Om bedrägeriets uppkomst

Människor har ofta obefogat höga tankar om sig själva. Skälet till det finns i vår utvecklingshistoria, enligt Robert Trivers, professor i antropologi och biologi vid Rutgers University i USA.

Just nu arbetar han med en bok om bedrägeri och självbedrägeri som ska komma ut nästa år. I utkastet till ett inledande kapitel skriver han att åtta av tio elever som går ut grundskolan i USA anser att de tillhör den övre halvan när det gäller ledaregenskaper. Inom den högre utbildningen är självbedrägeriet ännu mer utbrett. I en undersökning uppgav hela 94 procent av en grupp tillfrågade akademiker att de tillhör den skickligaste halvan inom sitt yrke. Robert Trivers medger självironiskt att det även gäller honom själv.

– Jag var tvungen att sitta inspärrad på ett mentalsjukhus i ett halvår innan det föll mig in att mina kolleger i genomsnitt kanske klarar sig bättre än jag, säger han.

Många år av hans karriär har gått förlorade på grund av manodepressiv sjukdom. Trots det hör han tveklöst till toppskiktet inom sitt yrke. För två år sedan blev han belönad med det prestigefyllda svenska Crafoordpriset för fem numera klassiska uppsatser som han skrev på 1970-talet. De analyserar evolutionära drivkrafter bakom bland annat samarbete mellan främlingar, honors och hanars olika investeringar i avkomman, samt konflikter mellan föräldrar och barn som börjar bli stora nog att klara sig själva.

Darwin inspirerade Freud

Uppsatserna har blivit grunden för en stor del av vad som i dag kallas evolutionär psykologi, en bitvis omdebatterad vetenskap som utgår från människans utvecklingshistoria för att förstå hur vårt mentala liv fungerar.

Den förste som tänkte i sådana banor var Charles Darwin. Redan för 150 år sedan skrev han i slutet av sin bok Om arternas uppkomst: ”Längre fram i tiden ser jag nya fält öppnas för än betydelsefullare forskningar. Psykologin kommer att byggas på en ny grundval, nödvändigheten av att varje psykisk kraft och förmåga förvärvas gradvis.”

Men det skulle dröja innan den tanken slog rot, bland annat på grund av att det knappt fanns någon psykologi i dagens mening på Darwins tid.

De som först nappade på Darwins evolutionslära var jämförande anatomer. De kunde direkt bygga härstamningsträd genom att studera kropparna hos levande och utdöda djur.

Darwin gjorde vad han kunde för att vidga sitt resonemang bortom det kroppsliga. I boken Människans härkomst från år 1871 skrev han om hur vår moralkänsla kan ha uppstått genom det naturliga urvalet. I uppföljaren The expression of the emotions in man and animals drog han detaljerade paralleller mellan hur människor och djur uttrycker sina känslor, och slog fast att vissa ansiktsuttryck motsvarar samma känslor hos folk på vitt skilda håll i världen.

Tanken på att människor skulle kunna ha medfödda instinkter och drifter intresserade även psykoanalysens grundare Sigmund Freud.

– Han hade ju som alla naturvetare tagit del av Darwins teorier. En del av Freuds funderingar kring sexualiteten som alltings drivkraft hängde ihop med Darwins sexuella urval, säger professor Nils Uddenberg, författare till en rad böcker om biologins idéhistoria.

Senare har psykoanalys och annan så kallad dynamisk psykologi blivit ett slags motpol till mer ”biologiska” sätt att beskriva människans själsliv. Psykoanalysen har ansetts betona människan som en fritt handlande individ, medan biologin har fått rollen som deterministisk, skriver Nils Uddenberg i en av sina böcker. Men under början av 1900-talet var psykoanalysen alltså präglad av samtidens biologi.

Medan Freud och många psykologer spårade djuriska instinkter i människan, fick zoologerna upp ögonen för det mänskliga i djuren. Mycket forskning handlade om apor. Primatforskningens pionjärer kom fram till att de stora aporna har ett slags intelligens som påminner om vår.

Allt detta bidrog till att många forskare började släppa tanken på att människans mentala värld skulle vara väsensskild från djurens.

Under decennierna fram till mitten av förra seklet gick biologin igenom en stor förändring. Utvecklingsläran smälte samman med genetiken, en teoretisk omvälvning som brukar kallas den moderna syntesen. För tänkandet om sociala relationer fick den tydliga följder först på 1970-talet.

