Lycksalighetens land

Det händer numera allt oftare att min hustru, när hon säger att hon är svenska, bemöts med stor förvåning: ”Och varför flyttar ni inte tillbaka?” Att frivilligt bo i Tyskland, mitt i alla katastrofer från allmän barnlöshet till längre arbetstider och snölösa vintrar, verkar vara ett desperat företag om man samtidigt kan bo i det förlovade landet i norr, under ordnade förhållanden bland fredliga, välmående och nöjda människor mitt i ett vackert och ekologiskt intakt landskap. Livet i Europas mitt förefaller vara en oändlig kamp som på något sätt, och snarare förr än senare, måste leda till någon form av undergång. Sverige däremot framstår som en salig ö långt bortom de värsta odrägligheterna.

Likt, men ändå olikt

Det har inte alltid varit så. Visserligen har den tyska beundran för Norden en lång historia, alltsedan det sena 1800-talets idealisering av den fria människan som för ett enkelt liv nära naturen. Dock byttes förkärleken åtminstone ibland till milt förakt, när Sverige under 1980- och det tidiga 90-talet inte tycktes klara av välfärdsstatens anpassning till kapitalismens skärpta villkor.

Det var först några år efter det sovjetiska imperiets sammanbrott som det stod klart att Sverige bara, med flera års försprång, genomgått samma ekonomiska svårigheter som Tyskland – där krisen sedan visade sig vara betydligt djupare och mer enträgen än i Sverige. Det var då tyskarna hittade tillbaka till sin kärlek till det enkla livet i granskogen och, med den, till sin gamla förtjusning i ”folkhemmet”, som så många gånger tidigare hade förklarats vara en obeboelig ruin.

Volksheim heter det på tyska. Ordet är en direkt översättning som enbart syftar på svenska förhållanden. Näst intill samma förhållanden i Tyskland kallas vanligtvis för Sozialstaat. Ty när det gäller arbetslöshetsförsäkring och sjukomsorg, pensioner och skolväsende, föräldraledighet och anställningsskydd är skillnaderna mellan de västeuropeiska länderna förvånansvärt små. Visserligen är antalet platser på daghem i förhållande till befolkningen betydligt mindre i Tyskland än i Sverige. Men å andra sidan går det mycket lättare och snabbare att söka läkarvård i Tyskland, även hos en specialist. Sammantaget har välfärdsstaten i de två länderna nästan likvärdiga ekonomiska proportioner – som för den delen i Danmark, Italien eller Frankrike. Folkhemmet verkar ändå vara något helt annat. Vad beror denna uppfattning på?

Folkhemmet är en ganska typisk uppfinning från tiden före 1900 som växte till sig under 30-talet. Ordet betecknar ett mycket långtgående ansvar hos staten för sin befolkning, som i sin tur får uppfatta sig själv som just denna stats utvalda ”folk”. Det är en ömsesidig identifikation som i olika grader av radikalitet ligger till grund lika mycket för Theodore Roosevelts New Deal som för den europeiska fascismens sociala engagemang.

Adolf Hitlers popularitet bland tyskarna byggde inte minst på den nationalsocialistiska socialpolitiken – som följde mottot att landet skulle vara som starkast endast om den fattigaste medborgaren också skulle vara den trognaste. Det var, för att bara nämna några exempel, nationalsocialisterna som lagstadgade rätten till semester även för arbetarna i Tyskland, som verkade för ett systematiskt skydd av hyresgäster, mödrar och bönder och som begränsade möjligheterna att driva in skulder från de allra fattigaste.

Också Gunnar och Alva Myrdals programskrift för folkhemmet, Kris i befolkningsfrågan från 1934, vittnar om ett auktoritärt förhållande till folkets renhet, nyttighet och funktionalitet, som inte står alltför långt från fascisternas krav på varje människas offervilja och hängivenhet till folkets påstådda bästa.

