Besvärliga andar och västerländsk psykiatri

Vi är många som minns Idi Amins tyranni i Uganda på 1970-talet. Men i dag framhålls Uganda ofta som ett framgångland när det gäller att bekämpa aids, återuppbygga landet och få sina utlandsskulder avskrivna.

Samtidigt pågår sedan 1986 ett krig i Acholiland i norra Uganda. Lord’s Resistance Army, i svenska medier kallad Herrens motståndsarmé, slåss mot Ugandas regeringsarmé. Rebellerna är ökända för sin brutalitet mot civilbefolkningen, och enligt vissa organisationer har de kidnappat runt 20 000 minderåriga. I skuggan av detta rekryterar även regeringsarmén barnsoldater. Den sistnämnda armén har också tvingat 90 procent av acholifolket [uttalas atjå’li], mer än en miljon människor, till enorma flyktingläger, där misären är obeskrivlig. Officiellt säger militären att den vill skydda befolkningen, men höga militärbefäl erkänner inofficiellt en mörkare agenda: att avfolka en hel landsända. Alla som rör sig på landsbygden tas för potentiella rebeller och ses därmed som legitima måltavlor för arméhelikoptrarnas bomber och automatvapen.

Sorg behöver ord

I min forskning fokuserar jag på unga vuxna som växer upp i inbördeskrigets Uganda. Som antropolog är det viktigt att lyssna på människors historier och att sätta in dessa i ett vidare sammanhang där de kan bli begripliga.

Acholifolket i Uganda, som före kriget främst levde på småskaligt jordbruk med inslag av boskapsskötsel, har två ord för rädsla. Det ena är ”vanlig rädsla”, lworo, medan ojii too är fullständigt förlamande och leder till dödsångest. Denna dödsångest är resultat av en djup sorg, cola, som får oss människor att tänka ”för mycket” och som sprider sig i omgivningen. En individ som bär på den förlamande sorgen kan inte arbeta på åkrarna. Grödorna kan i så fall förstöras, menar man. Omgivningens kvinnor blir infertila. Som tur är kan denna sorg bearbetas i ritualer, om livssituationen så tillåter. Genom att symboliskt svälja en bitter dryck, sväljs även sorgen.

I en artikel nyligen i den medicinvetenskapliga tidskriften The Lancet kunde man läsa att nästan alla de barn som lyckats fly från rebellerna i Acholiland lider av posttraumatisk stressreaktion (PTSD). Detta har jag själv sett under mitt fältarbete i norra Uganda, men jag har valt att kalla det traumatiska minnen. Om någon bevittnar ett mord eller en dödsolycka eller om du själv dödar någon, eller för den delen bara stöter på ett lik på vägen till eller från dina åkrar, så kan denna döda persons andelika hämndkraft, cen, ta dig i besittning, enligt acholifolkets föreställningar. Hämnd är egentligen inte rätt ord, för anden är mest olycklig, eftersom den aldrig fått en värdig begravning. Ande ska man kanske inte heller tala om, för ordet cen böjs inte i singular eller plural. Det är mer en egenskap som kan öka eller minska beroende på de traumatiska upplevelser offret utsätts för. Och det traumatiska minnet kan traderas som ett socialt minne, det vill säga gå i arv, spridas i klanen. ”Barn kan födas galna”, förklarar min ugandiske vän och medarbetare Anthony Odiya-Labol.

Anthony och jag har rest runt i stora delar av norra Uganda. Vår ekonomi tillät bara en begagnad motorcykel, men mellan reparationerna tog den oss långt. Längs en väg mot den sudanesiska gränsen såg vi resterna av en lastbil. På flaket stod en förstörd luftvärnskanon, och här och där såg vi mänskliga kvarlevor. Genom våra undersökningar visste vi att lastbilen hade tillhört sudanesiska rebeller som retirerat in i norra Uganda, där de hamnat i de ugandiska rebellernas bakhåll. Striden hade varit hård och ett fyrtiotal människor dog innan den ugandiska regeringsarmén, som är de sudanesiska rebellernas bundsförvanter, kom till undsättning. Efteråt lämnade armén de döda fiendesoldaterna att ruttna längs vägen, som en varning till befolkningen.

Nu hade ett år förflutit sedan dessa händelser, och torrperioden hade gjort den omgivande bushen död och steril. Av lastbilen återstod bara ett utbränt, rostigt vrak. Det var olustigt och overkligt att gå runt där bland de mänskliga kvarlevorna. Anthony kände sig också olustig till mods men hade en annan förklaring än jag: ”Det är alldeles för mycket cen här”, sade han.

Att tala med andarna

Så vi körde vidare, hem till hans gamla mamma Rufina som en gång i tiden arbetat som ajwaka, eller andemedium, en sorts traditionell helbrägdagörare. Vi berättade om lastbilen vi hade sett. Rufina suckade tungt. ”Ni utsatte er för cen där”, menade hon, ”och det är inte bra. Cen kan få er att återuppleva händelsen i mardrömmar, ni kan bli aggressiva, asociala, tappa sexlusten, bli impotenta, helt tappa hoppet om framtiden…” Jag kände igen symtomen från den psykiatriska litteraturen.