Den amerikanske biologen Edward O. Wilsons bok Sociobiology: the new synthesis från år 1975 blev starskottet (Se Myrforskaren vill rädda skapelsen, F&F 2/08). Hans försök att använda evolutionsläran för att beskriva sociala relationer blev väl mottagna så länge det handlade om amöbor, elefanter och andra djur. Men ett avslutande kapitel om människor utlöste en frän debatt. Författaren blev anklagad för att rättfärdiga rasism, sexism och sociala orättvisor. Motståndarna menade också att sociobiologin står för en ödestro på att generna förutbestämmer hur livet ska bli, även om det aldrig var Edward O. Wilsons åsikt. Han sa visserligen att generna håller kulturen i koppel, men tillade att kopplet är mycket långt.

– Mycket gick snett i debatten. Man måste komma ihåg att naturen inte är något moraliskt rättesnöre. Att något är på ett visst sätt behöver inte betyda att det bör vara så, säger Nils Uddenberg.

Bedrägeriet finns överallt

Debatten fick ytterligare bränsle av boken Den själviska genen som den brittiske evolutionsbiologen Richard Dawkins publicerade år 1976. Den är i långa stycken en populärvetenskaplig beskrivning av Robert Trivers Crafoordbelönade uppsatser.

Förordet – skrivet av Robert Trivers – tar i förbigående upp frågan om bedrägeri och självbedrägeri. Han hade tänkt utveckla sina tankar i en detaljerad studie. Men annat kom emellan, inte minst sjukdomsperioder som raserade både hans kreativitet och hans relationer.

Efter ett långt uppehåll har han äntligen återkommit till frågan om bedrägeri och självbedrägeri. Just nu befinner han sig i Berlin på ett årslångt stipendium som han använder till att avsluta sin kommande bok.

– Bedrägeri är en grundläggande egenskap i naturen, det finns överallt, säger Robert Trivers. Bakterier och andra smittämnen lurar immunsystemet med en förklädnad av proteiner som liknar de kroppsegna. Växter lurar insekter så att de blir pollinerade. Och bland insekter finns en hel arsenal av bedrägliga knep till skydd mot rovdjur. Insekter kamouflerar sig som harmlösa föremål eller som något frånstötande, inklusive rovdjurens rovdjur och rovdjurens avföring.

Det är väl känt att bluffens biologi följer vissa principer. Om en bluff blir tillräckligt utbredd ökar sannolikheten för att den blir genomskådad. I många fall pågår en evolutionär kapprustning mellan bedrägeri och olika strategier för att avslöja bedrägeriet. Darwin noterade att gökens ägg är anpassade så att de smälter in bland äggen i boet hos en annan art. Samtidigt har de drabbade fåglarna utvecklat olika förmågor att genomskåda bedrägeriet.

En liknande kapprustning pågår också mellan individer som tillhör samma art. Bland fåglar och andra djur ger falska varningssignaler rika möjligheter att luras. Och hos vår egen art tar språket rackarspelet till en högre nivå. Vi är det enda djuret med en väl belagd förmåga att bedra oss själva.

– Jag misstänker att självbedrägeri även förekommer hos andra arter, men det är svårt att undersöka, säger Robert Trivers.

Psykologer har utvecklat omfattande teorier om varför vi människor ofta förvränger bilden av oss själva och varandra. Psykoanalytiker talar om bortträngning, projektion, sublimering och andra mekanismer som försvar mot smärtsamma insikter. Grundtanken är alltså att självbedrägeri är defensivt.

Självbedrägeriet är offensivt

Robert Trivers menar att självbedrägeriet blir mer begripligt om man ser det som en offensiv strategi.

– Jag ägnar mig åt självbedrägeri för att manipulera dig, säger han.

Tonfall, blickar, kroppsrörelser och andra subtila signaler kan skvallra om ett medvetet försök att slira med sanningen. Självbedrägeriet minskar risken för att bli avslöjad. Den som omedvetet tränger bort besvärande sanningar från sitt medvetande har helt enkelt bättre chanser att slå blå dunster i andras ögon.

Medvetet bedrägeri är dessutom ansträngande. Man måste hålla både en falsk och en korrekt beskrivning av verkligheten i medvetandet på samma gång, och undertrycka den sanna till förmån för den falska. Självbedrägeriet förenklar situationen genom att tränga bort besvärliga fakta. Därmed minskar den mentala belastningen.