Det unika folkhemmet

Det svenska folkhemmet har dock redan från början haft en utpräglat pragmatisk karaktär. Den ger sig till känna i ordet självt. Staten betraktas inte, som i fascismens Volksstaat som det yttersta syftet med var och ens tillvaro, utan som ett ”hem” för folket med allt vad det innebär av materiell utrustning, funktionell organisation, pedagogisk motivation, psykologisk omsorg och strategisk planering. Osäkerheterna och riskerna för den enskilda människan ska reduceras till ett minimum. Samhället blir ett arbetsfält för ingenjörer i ordets högre mening, för kvalificerat folk som förenar ekonomen med pedagogen och förvaltningsspecialisten med affärsmannen. Det betyder å andra sidan att samhället får drag av en förening eller till och med av ett ideellt företag, där klasskillnader gärna förväxlas med arbetsdelning och där konflikter inte löses utan mildras med hjälp av allehanda institutioner och rutiner.

Varför blev det så? I fjol publicerade journalisten och historikern Henrik Berggren och historikern Lars Trägårdh boken Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige. Där definierar de dagens svenska samhälle som ett kollektiv eller folkhem av extrema individualister. Deras svar på frågan om folkhemmets uppkomst består av en idéhistoria om det ideala samhället, från Jean-Jacques Rousseau till Georges Bataille.

Tesen är föga trovärdig, inte bara för att det saknas en förklaring av hur en sådan idé om ett lyckligt samhälle kunde förvandlas till verklighet, och varför det skulle ha skett just i Sverige. Det skulle i så fall vara första gången i världshistorien som en nation utvecklades av filosofiska skäl. Nej, även definitionen av folkhemmet är tvivelaktig. Folkhemmet, påstår författarna, kännetecknas av att staten och den enstaka människan står i ett direkt, omedelbart förhållande till varandra: ”en allians mellan stat och individ som på ett enastående sätt förlöst individen från beroendet av familjen och civilsamhällelig välgörenhet”. Det låter mycket märkligt. Ty det finns en institution, en enda, där stat och individ verkligen står i ett direkt, omedelbart förhållande till varandra. Den kallas inte för folkhemmet utan för armén.

Trivs med sitt land

Faktum är dock att blotta existensen av boken säger mer om folkhemmet än alla kunskaper och teorier som står i den. Varken Henrik Berggren eller Lars Trägårdh är betalda klackörer för svenska staten. De är bildade, kritiska, självmedvetna människor som vet hur man tar isär ett argument och hur man skiljer på ideologi och verklighet. Det är bara så att de trivs med sitt land. De älskar Sverige så till den grad att de sätter sig ner och skriver en tjock, tyvärr ibland bara halvsann bok om lyckan att få leva i denna människovänliga förening av stat och människa.

Skillnaderna i välfärdsstatens prestationer är, som sagt, inte särskilt stora mellan de västeuropeiska länderna. De blir minimala om man betraktar de västeuropeiska länderna utifrån, med amerikanska eller kongolesiska ögon. Men denna kärlek är någonting som skiljer folkhemmet från välfärdsstatens alla andra varianter. Ingen annanstans har den sociala jämkningen blivit föremål för sådana känslor.

Fred, kontinuitet, tillförsikt

Och visst finns det förklaringar till denna förälskelse. Somliga är mer eller mindre möjliga spekulationer, som odalbondens betydelse för det svenska samhällets historia, eller konsekvenserna av samförståndet mellan kungen och bönderna redan under Gustav II Adolfs tid, eller rentav värdet som tillskrivs den enstaka människan, som blir högre om man har ett stort land och liten befolkning. På alla dessa områden hittar man indicier – men i slutändan går det inte att härleda en kultur av kompromisser ur enstaka historiska händelser.

Däremot står ett faktum utom allt tvivel. Sverige lyckades hålla sig utanför 1900-talets politiska, militära och humanitära katastrofer, utanför den stora förintelse som i två omgångar förändrade alla nationer på kontinenten i grunden – och satte djupa spår även i Danmark, Norge och Finland. Och för att vara klar på den punkten: Visserligen må den svenska nationen bära på sin egen skuld i form av mer eller mindre små och fula kompromisser med framför allt Tyskland. Men vilken lycka, vilken tur, vilken skicklighet att landet ändå aldrig deltog i andra världskriget!

