Kunde bli 30 miljoner svenskar
Efter stormaktstidens slut var Sverige en fattig småstat. Nu gällde det att få det land man hade att blomstra – och vägen dit låg i en stor befolkning. Det är bättre att folket har brist på land än att landet har brist på folk, sammanfattades situationen i 1700-talets mitt. Många människor skapar efterfrågan på varor och tjänster, vilket skulle skapa välstånd, löd resonemanget.
Så Sverige skulle fyllas med folk, och gränsen mellan prognos och vision var inte helt tydlig i denna samhällsplaneringens barndomstid. I de tidiga statistikernas kalkyler skulle Sveriges befolkning snabbt växa till 9, 10, 20, 26 eller till och med 30 miljoner invånare!
Lappland (Sveriges Västindien, som man kallade det) skulle odlas upp; brottslingar skulle tvångsgiftas så att de fick barn och flyttas till mindre attraktiva delar av landet; politiska och religiösa flyktingar skulle lockas hit för att bidra till folkökningen; utvandring skulle kriminaliseras; folk från de tätast befolkade delarna av Sverige skulle lockas ut till landets perifera delar. Förslagen haglade.
För de utlänningar som skulle lockas hit var religionsfriheten en självklarhet. De ekonomiska vinsterna för landet vägde tyngre än religiös enhet.
