Det han såg fick inte vara rätt

På baksidan av ett kuvert skrev Galileo Galilei år 1609 ner en inköpslista. Det var saker han ville få anskaffade i Venedig – ris, kikärter, peppar och socker. Men sedan fortsätter listan. Slippulver, metallskålar, ja allt som behövdes för en optisk verkstad. Galileo skulle börja slipa linser.

Året före hade holländaren Hans Lipperhey ansökt om patent och exklusiv rätt att få tillverka ”spionglas”. Hans ansökan avslogs, men han fick ordentlig kompensation från statsmakterna i Holland. Flera andra personer hävdade att de uppfunnit samma sak, och man insåg att en exklusiv rätt att producera kikare skulle vara svår att upprätthålla.

###Med kikaren som vapen

Nyheten om kikaren spreds snabbt över Europa, och Galileo fick snart möjlighet att pröva ett exemplar. I Venedig demonstrerade han kikaren för dogen Leonardo Donato som imponerad kunde upptäcka fartyg långt ute på Adriatiska havet.

Instrumentets snabba spridning hade förstås med militära tillämpningar att göra. Att på säkert avstånd kunna inspektera fiendens ställningar och urskilja detaljer på ett slagfält var ett mycket viktigt användningsområde, något som säkert uppskattades av de militärer från Spanien och från norra Holland som låg i fejd med varandra. Att det dessutom förhandlades i Haag, staden där patentansökan för teleskopet lämnades in, hjälpte säkert till att sprida den nya uppfinningen. Staden kryllade av militära sändebud – personer med en kassa stor nog att omedelbart kunna köpa ett instrument med militärstrategisk potential. Snart blev kikaren också ett standardverktyg på alla fartyg. Sjökaptenen som spanar genom sin tub är en bild som vi har sett många gånger.

###Såg först – tänkte sedan

Galileo gjorde dock något som inte var lika självklart för de holländska linssliparna och instru­ment­makar­na. Han riktade instrumentet mot himlen, och han såg saker som ingen annan sett. Det berodde inte bara på instrumentet utan också på Galileos förmåga att tolka det han såg. Hans sätt att beskriva omvärlden skilde sig på ett radikalt och, framför allt ur den katolska kyrkans synvinkel, utmanande sätt från den gällande uppfattningen om hur världen var uppbyggd.

Det började redan i barnaåldern. Galileo Galilei var son till musikern och musikteoretikern Vincenzo Galilei. Vincenzo var en praktiker som inte nöjde sig med teoretiska förklaringar till varför en sträng gav ifrån sig ett visst ljud. Nej, i stället hängde han, i sällskap av sin vetgirige son, upp strängar och belastade dem med vikter för att utforska hur olika toner alstras beroende på hur spända strängarna är. På basis av sina experiment föreslog han ett nytt sätt att stämma tonerna i en skala – en föregångare till den tempererade stämning som Johann Sebastian Bach så småningom lanserade.

###Med tornet i Pisa som verktyg

Vincenzos experimentella metod gjorde uppenbarligen intryck på sonen, och när denne år 1589 som tjugofemåring kom till Pisa för att undervisa i matematik var det med en hel del annorlunda idéer han skred till verket. När Galileo började intressera sig för hur saker och ting hängde ihop var Aristoteles filosofi allena­rådande. Dessutom hade denna filosofi kopplats till religionen. Att ifrågasätta den etablerade ideologin var därför en farlig väg att slå in på.

Att Aristoteles förklaringsmodeller var otillräckliga eller direkt felaktiga var uppenbart för många praktiker. En pil skjuten med en pilbåge skulle enligt Aristoteles färdas rakt fram för att så småningom falla rakt ner och inte i den bågformade bana som varje bågskytt kunde se. Och varje kropp som föll erhöll enligt detta sätt att se en hastighet som var direkt proportionell till dess vikt. Galileo visade hur galet detta var med ett elegant tankeexperiment. Om vi band ihop två fallande kroppar av samma vikt med ett snöre så skulle de alltså falla dubbelt så fort!

För att demonstrera det absurda i denna fysik lät Galileo tillverka klot av olika vikt men med samma form och storlek som han släppte från det lutande tornet i Pisa. Någon mätutrustning fanns inte för att mer exakt beräkna den tid det tog för kloten att nå marken.

Galileo tyckte förstås att hans experiment entydigt visat att Aristoteles haft fel. Men luftmotståndet hade påverkat den lätt- are kroppen något mer varför den nådde marken strax efter den tyngre kroppen. Hade Aristoteles haft rätt skulle tidsskillnaden ha varit betydande. Som så många gånger i sin karriär blev Galileo varse att man ser vad man vill se. Den försumbara tidsskillnaden mellan nedslagen för de två kloten var tillräcklig för att Galileos idéer skulle kunna ifrågasättas.