Robert Trivers tror att evolutionen har gynnat självbedrägeri både för att det underlättar bedrägeri och för att det sparar tankekraft i trängda lägen.

Han tänker sig att självbedrägeriet uppstod långt före språket ur konflikter där det var viktigt för de inblandade parterna att värdera varandras självförtroende. Den som lyckas sudda bort fakta om sina svagheter och tillkortakommanden från medvetandet har bättre förutsättningar att utstråla självtillit som kan ge ett övertag.

Snabb reaktion på smicker

Det finns gott om forskning som visar att vi människor har en fallenhet för skönmålade bilder av oss själva och våra närmaste. En normal försöksperson hittar snabbare ett fotografi av sig själv bland bilder av främlingar om bilden är datormanipulerad för att vara mer attraktiv. Om bilden är manipulerad för att vara mindre attraktiv tar uppgiften längre tid. Samma sak gäller för en väns ansikte, men inte för en främlings. Det rapporterade två amerikanska psykologer i fjol.

– Vi har fortfarande inte hittat någon grupp där tendensen är omvänd, även om individer som är deprimerade kan värdera sig själva lägre än andra, säger Nicholas Epley, professor i beteendevetenskap vid University of Chicago.

Han spekulerar över om fenomenet kan förklara varför många människor ogillar fotografier av sig själva. Kamerans bild lever inte upp till den inre självbilden.

Språket avslöjar liknande fenomen. Om någon som tillhör den egna gruppen gör något positivt säger vi gärna att personen är snäll. Om hon inte hör till gruppen blir omdömet mer specifikt: hon höll upp dörren.

För negativa beteenden är det tvärtom. Den som hör till gruppen beskrivs specifikt: hon trängde sig i kön. Den som inte hör till gruppen och beter sig på samma sätt får däremot ett generellt omdöme: hon är oförskämd.

Robert Trivers anser att det ligger i människans natur att omedvetet förvränga verkligheten efter sina behov. Han ser psyket som ett hopkok av specialiserade moduler formade av evolutionen som anpassningar till våra förfäders liv som jägare, samlare och sociala varelser.

Kritiker menar att den evolutionära psykologin överbetonar biologi framför kultur, att den letar efter orimligt enkla förklaringar till komplicerade frågor, och att den presenterar teorier som inte går att testa om hur olika företeelser kan ha uppstått hos våra förfäder på savannen.

Emellanåt hettar det till när evolutionspsykologer uttalar sig om kontroversiella ämnen som könsroller, intelligens och fysiskt våld. Men de ursinniga protesterna som förekom på 1970-talet är numera sällsynta.

– Jag tror att det främst beror på ny kunskap om hur hjärnan bearbetar information och omvandlar den till erfarenhet och beteende. Det har gjort det mindre laddat att koppla tankar, känslor och beteenden till kroppen, säger Åsa Nilsonne, professor i medicinsk psykologi vid Karolinska Institutet i Stockholm och författare till både deckare och läroböcker i psykoterapi.

Evolutionen ger skavanker

För egen del anser hon att evolutionsläran berikar psykologin i både teori och praktik. I mötet med sina patienter försöker hon resonera i evolutionära termer för att göra tankar och känslor mer begripliga.

– Om du kommer med ett ångesttillstånd, så måste jag som behandlare kunna ge något slags rimlig förklaring till varför känslan finns. Förmågan att bli rädd för det som är farligt är väsentlig. Sedan kan det bli för mycket av det goda. Sätter man in rädslan i ett sådant perspektiv tycker många patienter att det blir lättare att gå vidare och försöka reglera rädslan så att den hamnar på en lagom nivå, säger Åsa Nilsonne.

Även som lärare i psykologi utgår hon från evolutionsläran. Men hon understryker att alla mentala fenomen inte nödvändigtvis måste vara evolutionära anpassningar.

– Den mänskliga kroppen är full av kompromisser. En smart ingenjör skulle aldrig ha korsat luftvägarna med matstrupen eftersom det då blir möjligt att sätta saker i halsen och kvävas. Det är ju rimligt att tänka sig att en del av våra beteendesystem har samma typ av brister. Evolutionen löser problem, men gör det inte perfekt, säger Åsa Nilsonne.