På drömsafari med F&F

Redan vid mellanlandningen i Addis Abeba märktes att denna kunskapsresa bestod av en mycket engagerad grupp F&F-läsare. En resenär hade sett en duva vandra bland flygplanen, och som på ett kommando plockade ett tiotal personer upp sina kikare och utväxlade mer eller mindre troliga teorier om vilken art det kunde tänkas vara.

Och på det viset fortsatte det hela den 14 dagar långa resan i somras. Det var en drömsafari i södra och västra Tanzania.

Intrycken konkurrerade med varandra, och varje dag bjöd på nya upplevelser. I den gigantiska Ruahaparken var det mötet med en lejonhane som gjorde störst intryck. Vi hade sett en grupp elefanthonor stå runt en dödad elefantunge. I luften cirklade gamarna och en bit bort lommade en lejonhane med blod runt munnen. Vi lämnade elefanterna att sörja.

Dagen efter åkte vi tillbaka för att se vad som skett under natten. Inga vuxna elefanter fanns kvar, utan vad vi fann var en mätt lejonhane. Den låg och bevakade resterna av sitt byte. Där satt vi tysta och stilla i våra öppna safarifordon på bara någon meters avstånd från djurens konung.

Resan leddes av Johan Stenkula och Staffan Ulfstrand, den senare professor emeritus i zooekologi vid Uppsala universitet. Han gjorde sin första Afrikaresa 1958 till Mahale och har sedan återvänt till östra och södra Afrika många tiotal gånger.

På tionde dagen nådde vi resans absoluta höjdpunkt, nationalparken vid stranden av Tanganyikasjön. Där, i hjärtat av Afrika, ligger Mahalebergen med Östafrikas största schimpansbestånd.

I resebeskrivningen som sändes ut lovades att ingen skulle gå oberörd från ett möte med dessa fantastiska djur. Men skulle vi alls få se dem?

En safari i Mahale sker till fots uppför branta berg. Vi är uppdelade i små grupper för att inte störa schimpanserna. Vi har munskydd – förra året råkade en safariturist smitta en apa med vanlig influensa och flera schimpanser dog.

Det tar en timme, det tar två. Inga djur. Vi vandrar, vi väntar. En spejare är utsänd före, men det är tyst i kom-radion.

Så plötsligt säger vår guide till oss att sitta ner. Mitt på stigen. Och där kommer en mamma och hennes barn. De stryker förbi, alldeles nära. Barnet stannar en stund och tittar nyfiket. Vi har instruerats att inte stirra tillbaka, men det är svårt. Vi speglar oss i schimpansen. Precis som det stod i resebeskrivningen: ”Så lik och ändå så olik.”