Vår jämställdhet kräver att vi är lika

Carin Holmbergs omtalade doktorsavhandling i sociologi från 1993, Det kallas kärlek, pekade på en dold könsordning hos unga barnlösa par. Enligt henne handlar det om makt, och det är männen som har makten både i och utanför hemmet.

Han ser inte att det är rörigt, att det behöver städas, medan hon är tjatig och ställer krav på ordning. Han har aldrig lärt sig städa, han är som han är. Hon antas ha kunskap om städning, oberoende av om hon någonsin tidigare har behövt göra det själv eller inte. Hon har en kompetens som han saknar. Ändå blir problemet hennes tjat, inte att han låter bli att vara med i hemarbetet. Båda är överens om att detta är orsaken till att det uppstår en klyfta mellan idealet och praktiken.

Carin Holmberg visade att trots att paren formellt är jämställda, är kvinnan fortfarande underordnad mannen. Det har att göra med hur de uppfattar sig själva som kvinnor och män. Men det är inte längre legitimt att motivera sina handlingar med könsbaserade argument. Därför hänvisar paren till att det viktigaste är ”vem man är som individ”, inte vilket kön man tillhör.

Både hon och han säger att den andra är annorlunda än genomsnittet av män eller kvinnor. ”Hon är inte våpig och rädd för att ta i ordentligt”, och ”han är inte rädd för att visa känslor och att vara mjuk”. Så det finns en bild hos unga par av könstypiska egenskaper. Och genom att avvika från genomsnittet tillåts man utföra vissa sysslor i hemmet utan att förlora sin kvinnlighet eller manlighet.

Det är dock hon som vattnar blommorna, plockar och gör fint i lägenheten, byter till rena lakan. Båda går igenom vad som finns i kylskåpet, handlar och lagar mat – om han tycker det är roligt, annars gör hon det. Bilen har han ansvar för. Att bära ut sopor, sköta tidningsinsamlingen, skaka mattor – det som betraktas som tungt arbete – gör han. Även bära kassar när de storhandlar tillsammans. Men att städa toaletten, hänga tvätt och tvätta fönster anses inte tungt – uppdelningen i kvinnliga respektive manliga arbeten motsvarar den som finns i yrkeslivet.

Många förhandlingar

En betydligt mindre svart-vit bild av henne och honom ger professor Ulla Björnberg och docent Anna-Karin Kollind, sociologer vid Göteborgs universitet, som intervjuade 22 gifta par med barn om hur de fördelar jobbet hemma. Resultaten och slutsatserna redovisas i boken Att leva själv tillsammans (Liber).

Även om många sysslor i hemmet fortfarande är könsbundna och påverkar hur vi tänker om dem, är det inte lika självklart som förr vem som ska göra vad. Könsrollerna förändras samtidigt som gamla mönster lever kvar och förs vidare. Detta ger utrymme för förhandlingar, och de har blivit en viktig ingrediens i det moderna familjelivet.

Forskarna fann tre olika modeller för hur familjerna fördelar hemarbetet. Kontraktsparet tolkar jämställdhet som att båda ska göra lika mycket. Att laga mat, städa och diska är strikt uppdelat mellan henne och honom.

Behovsparet värderar högst att båda ska känna ansvar för vad som behöver göras hemma och rycker in när det är nödvändigt. Att utöva millimeterrättvisa ser de som onödigt för människor som har valt att leva tillsammans – man ska kunna göra det som behövs utan förhandlingar, det ska komma ”naturligt”.

Och så finns det traditionella paret där uppdelningen sker efter kön och där kvinnan anses vara bäst på att städa, laga mat och sköta hushållet, medan mannen tar sig an det tekniska – fixar datorn och bilen. I den sistnämnda gruppen fann forskarna störst missnöje bland kvinnorna.

Kvinnomaktsutredningen var en statlig kommitté som lade fram ett dussintal rapporter och betänkanden om makt och kön under år 1997. Utredarna visade att över 80 procent av hushållsarbetet i Sverige görs av kvinnor. Bara i 10 procent av alla barnfamiljer delar han och hon lika på det obetalda arbetet hemma. Och ju mer jämställd relationen är, desto mer trivs kvinnorna och desto sämre trivs männen.

