Jaget i fokus

En biografiboom präglar såväl bokmarknad som humanistisk forskning sedan några år. Att berätta om den enskilda människan – jaget – är numera hur relevant som helst. Tidigare var det strukturer och klasser som var i fokus. Det menar Lisbeth Larsson, professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet. Hon leder ett forskningsprojekt om biografiska fakta och fiktioner.

– Vi lever i en tid då synen på människan och det mänskliga håller på att omförhandlas. Jag tänker på den växande digitala världen, stamcellsforskning, kommunikationsrevolutionen, globaliseringen och så vidare. Allt detta har gett oss nya villkor. Då hjälper biografin, texten om hur ett jag fungerar i ett sammanhang, oss att förstå människan under våra nya villkor, säger hon.

I omvandlingstider har biografin alltid blivit populär eftersom den undersöker det mänskliga. Lisbeth Larsson ger flera exempel på biografins samband med historisk förändring. När Europa kristnades formade de biografiska berättelserna om helgon den nya kristna identiteten och dess normer. Under 1800-talets industrialisering och urbanisering föddes den moderna biografin – samtidigt med vår moderna, individualistiska människosyn. Även efter andra världskriget inträffade en biografisk boom, när människan skulle omdefinieras efter Auschwitz.

Dagens biografiboom kan även vara en reaktion på de postmoderna teorierna om jagets eller subjektets upplösning och de många berättelser och identiteter som man kan foga in i en människa.

– I dag blir det privata offentligt och det offentliga privat, säger Lisbeth Larsson. Samtidigt har vi nyligen sett flera självbiografier där skiljelinjen mellan fakta och fiktion har upplösts, exempelvis hos Maja Lundgren och Lars Norén.

– Denna upplösning av gränsen mellan fakta och fiktion åskådliggör de senaste decenniernas postmoderna kritik mot sanningsbegreppet, säger Lisbeth Larsson, även om det också handlar om bokbranschens och kanske framför allt författarrollens medialisering. I takt med att bokens värde urholkas måste författaren så att säga ta del i det som pågår i samhället, det vill säga individcentreringen och medierna.

– Och i Lars Noréns fall handlar det förstås om dramatikern som iscensätter sig själv, sitt jag, sin sanning.

Sin sanning, vad betyder det?

– Ja, i takt med att språket för många ter sig alltmer godtyckligt och subjektivt så talar många om sin sanning, säger Lisbeth Larsson. Vi har allt fler perspektiv på jaget, livet och sanningen.