille till hela 60 promille i den södra, större delen av sjön. Detta har medfört att det ursprungliga ekosystemets alla fiskarter har utrotats.

Mer än 3,6 miljoner hektar gammal sjöbotten – en yta tolv gånger så stor som Gotland – har torrlagts och utsätts nu för väder och vind. Följden har blivit svåra sandstormar som sprider salt och miljögifter från det gamla bottensedimentet över jordbruksområden inom en radie av 30 mil. Viktiga betesmarker och odlingsbar jord förstörs, och dricksvatten för människor och djur försaltas. Detta leder i sin tur till allvarliga hälsoproblem.

Det förändrade lokalklimatet är en annan olycklig följd. Genom att sjöns volym har minskat så mycket, har dess förmåga att utjämna temperaturskillnaderna mellan vinter och sommar delvis förlorats. Under de senaste 25 åren har kallare och längre vintrar blivit allt vanligare, liksom också varmare och torrare somrar. Detta medför stora problem för jordbruket vid sidan av den redan nämnda försaltningen av jordar och betesmarker. Resultatet blir mindre matproduktion och näringsbrist hos befolkningen.

Lokalbefolkningens lidande är mycket stort. Barnadödligheten i regionen har ökat från 25 per 1 000 födda under 1950-talet till närmare 100 per 1 000 födda. Låg födelsevikt, försenad pubertet och mentala utvecklingsstörningar är vanligare än normalt. Akuta problem i andningsvägarna på grund av sandstormarna från den torrlagda sjöbottnen svarar för nästan hälften av barnadödligheten. En annan stor dödsorsak hos barnen är diarrésjukdomar orsakade av förorenat vatten.

Sandstormarna från den uttorkade sjöbottnen gör dricksvattnet salt och förorenat i hela regionen, och brist på tjänligt dricksvatten är ett allvarligt problem. Att dricka alltför salt vatten kan skada njurarna och levern. Människorna får också i sig gifterna via maten. Bröstmjölken hos de karakalpakiska kvinnorna innehåller höga halter av miljögifter som överförs från modern till de nyfödda barnen.

Hos den vuxna befolkningen orsakar det dåliga dricksvattnet utbrott av tyfoid, hepatit A och diarrésjukdomar. Problem med andningsvägarna och tuberkulos är också vanligt. Många i befolkningen lider av näringsbrist, blodbrist, lever- och njurproblem samt cancer, bland annat i levern.

Många av dessa sjukdomar är kopplade till fattigdom orsakad av att Aralsjöns rika fiske och fiskeindustri har kollapsat, med stor arbetslöshet som följd. Men sjukdomar orsakas också av miljögifter som sprids i naturen.

Konstbevattning och bekämpningsmedel

Att miljögifter sprids hör samman med de omfattande bomullsodlingarna längs Amu-Darja i Uzbekistan och i norr längs floden Syr-Darja i Kazakstan. Dessa två floder är de enda som tidigare rann ut i den avloppslösa Aralsjön. I dag når inte floderna dit, utan deras vatten används för att bevattna bomullsodlingarna. Detta är den direkta orsaken till Aralsjöns uttorkning. Problemet med bomullsodlingar är inte bara att de kräver storskalig konstbevattning, de är också i hög grad beroende av att kemiska bekämpningsmedel används mot skadeinsekter.

Bekämpningsmedel mot insekter, som DDT och lindan (HCH), har uppmäts i höga halter hos både barn och vuxna. Lindan sprids över bomullsfälten upp till fem gånger per växtsäsong. Det lindan som används i regionen är en kemisk variant som är mycket mer svårnedbrytbart för kroppen än den som dominerar lindan i de flesta utvecklade länder.

Ett annat olustigt bekämpningsmedel är fenoxisyror mot ogräs av den typ som orsakade stort lidande i Vietnam under namnet agent orange. Vi vet att olika slags problem – som vissa typer av cancer, nedsättning av immunförsvaret, missfall, låg födelsevikt och fortplantningsproblem – kan kopplas till dessa bekämpningsmedel.

Som om detta inte var nog finns det ytterligare problem kopplade till Aralsjön. I mitten av sjön finns ön Vozrozhdeniye (som på ryska betyder återfödelse). Under åren 1954-92 fanns här en hemlig militärbas som arbetade med Sovjetunionens program för biologisk krigföring. Här gjordes tester med smittkoppor, pest och mjältbrand (anthrax). Försök med anthrax utfördes i luften, och sporerna spreds över ön. I slutet av den sovjetiska eran transporterades tonvis med anthrax från andra delar av Sovjetunionen för att slutförvaras på Vozrozhdeniye. Där begravdes den i tunnor eller direkt i jorden och täcktes med kalk.