Att handla och laga mat är numera ofta männens ansvar, särskilt helgmaten. Vardagens köttbullar får fortfarande gärna mamman stå för. Att tvätta är också till största delen en kvinnosyssla – kvinnorna sköter över 80 procent av all tvätt.

Något händer med jämställdheten när barnen kommer – då jobbar männen som mest och kvinnorna får ägna mer tid åt hemarbete och barn. Den klyftan har snarare ökat än minskat under 1990-talet.

Samtidigt visar tidsstudier från Statistiska centralbyrån att tiden för hemarbete under samma period har minskat med 40 minuter per dygn för kvinnorna. Det motsvaras dock inte av en ökning av männens insatser, utan det är den totala tiden för hemmasysslorna som har blivit kortare. Mest har tiden för städning minskat.

– På 1940- och 50-talen hade vi en kort parentes i historien när man hade råd med hemmafruar, och relativt många kvinnor på heltid ägnade sig åt hushållet, säger nationalekonomen Anita Nyberg, professor vid Arbetslivsinstitutet. Då ingick det i kvinnornas identitet att ha det snyggt hemma. Det behöver man möjligen inte i samma utsträckning i dag – man kan vara en bra kvinna ändå.

Att skapa kön

Likväl tycks det kvinnliga ligga i att ha ansvaret för hemmet och göra mer än mannen, medan det manliga ligger i att kunna välja vilken insats mannen ska göra i hushållsarbetet.

– Men det kan också vara precis tvärtom – kvinnor väljer hemmet för att de har egna mål som de förverkligar inom familjens ram, säger Anna-Karin Kollind. De kanske önskar vara familjens centrum och blir det genom att sätta andras behov före sina egna. Att ge mer än vad man får tillbaka är ett sätt att erövra makt, att ta kontroll över hem och barn.

Om kvinnan hamnar i underläge eller inte beror på vad hon har att välja mellan.

– Att kvinnor väljer deltidsarbete i betydligt större utsträckning än männen, kan, men måste inte, ha att göra med att de upplever att de behövs hemma, säger Anna-Karin Kollind. Men arbetsmarknaden och lönerna påverkar både kvinnors och mäns valmöjligheter, liksom att kvinnorna sannolikt hindrar männen från att stanna hemma från jobbet för barnens skull.

Genom att utföra ”kvinnliga” sysslor, som att baka, tvätta och småplocka, skapar kvinnorna sin kvinnlighet. Männen har en egen sfär kring husets underhåll och bilen. Ändå verkar det lättare för kvinnor att anta mansrollen än tvärtom. Det finns symboliska barriärer, och det är svårt att pådyvla mannen en kvinnlig föreställning om hur det ska vara i bostaden, eftersom hemmet är så hårt bundet till kvinnliga normer som män inte kan eller vill identifiera sig med.

– Måhända är de kvinnor som i mindre grad är normsättare än mer styrande och också mer frustrerade kvinnor framgångsrikare i att skapa jämställda förhållanden, säger Anna-Karin Kollind. Och de män som har kommit ett steg på vägen och deltar aktivt i hushållsarbete ser det inte som hot mot deras ”manlighet”. Snarare tolkar de sig själva som mer självständiga, och på så sätt får de hushållsarbetet att gå ihop med en viktig del av den manliga identiteten.

– Föreställningar om manligt och kvinnligt är så djupt rotade i vår kultur att en viktig del av förändringen blir att definiera om hushållsarbetet, att se det på ett nytt sätt, säger Anna-Karin Kollind.

Krånglig rättvisa

Den kanske största utmaningen för jämställdheten är att förena dagens ideal om självständiga individer med familjens krav på gemenskap, närhet och intim samvaro. Anna-Karin Kollind ger exempel på olika former av mänskliga relationer som speglar de olika föreställningar om rättvisa och moraliska bedömningar som ligger till grund för hur man organiserar familjelivet.

Vissa uppfattar rättvisa som lika rättigheter och skyldigheter, som balans och ömsesidighet i utbytet: ”Nu är det min tur att ha bilen för du hade den förra veckan.”

