Han känner ondskans mekanismer

På kvällen den 28 april år 2004 satt Philip Zimbardo och zappade mellan tv-kanalerna i ett hotellrum. Han tvärstannade när han kom till programmet CBS 60 Minutes, som visade chockerande bilder från fängelset Abu Ghraib i Irak. På en av bilderna ligger nakna fångar i en trave på golvet. Bakom dem står två amerikanska soldater och ler. På en annan bild står fångar uppradade längs en vägg. De har inga kläder, bara en papperspåse på huvudet. Framför en av fångarna står en kvinnlig soldat med en cigarett i mungipan och låtsas sikta på hans könsorgan. Bilderna träffade Philip Zimbardo med full kraft. Han hade sett liknande scener förut. Mer än trettio år tidigare hade han genomfört ett experiment i en källare under Psykologiska institutionen på Stanford University. Källaren var ombyggd till ett fängelse. Även där förekom systematiska trakasserier och sexuell förnedring, trots att alla försökspersoner – både fångar och vakter – var välartade studenter. Experimentet hör till de mest berömda inom hela socialpsykologin. – Likheterna var slående, säger Philip Zimbardo. Han berättar om experimentet under en föreläsning vid Lunds universitet. Det är fullt till sista ståplats. Ämnet är ondskans och hjältemodets psykologi. Philip Zimbardo har kommit hit för att bli hedersdoktor. Senare på dagen träffas vi i ett rum på Psykologiska institutionen. Han har mörk kostym, en stor guldring på vänster hand och en dialekt från New Yorks italienska kvarter. ## Växte upp i slummen Philip Zimbardo kommer från södra Bronx, ett välkänt slumområde i New York. Hans familj – invandrad från Sicilien – flyttade mer än trettio gånger under hans uppväxt, ofta i skydd av mörkret för att smita undan skulder till hyresvärdar. Som psykolog är han präglad av sitt ursprung, som han kallar ”lägre underklass”. – Om du växer upp i fattigdom ser du nederlag överallt: din pappa har inget jobb, din kompis pappa har övergett familjen, någons syster är prostituerad, någon tar droger. Då vill du tro att saker skulle ha gått bättre om bara omständigheterna hade varit annorlunda, säger Philip Zimbardo. – Men om du är rik så ser du framgång överallt. Din pappa är berömd, och din mamma spelar tennis i stället för att skura golven på någon tågstation. Och då vill du tro att framgången finns i dina gener, säger han. Philip Zimbardo menar att det finns en överdriven tro på att varje människas öde beror på hennes individuella egenskaper, hennes disposition. Under hela sin karriär har han hört till dem som understryker omständigheternas makt över människan. Han beskriver sig som ”situationist” och påpekar att samma person kan ha helt olika roller i olika sammanhang. Det fick han själv uppleva under sina skolår. Philip Zimbardo älskade skolan. Han är övertygad om att bra lärare räddade honom från kriminalitet och olyckor som drabbade många av hans barndomsvänner. Men under en kort period blev han mobbad. ## Situationen blev outhärdlig Familjen flyttade till Kalifornien när han var femton år. Där fick han inga vänner. Till slut frågade han en klasskamrat under en skolresa vad det berodde på. ”Du är italienare från New York, kanske med känningar i maffian, så folk är rädda för att vara med dig”, blev svaret. Till slut blev situationen outhärdlig. – Jag fick psykosomatisk astma. Det blev familjens ursäkt för att flytta tillbaka till smutsiga gamla Bronx, säger Philip Zimbardo. Där försvann astman direkt. Den gänglige pojken med de blå ögonen blev populärast i klassen. Ett helt osannolikt sammanträffande var att Philip Zimbardo hamnade i samma klass som Stanley Milgram – som också skulle göra banbrytande insatser inom socialpsykologin. Under 1960-talet genomförde Stanley Milgram en serie experiment i lydnad vid Yale University. Han ville veta hur långt en försöksperson kan tänka sig att gå om hon blir tillsagd att utsätta en annan människa för allt kraftigare elstötar. Svaret blev att ungefär två tredjedelar lyder order hela vägen till den maximala spänningen på 450 volt. Försökspersonerna blev allt mer upprörda, men fortsatte trots det att öka spänningen till en nivå som de trodde var livsfarlig. I skolan tyckte