Amerikanska undersökningar från senare år visar att det fortfarande finns levande anthraxsporer på ön. Genom Aralsjöns fortsatta uttorkning finns det en påtaglig risk att ön får kontakt (möjligen har den det redan) med fastlandet och att anthrax via gnagare kan spridas till boskap och människor i området.

Ett bra lokalklimat

Vår lilla expedition har just ätit den goda matsäcken vid den gamla strandkanten. Jag står och blickar ut över den lockande Aralsjön omgiven av den vackra men ödsliga centralasiatiska stäppen och tankarna kommer: Aralsjön och de två floderna innebar ju ett bra lokalklimat, jordbruket var bördigt, fisket fantastiskt och det fanns goda möjligheter till turism med sol och bad. Varför förstöra detta inkomstbringande ekosystem? Varför införa bomullsodling som är förödande för miljön och som inte producerar den höga kvalitet av bomull som världsmarknaden efterfrågar?

Det finns olika förklaringar. En är sovjetisk planekonomi och kallt krig, där målet var att gå om USA som världens största bomullsproducent. Men detta är inte hela förklaringen till den förödelse för miljön som konstbevattningen medförde och som Sovjetunionens experter och politiker visste skulle bli resultatet. En förklaring som lyfts fram under senare år är att bomullen användes som råvara för att framställa krut. Hälften av produktionen, troligen ännu mer, gick till vapenindustrin. Detta förklarar – men ursäktar givetvis aldrig – att en miljökatastrof kunde ske. I kapprustningens namn var inget offer för stort.

Aralsjöns framtid

Hur ser framtiden ut för Aralsjön? Det verkar som att den södra, stora delen av sjön, som fick sitt vatten från Amu-Darja, kommer att vara försvunnen om 15-20 år. För den norra, avsnörda delen, som fick sitt vatten från Syr-Darja, finns det hopp om att den ska kunna stabiliseras och överleva. Kazakstan har ett program för att restaurera sjön så att ett lokalt fiske och fiskeindustri ska kunna återuppstå.

Under sovjettiden fanns det storskaliga projektidéer som gick ut på att vända Sibiriens norrgående floder för att tillföra området mer sötvatten. I dag förs ingen diskussion om att starta den typen av jätteprojekt.

Aralsjöns framtid hänger samman med den politiska utvecklingen i området. I dag är det fem länder som utnyttjar vattnet från de två stora floderna. Det är av stor vikt att dessa länder kan enas om hur vattenresurserna ska användas. Storskaliga projekt, som planerade byggen av olika vattenreservoarer och kraftverksdammar uppströms Amu-Darja i Turkmenistan och Tadzjikistan, utgör ytterligare hot mot Aralsjöns framtid.

En ny ekologisk katastrof liknande den i Aralsjön hotar Centralasiens näst största sjö, Balchasjsjön. Kina vill bygga en kraftverksdamm uppströms den största floden som rinner ut i sjön. Kommer vi att få se uttorkning och ekologiska sammanbrott också där?

Utbildning är nyckeln

Vad går vårt forsknings- och utbildningssamarbete ut på, vad vill vi från industriell ekologi på KTH göra i Karakalpakstan? Ett viktigt mål är att erbjuda ett antal duktiga studenter vid universitetet i Nukus och andra universitet i Uzbekistan en utbildningsplats vid vårt internationella mastersprogram Sustainable technology. Studenterna erbjuds modern utbildning i miljövetenskap och hållbar utveckling som avslutas med ett examensarbete i hemlandet.

Den första kullen studenter befinner sig just nu i Sverige, och de första examensarbetena startar hösten 2005. Flera av dessa kopplas till problemen kring Aralsjön, och med tiden kommer också flera av studenterna att börja en forskarutbildning som handleds lokalt och från KTH.

Utbildning är nyckeln till förbättring för lokalbefolkningen runt Aralsjön. Okunskapen är stor i dag, även bland forskare och lärare vid universiteten i trakten. Ett problemområde som inte alls diskuteras är de organiska miljögifternas inverkan på ekosystemet. Denna fråga tas inte upp i den lokala utbildningen, vare sig i grundskola, gymnasium eller på universitet.

Det är mycket som rör sig i mitt huvud där jag sitter i jeepen och skakar hemåt över stäppen. Det har varit ett lärorikt och gripande besök i en region som drabbats av världens största miljökatastrof.