Andra tycker att proportionen mellan vad man ger och vad man får ska styra: ”Jag ska ha bilen mest för det är jag som betalar mest för den.” Eller så ska behoven avgöra: ”Ta du bilen, för du är så trött i dag, jag tar bussen i stället.”

Men om förhållandet är hierarkiskt kan det uppfattas som självklart och rättvist att mannen ska ha bilen ”för han använder den mycket och tycker om att ha den tillgänglig. Men han är snäll så jag får låna den ibland.”

– Dessa olika rättviseprinciper hänger ihop med hur man ser på gemenskapen inom familjen – om det är gruppen eller individen som prioriteras. Individernas självständighet står mot gemenskap och beroende, och inom familjen behöver man upprätthålla balans mellan de individuella strävandena och gemenskap, säger Anna-Karin Kollind.

Social ingenjörskonst

Historiskt sett måste man söka efter rötterna till dagens individualism och kvinnofrigörelse i det så kallade moderna projektet, den allmänna moderniseringsprocess som pågått i samhället sedan slutet av 1700-talet. Den nutida föreställningen om att kvinnans plats alltid har varit vid spisen är bara delvis sann. Vid sidan om att ta hand om hushållet och barnen har kvinnorna alltid förvärvsarbetat. Men kvinnors arbete har varit osynligt.

– Statistiken är byggd på en manlig norm, och man underskattar grovt de gifta kvinnornas förvärvsarbete förr i tiden, eftersom de inte skulle lönearbeta. Men ända in på 1930-talet ägnade till exempel gifta bondhustrur mer tid till jordbruksarbete än vad som betraktas som heltidsarbete i dag, berättar Anita Nyberg.

Inte heller räknades de gifta kvinnorna som förvärvsarbetade i familjeföretag, som butiker eller hantverk. Villkoren för att hamna i offentlig statistik uteslöt de flesta kvinnor – fortfarande år 1930 räknade man i hela Sverige bara 79 gifta kvinnor i familjeföretag utanför jordbruket som förvärvsarbetande.

Först på 1960-talet gick kvinnorna ut på arbetsmarknaden, och familjepolitiken påverkades då starkt av detta och en framväxande jämställdhetsideologi. Genom en gemensam föräldraförsäkring år 1974 uppmanades båda föräldrarna att tidigt engagera sig i barnen. År 1995 infördes en särskild pappamånad som fryser inne om pappan inte stannar hemma. (Ytterligare en pappamånad infördes 2002.)

Pengar – en symbol- och maktfråga

Den vanligaste formen för ekonomisk uppdelning i familjerna är att paret har ett konto tillsammans för gemensamma fasta utgifter och egna konton för personlig konsumtion.

– På det sättet demonstrerar man både viljan till gemenskap och till oberoende. Det är viktigt för kvinnan att kunna handla utan att behöva be maken om lov, säger Ulla Björnberg.

Men de flesta män tjänar mer än kvinnorna, så kvinnorna får ofta sämre ekonomi än deras äkta män. Dessutom skiljer sig männens och kvinnornas ansvarsområden i hemmet:

– Olika utgifter i hushållet är könsmärkta så att kvinnorna betalar för barnen, kläder och annat som de flesta kvinnor har ansvaret för till vardags. Männen köper kapitalvarorna, säger Ulla Björnberg.

Det är inte likhet utan gemenskap och oberoende som tycks vara ledstjärnorna för fördelningen av pengar i hushållen. Därför upplever många att de lever ekonomiskt jämställt utan att de rör sig med lika stora summor.

– Många av de par som vi intervjuar är mest av allt upptagna av ekonomiskt jämställdhet, berättar Kari Wærness, sociologiprofessor i Bergen. Vi finner otroligt litet generositet hos dem – det händer att folk inte har råd att äta samma middag eller åka på semester tillsammans. Den som tjänar minst, i de flesta fall kvinnan, får nöja sig med billigare alternativ.

I ett av paren i Kari Wærness studie hade kvinnan studerat och fick mycket låg föräldrapenning, men maken hade lön som de klarade sig på. Ändå lånade hon pengar av sina föräldrar för att kunna bidra till hushållet. Det var hon själv som ansåg att detta var nödvändigt för att vara jämställd.