Philip Zimbardo att Stanley Milgram var arrogant. De blev aldrig nära vänner. Men han minns att han vid ett tillfälle talade med Milgram om sin ensamma tid i Kalifornien, och att de redan då resonerade om hur mycket omständigheterna påverkar en individ. Stanley Milgrams mest kända studier handlar om förhållandet mellan en individ och en auktoritär person vid ett visst tillfälle. Philip Zimbardo gick vidare och ville ta reda på hur institutioner och hela regelsystem påverkar människors beteende under längre tid. Det var bakgrunden till hans fängelseexperiment vid Stanford University år 1971. Philip Zimbardo och hans medarbetare annonserade i lokaltidningar efter manliga universitetsstudenter villiga att delta i en studie av livet i fängelse mot en ersättning på 15 dollar per dag. De valde ut tjugofyra personer som var fysiskt och mentalt friska och som aldrig hade hamnat i klammeri med rättvisan. ## Polisen grep studenter Studenterna var präglade av sin generations motstånd mot auktoriteter i allmänhet, och mot Vietnamkriget i synnerhet. Alla ville hellre vara fångar än vakter. Forskarna fördelade rollerna genom att singla slant. Philip Zimbardo lyckades övertala den lokala polisen att gripa de blivande fångarna för att göra upplevelsen mer verklig. Efter ett kort besök i polishuset transporterades de till fängelset i universitetets källare. Där väntade uniformerade vakter med batonger och speglande solglasögon. Fångarna fick löjliga rockar, fotbojor och hårnät. Experimentet började på en söndag och skulle hålla på i två veckor. Redan på måndagen gjorde fångarna uppror. Vakterna reagerade med bestraffningar, som blev mer och mer sadistiska. Ständiga uppställningar blev rutin vid alla dygnets timmar. Isolering, sömnbrist och hunger drabbade bråkiga fångar. Vakterna härskade också genom att spruta brandsläckningsmedel på fångarna, släpa deras lakan i smuts och tvinga dem att vara nakna. Den sexuella förnedringen kulminerade i att fångar tvingades utföra samlagsrörelser med varandra. Philip Zimbardo blev fascinerad av utvecklingen. Han drogs med i experimentet både som försöksledare och som fängelsechef. Det ledde till ett ordentligt gräl med hans flickvän Christina Maslach, som just hade doktorerat i psykologi. En kväll när de skulle ut och äta middag kom hon ner i källaren. Där fick hon se unga män marschera med sammankedjade fötter och papperspåse över huvudet. Philip Zimbardo tittade upp från sin anteckningsbok och frågade henne om hon inte tyckte att det var intressant. – Hon var tårögd och sa att hon inte ville se mer. Jag frågade henne: ”Vad är det med dig?” Då sprang hon ut, säger Philip Zimbardo. ## Experiment får inte göras om Han sprang efter. De hade ett långt samtal på trappan utanför huset. Gradvis insåg Philip Zimbardo att experimentet hade gått överstyr, och att han själv hade blivit en del av galenskapen. Han bestämde sig för att stänga fängelset följande morgon, efter bara sex dagar. Experimentet fick stor uppmärksamhet i medierna, och Philip Zimbardo blev något av en kändis. Men några av hans kolleger var kritiska, bland annat mot urvalet av försökspersoner. Samtliga var män i ungefär samma ålder och med likartad bakgrund. Och de hade svarat på en annons om att vara med i ett experiment som måste ha verkat ganska skruvat. Ett sådant urval, hävdar kritikerna, gör det svårt att dra långtgående slutsatser. Numera används experimentet ofta i undervisningen som utgångspunkt för diskussioner om vad man får utsätta försökspersoner för. Det skulle knappast få upprepas i dag. Men när det genomfördes hade en försöksetisk kommitté godkänt hela upplägget. Philip Zimbardo skrev och föreläste om sitt ”fängelse” under flera år. Sedan gick livet vidare. Han gifte sig med Christina Maslach och paret fick två döttrar. Så småningom började han intressera sig för andra frågor. Han startade en mottagning för att hjälpa blyga människor att ta för sig av livet, och skrev en storsäljande lärobok. År 2002 blev han ordförande för American Psychological Association, världens största förening för psykologer. Men när de första bilderna från Abu Ghraib dök upp på tv år 2004 kastades han