Den röda gladan lämnar rödlistan

Med sin karakteristiska tegelröda fjäderdräkt är den röda gladan återigen en vanlig syn på Skånes slättland. Välriktade hjälpinsatser har räddat arten från att dö ut. Men gladan har också visat prov på en ovanligt god anpassningsförmåga.
Publicerad

Bild: Andrew Parkinson / Corbis / Scanpix

Gladan är en av få rovfågel-arter som trivs i jordbrukslandskapet. I Skåne, som utgör gladans huvudsakliga utbredningsområde, kan man se fåglarna följa traktorerna på åkrarna, där de skickligt fångar alla uppskrämda smådjur.

Gladan är en duktig jägare som utnyttjar alla typer av byten. Men den äter även as och hushållsavfall, och den drar sig inte för att stjäla mat från andra fåglar.

Gladan är också en notorisk kycklingtjyv, vilket var en av orsakerna till att gladan under 1800-talet utsattes för systematisk förföljelse. År 1919 fridlystes den, men drabbades sedan hårt av miljögifter som DDT och PCB. Gladan missgynnades också av en allt modernare sophantering som medförde att tillgången på avfall minskade.

Under 1960-talet var det svenska beståndet av glador nere i ett femtiotal par. Samtidigt började fågelns flyttbeteende förändras. Från att ha varit en utpräglad flyttfågel, började en del glador stanna i Skåne över vintern. Det kan ha berott på att bönderna hade börjat gödsla åkrarna med tarmrens, vilket förbättrade gladornas födotillgång under vintrarna. Eftersom dödligheten under flytten är hög, så var detta en gynnsam förändring.

Under 1970-talet startade Världsnaturfonden Projekt glada. För att hjälpa de övervintrande gladorna, började man med stödutfodring. Åtgärden gav önskat resultat och gladorna ökade relativt snabbt i antal. På 1990-talet, då stödutfodringen upphörde, var beståndet uppe i 800 par. I dag har vi över 2 200 par i Sverige, varav 2 000 i Skåne. De flesta vuxna fåglar är stannfåglar. Vinterdieten består till stor del av trafikdödade djur.

Publicerad

Miljö & klimat

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor