Dinosaurier tog vägen över Skåne

Det här är en artikel från 2007.

Sex tänder och två kotor från Skåne är de första fynden av horndinosaurier i Europa. Fossilen ger ny kunskap om hur jätteödlorna levde och hur de spred sig över världen.

Horndinosaurierna var en av de sista stora utvecklingslinjerna inom ordningen Dinosauria. Deras vetenskapliga namn, Ceratopsia, betyder behornade ansikten. Det mest kända släktet är nog Triceratops, som hade tre ansiktshorn. Ofta avbildas denna växtätare i strid med den jättelika Tyrannosaurus.

Till skillnad från många andra djurgrupper var horndinosaurierna som mest artrika när de försvann i samband med massutdöendet vid kritaperiodens slut för 65 miljoner år sedan. De allra flesta fossil kommer från två områden på norra halvklotet: Centralasien (Kina och Mongoliet) och västra Nordamerika.

De äldsta fossilen har hittats i Centralasien. Sannolikt utvecklades horndinosaurierna där och utvandrade senare till Nordamerika. Ny forskning om släktskapet mellan och inom olika grupper har visat att vandringarna måste ha skett vid flera tillfällen och i båda riktningarna. En vanlig uppfattning är att vägen gick via en landbrygga över Berings sund.

Men vissa forskare har talat om en vandringsled över Europa. Enstaka fynd av horndinosaurietänder i östra Nordamerika ligger i linje med den tanken. Ett viktigt motargument har varit att det har saknats fossil från Europa. Tänderna och kotorna från Skåne innebär att det argumentet inte längre håller.

För mellan 100 och 65 miljoner år sedan var stora delar av södra Sverige täckta av ett ljummet grundhav. En klippig urbergskust reste sig i norr. Bland holmar och skär simmade hajar, rockor och stora havsreptiler, till exempel svanödlor, krokodiler och mosasaurier – en grupp utdöda ödlor besläktade med dagens varaner. Rovdjuren jagade mäktiga stim av fisk och bläckfisk som också levde i det näringsrika havet. Även storvuxna marina fåglar deltog i jakten, men var själva stundom bytesdjur för de större reptilerna i området.

Under havsytan var klipporna täckta av ostron, musslor och armfotingar, och i det mjuka bottenslammet rörde sig sjöborrar och kräftdjur. På land frodades barrträd och ormbunkar. Men blomväxterna bestod troligen bara av ett fåtal låga örter. Flygödlor seglade i luften och dinosaurier dominerade på land.

Lämningar från denna svunna värld går i dag att hitta på flera platser i Skåne och i angränsande delar av Halland och Blekinge. I nordöstra Skåne finns berggrund, främst kalksten men även ler- och sandsten, som bildades i ett grunt hav under den senare delen av kritaperioden. Bland geologer är området numera känt som Kristianstadsbäckenet.

Under flera års tid, med kulmen år 2001, genomförde vi utgrävningar i de kustnära sediment som blottas på Åsen, numera en soptipp vid Ivösjöns nordöstra strand. Syftet med undersökningen var att samla in rester av den artrika fauna av ryggradsdjurs som fanns på platsen för cirka 80 miljoner år sedan. Bland fossilen som hittades finns ben och tänder från ett fyrtiotal hajarter, fyra arter av svanödlor, åtta arter av mosasaurier och åtminstone tre arter av havssköldpaddor.

Ullstorps kalkbrott sydost om Hässleholm ligger inom samma geologiska område. Här finns fossil av ryggradsdjur som dog under en svår storm för närmare 83 miljoner år sedan. Två tänder från kalkbrottet visade sig vara fossil av horndinosaurier. Samma sak gäller fyra tänder och två kotor från Åsen.

Tänderna är av två typer, vilket från början förbryllade oss. Lösningen var dock tämligen enkel: tänderna ser olika ut beroende på om de suttit i över- eller underkäken. Av allt att döma nöttes överkäkständernas inre egg mot toppen av underkäkständerna. Det gav kraftiga förslitningsytor och nermalda tandkronor som passar perfekt i varandra.

Tandkronorna slets hårt av tuggandet. Men i likhet med de flesta andra reptiler ersatte dinosaurierna hela tiden de slitna tänderna med nya.

Längst fram i käkarna hade flertalet horndinosaurier en tandlös näbb som de använde till att knipsa av örter, buskar och träd. Bakom näbben satt tänderna, som regel i täta rader. De fungerade likt hundratals saxar som undan för undan klippte av och malde ner växtmaterialet i mindre bitar.

Jämfört med andra kända horndinosaurier verkar deras svenska släktingar ha haft tänder med ovanligt stor förmåga att mala ner maten. Kanske var det en anpassning till en diet som till stor del bestod av sega växter.

Horndinosaurierna hade starka käkmuskler som troligen var fästa i den säregna halskragen, vilken samtidigt fungerade som sköld. Några arter hade imponerande horn på nosen och ovanför ögonen. Förutom att avskräcka rovdinosaurier kan de ha bidragit till att rangordningen inom flocken etablerades.

Om man bortser från halskragen påminner horndinosaurierna om våra dagars noshörningar, men de kunde bli mer än dubbelt så stora. På vissa platser i Nordamerika har forskare hittat fossila rester av flera hundra djur. Kanske levde de i hjordar på öppna stäpper, ungefär som dagens bisonoxar och gnuer. Det är till och med möjligt att de företog årliga vandringar och att de fossila massförekomsterna är resterna av nödställda hjordar som råkat i panik.

De fossil av tidiga horndinosaurier som hittats i Nordamerika och Asien kommer från sediment långt från kusterna. Därför har forskarna tänkt sig att djuren föredrog torra stäpper och halvöknar. De nya fynden från närbesläktade horndinosaurier i Skåne vänder upp och ner på den bilden, eftersom de här höll till i ett fuktigt och grönt kustlandskap. Det är till och med möjligt att de skånska dinosaurierna levde på stora öar i den sydsvenska skärgården. Det fossila materialet från Ullstorp tycks komma från Nävlingeåsen som troligtvis var en isolerad ö under kritaperioden. Det närmaste större landområdet låg vid denna tid ett tiotal mil norrut.

Under slutet av krittiden var klimatet på jorden betydligt varmare än i dag. Polarisarna var mindre och havsnivån högre. Stora delar av Europa och Nordamerika låg under vatten, så att ett storskaligt skärgårdslandskap kom att sträcka sig från västra Ryssland, över stora delar av Centraleuropa, och nästan ända till östra Nordamerika.

Under den första halvan av kritperiden var vår egen kontinent, Baltica, periodvis sammanlänkad med den centralasiatiska landmassan, och sannolikt också med den nordamerikanska. Det är alltså fullt möjligt att horndinosaurierna vandrade över Skandinavien i stället för över Berings sund, som man tidigare har trott.

Medlemmar av en familj småväxta horndinosaurier (Leptoceratopsidae) har framför allt hittats i den yngsta delen av kritaperioden i västra Nordamerika. Det finns också äldre fynd från Mongoliet. De fossil som hittats i Skåne har en ålder som ligger mellan de asiatiska och nordamerikanska. Dateringarna är något osäkra, men en rimlig tolkning är att djuren vandrade från Centralasien till västra Nordamerika via landbryggor mellan de europeiska öarna. En annan möjlighet är att dinosaurierna kom till Skandinavien från Asien under den första halvan av kritaperioden och sedan blev kvar här.

Eventuella förflyttningar över Europa utesluter självklart inte att dinosaurier också kan ha vandrat över Berings sund. Det mest sannolika är att de centralasiatiska dinosaurierna vandrade både västerut och österut.