tillbaka i tiden. Han kunde inte slita blicken från rutan. ”Det var som om det värsta scenariot från vårt fängelseexperiment hade fått pågå i månader under vedervärdiga förhållanden”, skriver Philip Zimbardo i boken The Lucifer effect, som kom ut för två år sedan. Militärledningen slog snabbt fast att förövarna var enskilda rötägg som skulle straffas. Philip Zimbardo var skeptisk. I en radiointervju kontrade han med att det faktiskt kunde vara systemet som var ruttet, och att ett ruttet system alltid försvarar sig genom att lägga skulden på enskilda individer. Snart blev han kontaktad av en advokat som ville att han skulle ställa upp som expertvittne åt försvaret i rättegången mot Ivan ”Chip” Frederick som var ansvarig för nattskiftet på den avdelning i Abu Ghraib där de värsta övergreppen inträffade. Det var Chip Fredericks idé att ställa en fånge på en låda och säga att han skulle få elektriska stötar om han rörde sig. Bilden av mannen, klädd i trasor och huva, blev själva symbolen för övergreppen. Trots det bestämde sig Philip Zimbardo för att vittna. Han ville förklara för domstolen att orsaken till att en människa begår övergrepp också beror på den situation som hon befinner sig i – och på systemet som har skapat situationen. Men är det inte att ursäkta en person som faktiskt är skyldig? – Att förstå är inte att ursäkta. Det är viktigt. Psykologi är inte ”ursäktologi”, säger Philip Zimbardo. Han understryker att man måste förstå processerna som leder fram till övergrepp för att kunna minska risken för att något liknande händer igen. – I fallet med Chip Frederick var det klart att han var skyldig, ingen tvekan om det. Vad socialpsykologin säger är att situationens kraft borde ha gett honom ett lindrigare straff, säger Philip Zimbardo. Han intervjuade den åtalade och genomförde en lång rad psykologiska tester utan att hitta någon förklaring till varför just denne man, Chip Frederick, hade gjort sig skyldig till övergrepp. Tidigare hade han varit något av en helyllekille utan några som helst sadistiska eller psykopatiska tendenser. Rättegången slutade med att Chip Frederick blev dömd till åtta års fängelse. – Tre eller fyra år hade varit rimligare, säger Philip Zimbardo. Och han tycker att USA:s förre president, vicepresident och försvarsminister borde ha fått lika hårda straff, eftersom de hade ansvar för hur systemet fungerade. Men var går gränsen? Var inte också de styrda av sin situation i det politiska systemet? – Jo, men de hade helt andra resurser till sitt förfogande än folket längst ner i organisationen. Och de hade tid att reflektera och resonera, säger Philip Zimbardo. ## Hjältar finns i vardagen Han har själv haft makten över ett system som spårade ur: fängelset i källaren. Den gången var det Christina Maslach som sade ifrån. I Abu Ghraib var hjälten den 24-årige reservisten Joe Darby. Han fick en cd-skiva med bilderna från en soldat. Från början var han road, men insåg snart att han stod inför ett val. Han bestämde sig för att övergreppen måste stoppas och lämnade skivan till en överordnad. Philip Zimbardo har nyligen startat ett projekt för att studera hjältar av olika slag. Som exempel nämner han svensken Raoul Wallenberg, som räddade tiotusentals ungerska judar undan nazisterna i slutet av andra världskriget. – Innan dess hade han inte gjort något hjältedåd. När han hamnade i en nödsituation agerade han heroiskt, säger Philip Zimbardo. Han menar att det inte behövs några extraordinära egenskaper för att göra något hjältemodigt. Många modiga bedrifter görs av helt vanliga människor. När stormen Katrina drabbade New Orleans i USA för drygt fyra år sedan ingrep Jabar Gibson, en ung man som flera gånger blivit gripen av polisen för småbrott. Han tog kommandot över en buss, fyllde den med folk från stadens fattigkvarter och körde dem i säkerhet. Philip Zimbardo försöker nu ta reda på vad som ligger bakom insatser av det slaget, vilka omständigheter som kan få en människa att lämna rollen som passiv åskådare och gripa in och hjälpa till i en kritisk situation. – Målet är att lära varje barn att tänka ”Jag är en hjälte som väntar på det avgörande ögonblicket”, säger han.