Svenska i Finland – och tvärtom

Sverige har i viss mening stått utanför världshistorien sedan 1809, ett år då utgången av krig och statskupp kunde ha lett till ett helt annat resultat för vårt land än vad som blev fallet. I detta nummers Tema uppmärksammar vi händelserna år 1809 och några av deras följder. Än i dag, 200 år senare, kan åtskilligt av grunderna i den svenska samhällsmodellen ledas tillbaka till märkesåret 1809.

Finland avträddes detta år till Ryssland genom freden i Fredrikshamn, men underligt nog verkar detta ha passerat utan alltför stora konvulsioner i Sverige. Till det bidrog säkert dels den djupgående samhällsomvandlingen vid denna tid, dels att blickarna några år senare vändes mot Norge. Finland blev något vi skulle återerövra inom Sveriges ­gräns, för att tala med Tegnér.

I ett par hundra år har svenskan fortsatt att vara ett viktigt språk i ­Finland. Vid självständigheten blev den till och med officiellt språk vid sidan av finska. Men sedan många år håller svenskan på att långsamt förlora fotfäste. Nyligen togs den bort som obligatorium i studentexamen. I stället kliver ryskan fram.

Allt fler skandinaver upptäcker att det blir engelska som används i många kontakter med Finland. Kanske är det oundvikligt. En spännande tanke vore då att stärka finskans ställning i Sverige, exempelvis genom att lära ut språket i skolan, åtminstone på en orienterande nivå.

Möjligen skulle detta, utan att vara den primära avsikten, stärka svenskan i Finland.