– Möjligen var det under några årtionden viktigt att mer än allt annat understryka autonomin. Men nu kanske det är dags att tänka efter, säger Kari Wærness.

I dag är det medelklassens krav på jämställdhet som gäller, och då handlar det om att dela allting lika. Att samtidigt värna om ekonomisk autonomi innebär i praktiken att det idealt jämställda paret bildas när kvinnan och mannen är så lika varandra som möjligt, vilket får till följd att samhället segregeras.

Närhet kräver tid

– Man kan söka källan till skillnaderna mellan mäns och kvinnors ekonomi i lönearbetets villkor. Man kan också söka den i hemmet, i den ojämna arbets- och ansvarsbelastningen. Och man kan söka den i det faktum att människor ger och får olika mycket omsorg. För det är fortfarande kvinnorna som står för merparten av omsorgen i relationerna, säger Kari Wærness.

Omsorgen var inte något problem innan kvinnor gick ut på den offentliga arbetsmarknaden. Med den traditionella könsfördelningen var det självklart att kvinnans roll var att ta hand om sina närstående. Men numera har vi fått syn på det tidigare dolda kvinnliga arbetet med att ta hand om andra.

– Att nästan alla länder i Europa i dag har så låga födelsetal hänger ihop med att det inte ger någon status att ta vara på andra och bry sig. Och då är det svårt att inlemma barnafödande i det pågående individualiseringsprojektet.

Nej, någon måste ta hand om spädbarnen, för barn kräver omsorg. Och tid. Samtidigt har livstempot blivit mycket högre – vi har på kort tid gått från att ha knappt om pengar till att ha knappt om tid.

Slits itu

– Jämställdhet i hemmet är en hälsofråga för kvinnor, säger Ulla Björnberg. Det ansvar som många kvinnor i dag bär för familjelivet är tungt, liksom de konflikter som kraven på jämställdhet kan leda till. Glappet mellan vad man har lärt sig att man måste och det man egentligen vill blir för stort. Det hänger ihop med kvinnors rädsla att inte räcka till, att vara en otillräcklig mamma.

Trots att män har ökat den tid som de tillbringar med sina barn, ger de sällan uttryck för liknande skuldkänslor.

– De är fortfarande alldeles för litet involverade, säger Ulla Björnberg. De har inte fått känna vad det faktiskt innebär att ha totalt ansvar och vad det för med sig.

– Det kan hända att kvinnors läggning kommer från deras biologi, från att de faktiskt bygger upp relationen när de går med barn i magen, säger Kari Wærness. Men jag tror att män kan vara precis lika bra på omsorg som kvinnor. Fast då måste vi lära dem en hel del.

Vår strävan efter jämställdhet har uppenbarat hur viktigt det är att ta hand om varandra. För det är en illusion att var och en kan ta vara på sig själv: ingen människa är en ö. Vi behöver varandra.

– Enpersonshushållen ökar i antal, men ingen kan säga att det är en lycka att leva ensam, kommenterar Kari Wærness. För vi blir ju mer sårbara då.

Jämställdhet – en utopi?

Den omdaning av samhället som har skett och som vi är mitt uppe i är kanske en av de största revolutionerna i vår historia. Antagligen kan vi inte fullt ut begripa de följder som den får, alltså vad jämställdhet kommer att innebära för vår syn på oss själva och våra relationer och på vad man och kvinna får för innebörd för kommande generationer.

Enligt professor Ronny Ambjörnsson, idéhistoriker i Umeå, är individualisering en av de grundläggande drivkrafterna bakom jämställdheten. Det är därför som de tidiga liberalerna, som John Stuart Mill, var före andra ideologer med att föra fram kvinnofrigörelse. Samtidigt har den ingått i de allra flesta utopiska visioner ända sedan 1500-talet.

– Faran med utopier är att de ofta har ganska auktoritära inslag. Poängen med dem är inte att de genomförs utan att de förblir visioner för hur samhället skulle kunna vara. Sedan kan man komma mer eller mindre nära visionerna i verkligheten, men de försvinner alltid bort på samma sätt som horisonten viker undan. I det ögonblick en utopi börjar förverkligas lurar stora faror.