Tre obekväma sanningssägare

När Galileo Galilei för 400 år sedan riktade sitt teleskop mot stjärnhimlen satte han in jorden och människan i ett större sammanhang. Att himlakropparnas utomjordiska rörelser lyder matematiska lagar var allmänt bekant. I sina mekaniska experiment kunde Galileo visa att den jordiska världens fenomen också följer matematiska principer. ”Naturens bok”, sa han, ”är skriven på matematikens språk.” Han sa ”naturen”, inte ”universum”. Den nyckfulla naturen kunde alltså beskrivas med matematiken. Sammanhanget mellan människan och hennes tillvaro och kosmos förstärktes – jord och himmel möttes.

Men när människans jordiska värld nu inte bara ordnades in i en mycket större värld utan också sträcktes ut till att omfatta hela universum, blev jorden också mindre central, bokstavligt talat. Kopernikus hade haft rätt, jorden kretsar som en rätt liten planet kring solen. Man kunde också misstänka att solen bara är en stjärna bland många många andra. Det var ett pris man fick betala för att ingå i en grandios världsbild – att liksom förminskas själv.

När Charles Darwin för 150 år sedan gav ut sin On the origin of species (fullständig titel på svenska: Om arternas uppkomst genom naturligt urval, eller De bäst utrustade rasernas bestånd i kampen för tillvaron) hände något liknande. Perspektiven i världsbilden försköts, och människan zoomades ut.

Men bakom naturens mångfald syntes enhetliga principer, låt vara inte matematiska sådana. Bokens slutsats är att ”det finns en storslagenhet i denna bild av livet, med alla dess arter, där det från början bara fanns några få eller en enstaka form, och där sedan, allt medan denna planet cirklat runt under den konstanta gravitationslagen, alla dessa vackra och underbara former utvecklats från en så enkel början”.

I boken sägs inte mycket om människan, annat än att ”ljus kommer att kastas också över hennes ursprung och historia”. Men i sina senare böcker gav Darwin många argument för att människan är ett djur bland andra och för att hennes fysiska och mentala egenskaper, också hennes kultur, har utvecklats genom naturligt urval. Människan ordnades alltså återigen in i ett grandiost sammanhang. Men samtidigt fick hon ge upp sin absoluta särställning. Hon var inte längre ”skapelsens krona” av Guds nåd. Snarare var hon en härskare vars förfäder tagit sig makten över naturens rike, genom tillfälligheter och metoder som man egentligen helst inte ville tänka på.

Med operan Aniara, som hade premiär för 50 år sedan, iscensattes Harry Martinsons bild av mänsklighetens belägenhet i det stora sammanhanget. I diktsamlingen som ligger till grund för operan vänds den stora förundran inför de väldiga sammanhangen till sammanbrott. Den underbara Miman tvingas berätta om den av kärnvapen förödda jorden och tystnar av sorg. Mänskligheten ställs inför den ”skräckstela rymden”. I den näst sista sången i Aniara talar författaren om hur han

– – – tänkt ett paradis för dem

men sen vi lämnat ett som vi förstörde

blev tomma rymdens natt vårt enda hem

ett ändlöst svalg där ingen gud oss hörde.

Stjärnhimlens eviga mysterium

och den celesta mekanikens under

är lag men inte evangelium.

Barmhärtigheten gror på livets grunder.

Det är verk av tre sanningssägare vi firar 2009. De hade det inte så lätt. Därför är de desto mer beundransvärda. Den frejdige och besvärlige Galileo, som hade långa kontroverser med den katolska kyrkans inkvisition, fick flera böcker förbjudna och sattes i husarrest under sitt sista decennium. Den arbetsamme och ständigt stressjuke Darwin som inför publikationen av sin bok skrev i ett brev att ”det är som att bekänna ett mord”. Och Harry Martinson, det svenska sommarlandskapets älskade diktare, som gjorde många besvikna med sin pessimistiska civilisationskritik och vars liv slutade i en mardröm när han ansågs ovärdig sitt Nobelpris.

Alla har de, genom sina sanningar, vidgat våra perspektiv. Men, med Martinson måste vi fråga: Är sammanhanget alltför outhärdligt stort? Och har han rätt, när han skriver att ”barmhärtigheten gror på livets grunder”? Eller blir bilden av människan, som en vinnare i ”kampen om tillvaron”, en legitimering av också omänskliga beteenden och samhällsordningar?

Utvecklingen av vår världsbild från Galileo och Darwin till Martinson har sin motsvarighet i vår individuella utveckling som människor. I sin bok Plikten, profiten och konsten att vara människa funderar författaren och journalisten Göran Rosenberg kring Antoine Saint-Exupérys Lille prinsen, som förälskade sig i en blomma och sedan brast i gråt när han upptäckte att den bara var en ros bland många andra. ”Lille prinsens ros är lik alla andra rosor”, skriver Rosenberg, ”men i ett danande skede i prinsens liv ändå unik och oersättlig. Vi blir till männi­skor genom att gå från det partikulära till det universella, genom att expandera vårt universum, genom att låta en förbindelse ge en annan, så att det unika blir allt mer allmängiltigt. Utan det unika kan det allmängiltiga inte formuleras. Utan att något blir oss givet har vi ingenting att ge”.

Sedan Aniarapremiären har bilden av människan i kosmos fått nya nyanser. Jorden, ”Doris dalar” hos Martinson, tycks hotas av nya människoskapade faror, lika allvarliga som hotet från det förgörande kärnvapenkriget. Darwin skrev att ”människan med alla sina nobla kvaliteter, med empati som känner för de mest utsatta, med barmhärtighet som sträcker sig inte bara till nästan utan till den svagaste levande varelse, med hennes gudalika intellekt som trängt in i rörelserna och uppbyggnaden av solsystemet – trots alla dessa hänförande förmågor bär människan ännu i sin kropp det outplånliga märket av sitt låga ursprung”. Frågan är om detta är en källa till oro eller till förtröstan.