Kan vetenskapen lära av buddismen?

Det här är en artikel från 2009.

Ett nytt forskningsfält har vuxit fram som studerar människans tänkande genom att kombinera neurovetenskapens objektiva perspektiv med buddismens subjektiva. Buddistisk meditation visar sig ha en lika uppiggande effekt på hjärnan som en kopp kaffe. Och långvarig meditationsträning förmår skapa varaktiga förändringar i hjärnan, stärka immunsystemet och höja den kognitiva förmågan, den allmänna stämningsnivån och förmågan att hantera stress.

Dessa kunskaper har numera tagits upp av läkare och terapeuter. Pionjären framför andra, den amerikanske stressforskaren Jon-Kabat Zinn, har sedan slutet av 1970-talet med framgång arbetat på att etablera buddistiska övningar i sinnesnärvaro, så kallad mindfulness, som behandling för allt från tinnitus till klinisk depression. Även i många amerikanska skolor har mindfulness införts i hopp om att öva upp emotionella färdigheter som impulskontroll och medkänsla.

Enligt buddismen är förmågan till medkänsla avgörande för såväl andras lycka som ens egen. En som tagit intryck är psykologen Paul Ekman, världskänd för sin forskning om att avläsa känslor i ansiktsuttryck. Numera driver han ett forskningsprojekt om i vilken utsträckning som medkänsla och annan emotionell förmåga kan uppövas genom profana former av buddistisk träning.

Även fysiker har tagit intryck av buddismen. Kvantfysikerna Anton Zeilinger från Österrike och amerikanen Arthur Zajonc, är båda aktiva medlemmar av Mind and Life Institute i Boulder, Colorado, som har inlett en omfattande dialog med tibetanska buddistmunkar. Förhoppningen är att buddistisk filosofi kan hjälpa oss förstå en värld där partiklar får sina egenskaper först i observationsögonblicket.

Anton Zeilinger är en av de främsta kvantfysikerna i världen i dag. Bland hans mest kända arbeten är flera experiment som visar att partiklar kan fås att spegla varandra oavsett avstånd, så att förändringar i egenskaperna hos en partikel omedelbart leder till samma förändringar hos den andra. En kvantfysikalisk förutsägelse som Albert Einstein på sin tid avfärdade som en ”spöklik verkan på avstånd”.

Mind and Life-institutets arbete har gett upphov till svallvågor. Vissa talar om början på en revolution. Andra menar att sammanvävningen av forskning och religion urvattnar vetenskaplig tradition och är en tillbakagång från sekulariserad kunskap till religiös dogm.

Hur är det egentligen med den saken? Dialogernas huvudperson och hedersordförande för Mind and Life Institute, Dalai Lama, har i flera sammanhang gett uttryck för en försonande syn på buddismens förhållande till vetenskap.

Dalai Lama har alltsedan barndomen i Tibet haft en förkärlek för vetenskap. På senare år har han, i samarbete med Emory University i Atlanta, USA, infört omfattande vetenskapsstudier i utbildningen av tibetanska buddistmunkar. Förhoppningen är att detta ska främja ett ömsesidigt utbyte mellan vetenskap och buddism. Om vetenskaplig analys visar att buddismens antaganden är falska, menar han, så bör buddisterna överge dem. Falska antaganden kan man finna inom buddistisk kosmologi och fysik.

Dessutom, menar Dalai Lama, är buddismen inte så fjärran från vetenskapen som man kan tro. I likhet med vetenskapen är också buddismen antiauktoritär. Buddha uppmanade sina följeslagare att själva granska och testa hans utsagor. Och i likhet med vetenskapen förlitar sig också buddismen på observationer (om än introspektiva sådana), kritisk analys och bara i sista hand på urkunder.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att buddismens världsbild skiljer sig från vetenskapens där allt ska förklaras i termer av materia. Det blir svårt att förena vetenskapen med tron på exempelvis återfödelse och karma (tron att varje psykologiskt skeende och varje handling får återverkan i framtiden).

Men kan vi vara säkra på att den vetenskapliga materialismen vilar på fast grund? Enligt Dalai Lama förmår vetenskaplig materialism inte ge oss en komplett världsbild och omfatta alla aspekter av vår mänskliga existens. Frågor om värderingar, hur vi bör leva, gott och ont, eller karaktären på våra tankar, känslor och upplevelser faller utanför ramen för den vetenskapliga materialismen. Viktigast av allt, hävdar han, är att våra medvetna, subjektiva upplevelser inte är identiska med fysiska egenskaper och därför inte heller kan reduceras till fysiska processer. Neurovetenskapen kan alltså inte beskriva hur det är att uppleva en blå himmel. Dalai Lama pekar här på ett dilemma som har kommit att kallas för det hårda problemet: hur förena medvetandet med en materialistisk världsbild?

Men för de flesta av dagens neurovetare och filosofer är det bara en chimär att hjärnan och medvetandet skulle vara väsenskilda. En av dem, som även medverkat i institutets dialogmöten, är den amerikanska vetenskapsfilosofen Owen Flanagan. I sin bok The really hard problem: Meaning in a material world ger han sig i kast med att bena ut buddismens förhållande till vetenskap och materialism:

”Allt vi vet om hjärnan och dess intima relation till medvetandet tyder på att detta bygger enbart på neurologiska processer som även har egenskapen att vara subjektiva upplevelser. Liksom kombinationen av två syreatomer och en väteatom äger vattnets alla sinnliga egenskaper.”

Dalai Lamas kritik att den vetenskapliga materialismen inte förmår omfatta alla aspekter av vår mänskliga existens, tycker Flanagan är att slå in öppna dörrar.

– Personligen känner jag inga forskare eller filosofer som skulle hävda att vetenskapen, ens i princip, kan ge oss en uttömmande beskrivning av verkligheten. Eller att vetenskapen kan diktera hur vi bör leva och vilka värderingar vi bör ha. Men jag har stor respekt för buddismens 2 500 år långa utforskande av vår subjektiva upplevelsevärld – sätt den i kontakt med vetenskaplig forskning och låt oss se vad som händer.

Kvantfysikern Arthur Zajonc är inte lika övertygad om materialismens bärkraft:

– Materialismen vilar på 1800-talets förståelse av den fysiska världen. Den talar om existensen av en materiell värld som är oberoende av våra erfarenheter av den. Men detta gäller inte på partikelnivå. Här tror jag att buddismens synsätt kanske kan hjälpa oss genom att se den fysiska världen och medvetandet som ömsesidigt beroende av varandra.