Rufina berättade sedan hur man gör för att bli av med cen. Man måste fråga andarna varför de är olyckliga, vad de vill. Detta sker under seanser, med sång och trummor, där andarna förmås ge sig till känna, så att man kan börja förhandla med dem. ”Ja, jag fick aldrig någon riktig begravning”, kan en anderöst säga, genom den drabbades tungomål. ”Då fixar vi det”, kan Rufina svara, ”bara du lämnar den du tagit i besittning”. Anden funderar, drar sig kanske tillbaka ett tag. ”Men jag vill också ha en fest, med öl och mat”, kan anderösten sedan kräva.

Förhandlingarna fortgår tills en uppgörelse nås. Kanske räcker det med en kyckling, kanske måste en get slaktas. Och hela familjen är med i förhandlingen, ibland hela byn. Gamla oförrätter mellan grannar kan ventileras och därmed infogas i helandet, som blir ett socialt snarare än ett individuellt förändringsarbete. Barn tittar nyfiket på, deltar i festligheterna och lär sig om andevärlden, vad som är rätt och fel. De fostras härigenom i grundläggande moral. Barn är människor redan från födelsen, enligt acholifolket, faktiskt redan i moderlivet, men moraliskt och socialt ansvarstagande individer är något de blir. När en liten flicka till exempel hämtar ett glas vatten till den gästande antropologen, kan hennes omgivning nöjt konstatera att nu har hon nog blivit en person (odoko dano). Men en fullvärdig människa (bedo dano), det har hon alltid varit. När en pojke börjar visa intresse för flickor, kan omgivningen åter nöjt konstatera att nu har han blivit en person. Liksom hos oss bekräftas och uppmuntras könsrollerna tidigt, allt som oftast oreflekterat.

Öl i terapin

Under ett fältarbete mötte jag en kanadensisk psykolog från en hjälporganisation. Kanske blev arbetet lite ovanligt för henne, då hon och hennes organisation helt enkelt fick stå för finansieringen av den kyckling, det öl eller den get som anden krävde. Kanske ville anden till och med ha en flaska gin eller ett paket cigaretter? Hon berättade för mig att patienternas mardrömmar ofta försvann efter ritualen, att de sakta men säkert kunde gå tillbaka till ett socialt fungerande liv.

Inom antropologin är det inte alltid viktigast att slå fast om förståelsen av världen är sann eller falsk. Det är uppenbart att andarna existerar i acholifolkets föreställningsvärld, en värld som jag under mitt fältarbete gästar och deltar i. Att tala om vidskepelse är därför inte bara irrelevant, det vore också att göra våld på mina informanters förståelse av livet och döden. Andarna är liksom förfäderna högst närvarande i acholifolkets dagliga liv.

När acholifolket talar om traumatiska minnen i termer av cen, så gör de traumat verkligt, inte bara för den utsatte, utan även för omgivningen. Man kan säga att de tillsammans formulerar traumat för att kunna hantera det. På liknande sätt var man i Uganda tidig med att ge aids/hiv-epidemin ett namn, slim disease, då aidssjuka människor ofta magrar kraftigt innan de dör. Att namnge och därmed tämja främmande och hotande fenomen är självklart inget specifikt för acholifolket. Även vi skapar diagnoser för att hantera verkligheten.

Diagnoser och sammanhang

Den kanadensiske antropologen Allan Young har kritiserat den strikt kliniska definitionen av posttraumatiskt stressyndrom. Han har genom deltagande observation analyserat olika terapisammanhang. Han menar att vi alla, i Afrika såväl som i västerlandet, gör vissa fenomen verkliga genom språk och definitioner. Om sorg kan kläs i ord, och om bara någon lyssnar på denna historia, kanske den också kan bäras.

I en bok om dagens globala flyktingflöden, Human cargo (2005), refererar författaren Caroline Moorehead till en brittisk psykiatriker, Derek Summerfield, som arbetat mycket med flyktingar. Att slentrianmässigt säga att flyktingarna med posttraumatiska stressreaktioner är sjuka kan leda bort uppmärksamheten från deras mångfasetterade sociala problem, menar Summerfield. Vad den stora majoriteten av flyktingar tvärtom behöver är inte främst medicinsk hjälp, vilket kan bekräfta dem som hjälplösa offer, utan mer praktisk hjälp för att få livet på rätt köl igen. De behöver permanent plats i samhället, grundläggande trygghet att bygga på för att åter kunna vara de individer med rättigheter, men också med förpliktelser och ansvar, som de en gång växt upp som.

Härav följer en antropologisk sensmoral. I dag tycks vi mer och mer hylla individen. Eventuella problem tillhör individen, ansvaret ligger hos individen och eventuella lösningar finns hos individen. Också diagnosen ges den enskilda individen. Så snarare än att fnysa åt Anthonys förklaring – att traumatiska minnen kan ärvas från mor till barn, överföras till fostret i moderlivet eller genom flera generationer, till och med föras över på en svensk antropolog – kan vi ha en öppnare inställning till traumatiska minnens tänkbara sociala spridning.

Utan att romantisera menar jag att acholifolkets föreställningar om cen möjliggör en mer sammansatt förståelse av individens utsatta plats i samhället. Tänk på hur frustrerade unga svarta amerikaner talar om slaveriet som om de själva upplevde det, eller hur unga judar ibland talar om förintelsen som om de själva var med om den. Det kan ta mycket tid att förstå detta sociala och kulturella spel. Genvägarna till att finna mening med livet i dagens globala verklighet är få. ”Emedan vi är i världen”, som filosofen Maurice Merleau-Ponty en gång sade, ”är vi dömda till mening och vi kan varken göra någonting eller säga någonting som inte får ett namn i historien”.