Sarajevo 15 år senare
Min fru och jag var i Sarajevo i våras. Vi var nyfikna på staden man hörde så mycket om i början av 1990-talet. Då var den belägrad – inför världens tv-kameror. Nu möttes vi av en märklig mix mellan öststatshöghus och moskéer, av levande historia och begravningsplatser. På hotellet rådde förbud mot skjutvapen.
Under belägringen 1992–95 var bilden som förmedlades fragmentarisk. Den gick ungefär ut på att serberna satt i bergen och sköt in i staden. Och stadens befolkning av bosniska muslimer försökte försvara sig. I efterhand vet vi mer. Bilden vi fick då, av ett krig mellan två folk, var i någon mening sann. Men det var inte hela sanningen. Den är mer sammansatt än vad som ryms i ett tvåminutersinslag på tv. En sådan kompletterande bild ger bland andra Ivana Macek, antropolog och forskare vid Uppsala universitet, i artikeln om belägringen av Sarajevo på sidan 26.
Och hur var Sarajevo våren 2010? Vänligt och vackert – om man kan överse med spåren av krigets och den mänskliga förstörelseförmågans outsägliga fulhet. Många Sarajevobor berättar för oss att deras grannar eller vänner flydde till Sverige, som tog emot många flyktingar från just Sarajevoregionen. Många uttrycker tacksamhet över att Sverige visade sig så generöst.
En vänlig gammal tant hjälper oss att beställa mat när vi har gått vilse i stadens gränder och blivit hungriga och till slut hittat en liten pizzeria. Hon har en dotter i Sverige, förklarar hon, och visar oss en svensk hundralapp i sin plånbok. Dottern har det bra nu, låter hon förstå. I samma plånbok har hon också en gammal bild av sin son. Sedan gör hon en omisskännlig gest över halsen.
– Serberna. Srebrenica, säger hon med sorg i rösten.
Sverige. Sarajevo. Srebrenica. Världen blir både liten och skrämmande stor medan vi väntar på pizzorna. De smakar helt okej, innan regnet faller över Balkans berg.