###Svårt försörja familjen

Galileos ryktbarhet som matematiker och lärare spreds, och han arbetade själv intensivt med att knyta kontakter för att kunna göra en akademisk karriär. År 1591 avled Galileos far och lämnade Galileo Galilei med försörjningsansvaret för familjen, något han inte klarade av med den magra lön han fick från universitetet i Pisa. År 1592 fick han en ny tjänst som professor vid universitetet i Padua som låg i republiken Venedig. Lönen blev betydligt bättre, men Galileo tvingades lämna sin hemprovins Toscana.

Många studenter från samhällets toppskikt sökte sig till Padua för att få studera hos den alltmer berömde matematikprofessorn, bland dem en svensk prins Gustaf som enligt uppgift också ska ha bott en tid hos Galileo. Under lång tid påstods denne prins Gustaf ha varit identisk med Gustav II Adolf, som inkognito skulle ha besökt Galileo i Padua – Gustav III lät till och med skänka en staty av hjältekungen till Padua. Vid närmare efterforskning sprack dock denna myt, men att en svensk prins studerat hos Galileo bekräftas av flera oberoende källor. Vem denne Gustaf var har diskuterats, och de två huvudkandidaterna är Erik XIV:s och Karin Månsdotters son Gustaf och Gustav Vasas dotterson prins Gustaf av Sachsen-Engern-Westfalen.

Matematik var en hjälpvetenskap, och de studenter som undervisades av Galileo kom från alla möjliga områden. Många av dem studerade medicin, andra astronomi och ytterligare andra militär ingenjörsvetenskap. Ett inslag i undervisningen var att lära sig ställa horoskop. Särskilt medicinarna litade till horoskopen för att kunna förutsäga sjukdomsförlopp. Galileos flitiga undervisande i horoskopställandets konst gick till och med så långt att inkvisitionen – för första men inte sista gången – började intressera sig för hans verksamhet. Astrologi var inget som kyrkan i princip motsatte sig, men att ödet verkligen var bestämt av stjärnorna var inte förenligt med kristen tro.

###Förbättrade horoskop

Vi kan förvåna oss över att denne empiriker och rationalist var så flitig horoskopställare, men i en värld dominerad av Aristoteles logik och kyrkans doktriner framstod astrologin med sitt fundament i astronomiska och matematiska beräkningar inte som ett så galet alternativ. Att den toskanska furstefamiljen Medici dessutom litade stort till astrologiska förutsägelser minskade förstås inte Galileos intresse för området. År 1609 ställde han storhertigen Cosimo II:s horoskop och kunde då dessutom i någon liten mån förbättra utfallet genom att korrigera födelsedatumet.

Vid sidan av sitt teoretiska arbete ägnade sig Galileo också åt den matematiska praktiken. År 1597 uppfann han ett instrument med vars hjälp man kunde göra en lång rad beräkningar. På italienska kallade han instrumentet compasso geometrico militare. Någon bra svensk benämning är svår att föreslå, men redskapet är närmast att likna vid ett universalinstrument med vars hjälp man kunde göra enklare geometriska beräkningar, beräkna kanonvinklar och mäta stjärnhöjder – något av en schweizisk armékniv för den praktiske matematikern.

Galileo började själv tillverkningen, men snart var beställningarna för många och en instrumentmakare inkvarterades i professorshuset i Padua. Galileo tryckte upp en beskrivning och ordnade kurser i instrumentets hanterande, en välbehövlig sidoinkomst för den ständigt ekonomiskt tyngde professorn.

Vid den här tiden träffade han Marina Gamba i Venedig, en kvinna från relativt fattiga förhållanden med vilken han år 1600 fick sitt första barn, Virginia. Marina flyttade till Padua och levde tillsammans med parets barn (så småningom två döttrar och en son) i en bostad nära universitetet. De gifte sig dock aldrig, och döttrarna placerades så småningom i kloster.

I Galileos verkstad tillverkades hans compasso, och så snart han fått se en kikare inrättade han också ett litet optiskt instrumentmakeri. Galileo arbetade snabbt med att förbättra linserna och blev snart sannolikt skickligare än någon annan i samtiden. Från de första instrumenten som gav några gångers förstoring kunde Galileo snart bygga instrument med cirka 30 gångers förstoring. Tekniken var enkel. En positiv (konvex) lins som objektiv och en negativ (konkav) lins som okular. I dagligt tal en teaterkikare. Mot löfte om fortsatt tillverkning fick Galileo livstidspension och varaktig anställning i Padua.