Folkhemmet är uttryck för ett socialt förtroende eller för trygghet, som dess invånare med folkhemmets egen jargong brukar säga. Sanningen är förmodligen att detta förtroende förutsätter inte bara en mer eller mindre detaljerad föreställning om jämlikhet, utan också medvetandet om en obruten historia som de allra flesta andra europeiska folk av given anledning inte kan dela – förutom kanske britterna, för vilka den nationella traditionen har en annan, klassbetonad karaktär.

De flesta svenskar som jag fått lära känna under de gångna tjugo trettio åren har mycket liten förståelse för vilket undantag det svenska samhället bildar inom den europeiska nutidshistorien. De har aldrig tänkt på att skenbart små och kanske trevliga svenska riter – julbord och sommarstuga, släktkalas och flaggstång, Kamratposten, studentkårer och kungens födelsedag – också är uttryck för en enastående historisk kontinuitet och för tillförsikten att också framtida generationer kommer att leva under villkor som den åldrande generationen ännu förstår.

Att sådana sociala rutiner, hur obetydliga, ja hur löjliga de än verkar vara, fortsätter att fungera i Sverige, beror på relativt småskaliga, överskådliga förhållanden. Det gäller för hela folkhemmet. Den känslomässiga varianten av välfärdsstaten förutsätter en relativt ringa storlek för att kunna fungera. Som utlänning blir man ibland förvånad över den hejdlösa svenska nationalismen, som tar sig långt starkare uttryck än i andra små europeiska länder som Nederländerna eller Schweiz. Inter Milano verkar ha blivit ett svenskt fotbollslag sedan Zlatan Ibrahimovi´c blev anfallare där. Och det stora intresse med vilket många svenskar följer Henning Mankells, Liza Marklunds eller Håkan Nessers ofantliga framgångar på den tyska bokmarknaden motsvaras av en nästan fullständig likgiltighet när det gäller böcker av tyska – eller för den delen italienska, franska, spanska, polska och kroatiska – författare.

Den svenska kärleken till sig själv

Folkhemmet bebos av en hord – eller uttryckt i den konservativa socialfilosofins termer, en gemenskap med ett starkt gruppmedvetande – som betraktar hemmet som sitt. Den allmänna besvikelsen efter tsunamin i Thailand, känslan av att regeringen hade lämnat svenska turister i sticket, härrör från samma gemenskaps- och trygghetsmedvetande. Besvikelsen gällde inte bara insikten att staten inte omedelbart reagerade som en personlig vän, utan också den smärtsamma erfarenheten att staten inte hade någon makt över naturen, i synnerhet i ett landskap som betraktas som ett svenskt paradis. Eftersom de döda var döda, och eftersom ingen skulle ha räddats även om alla samtal till utrikesdepartementet blivit besvarade, är det inte bristen på hjälp som diskuteras, utan en sårad rättskänsla – offren var ensamma, de dog utanför hemmet.

Beundran av folkhemmet får skjuts både av den känslomässiga relationen till välfärdsstaten och av det svenska samhällets relativa överskådlighet. Om Sverige vore mindre, och mindre utsatt för globaliseringens alla faror, och om man verkligen kunde hålla ihop lite bättre, skulle vi då inte leva i ett bättre samhälle? Annorlunda sagt: på kontinenten finns en tydlig längtan efter regionalisering, efter tillbakadragande från världssamhällets värsta fronter, efter gemenskap i mindre skala. För tillfället är Sverige och det svenska samhället det mest lockande alternativet för denna strävan. Och svenskarna har för länge sedan lärt sig att dra nytta av andras sentimentala förhoppningar. Svensk regionalism (eller den svenska kärleken till sig själv) – allt från kriminalromaner med en horisont som sträcker sig från Ystad till Borrby, furubord från Småland, bilar som fortfarande bär tecken på sitt ursprung i en mekanisk verkstad i Trollhättan – har blivit föremål för allmän beundran och bidrar till den svenska nationens framgångar på den internationella marknaden.

Frågan från artikelns början är ännu obesvarad: ”Och varför flyttar ni inte tillbaka?” Nej, det gör vi inte, även om det ibland lockar. I alla fall inte än. För hela världen kan inte hålla på som svenskarna.