###Trampade på minerad mark

År 1610 publicerade han en första redogörelse för sina observationer i Sidereus Nuncius (Stjärnornas budbärare). Här beskrev han sina iakttagelser av månen och av Jupiter med fyra himlakroppar som kretsade runt planeten. Boken var tillägnad Cosimo Medici, och Jupiters månar kallades Mediceiska stjärnorna. Tricket gick hem, och Galileo utsågs till hovfilosof och hovmatematiker vid det mediceiska hovet i Florens och förste matematiker vid universitetet i Pisa – Galileo med familj kunde återvända till Toscana. Förbluffande exakt återgav han i sin bok vad han sett och tecknade av berg och dalar på månens yta. Någon har sagt att det faktum att Galileo kom från det kuperade Toscana gjorde att han lättare än andra kunde tolka de mörka och ljusa partierna på månens yta som berg och dalgångar. Han kände helt enkelt igen sig på månen.

Men nu trampade Galileo in på minerad mark. Aristoteles och Ptolemaios talade om perfekta sfärer – några ojämnheter på månens yta fanns inte enligt dessa auktoriteter. Att himlakroppar kretsade kring Jupiter stämde inte heller med gängse uppfattning. Räddningen för Galileo så här långt var den skillnad man gjorde mellan astronomi och kosmologi. Astronomin var en praktisk vetenskap som användes för navigation och astrologi, medan kosmologin sa något om det av Gud skapade universum. Så länge Galileos påståenden bara gällde den praktiska astronomin fanns ingen anledning till oro.

År 1611 reste han därför till Rom för att demonstrera sitt teleskop för påven. Här blev han väl mottagen både i Vatikanen och av andra vetenskapsmän som var samlade i Rom. Under sin vistelse valdes han in i Accademia dei Lincei (Lodjurs­akademin), och han träffade den grekiske matematikern Giovanni Demisiani som föreslog namnet ”teleskop” (långt seende eller fjärrseende) för det nya instrumentet.

###Ingen vågade trycka texten

Uppmuntrad av framgången i Rom fortsatte Galileo med sina astronomiska studier, och 1613 beskrev han i en ny bok solfläckarna och deras rörelser över solytan. Men nu hamnade han i öppen konflikt med kyrkan. Hans nästa manuskript polemiserar direkt mot religiösa fundamentalister och tar parti för den kopernikanska världsbilden med solen i centrum i stället för jorden. Ingen vågade trycka manuskriptet, och det publicerades först år 1636 i Holland.

Galileo varnades av kyrkan för att ägna sig åt kosmologiska frågor. År 1616 utfärdade Vatikanen ett påbud där man i praktiken förbjöd Kopernikus läror. Allvaret kunde Galileo inte ta miste på, och det politiska läget med en kraftig motreformation och intensifierad aktivitet från inkvisitionens sida gjorde att han fann för gott att lägga astronomin åt sidan under en tid. Ett par år senare bröt trettioåriga kriget ut, vilket ytterligare försämrade förutsättningarna för en forskare som utmanade etablerade sanningar.

År 1623 utnämndes Urban VIII till påve. Galileo kände honom privat sedan tidigare och såg en möjlighet att ta upp sina kosmologiska studier. Han reste därför på nytt till Rom för att träffa påven och diskutera sina bokprojekt. Hans bok Il Saggiatore, som bland annat behandlade kometer, tillägnade han den nye påven.

Från den här tiden kommer också de första bevarade breven mellan Galileo och hans dotter Virginia, som i klostret tagit namnet Maria Celeste. En djup vänskap har vuxit fram mellan dem, och Galileo diskuterade både världsliga och vetenskapliga spörsmål med sin äldsta dotter.

År 1632, samma år som Gustav II Adolf stupade vid Lützen (där denne tidigare på dagen kunat spana ut över slagfältet med sin ännu i dag bevarade kikare – kanske den första i svensk ägo), publicerade Galileo Dialogo sopra i due massimi sistemi del mondo (Dialog om de två världssystemen). I boken diskuterar karaktärerna Salviati, Sagredo och Simplicio huruvida jorden eller solen är världsalltets centrum. Därmed bröt helvetet löst över Galileo, och han kallades till Rom för att ställas inför inkvisitionen.

Den medtagne 70-årigen fick knäböjande avsvära sig sina läror. Han dömdes till husarrest under resten av sitt liv, och hans böcker bannlystes. En segdragen myt hävdar att Galileo när han leddes bort från Santa Maria sopra Minerva viskade e pur se muove – och likväl rör den sig – vilket de flesta dock håller för osannolikt. Vatikanens motstånd hade vuxit sig så starkt att Galileo knappast skulle ha undkommit med livet i behåll om han yppat minsta trots. Men han förblev övertygad om att ha rätt, det visar hans senare skrifter från tiden i husarrest.

I januari år 1642 dog Galileo Galilei, 77 år gammal. Han ligger begravd tillsammans med sin dotter i Basilica di Santa Croce i Florens.