Jordbruk gjorde hund av vargen

Nya dna-studier tyder på att vargen blev hund för att den kunde börja äta vår stärkelserika föda.

Publicerad
Hundar kan,. till skillnad från vargar, tillgodogöra sig kalorier från stärkelserik föda.
Bild: Lauren Solomon, iStockphoto, Nicholas Moore

När stenåldersmänniskorna blev bofasta jordbrukare uppstod en ny födonisch för vargen, nämligen människans avskrädeshögar. Den nya livsstilen gynnade orädda vargar som var vänligt inställda till människor.  En urvalsprocess startade som skapade allt tamare individer. Urhunden kan alltså ha uppstått på människans soptippar.

Vargen är dock en utpräglad köttätare som är dåligt anpassad till jordbrukssamhällets stärkelserika och kolhydratbaserade föda. Men nu har ett internationellt forskarteam med svenska deltagare kunnat visa hur evolutionen förvandlade hundens förfader till en allätare.

Forskarteamet har analyserat dna från ett stort antal vargar och hundar och funnit en viktig skillnad: ett antal gener som är avgörande för att kunna tillgodogöra sig kalorier i stärkelserik föda.

Matens stärkelse bryts ned i flera steg. Forskarna konstaterar att domesticeringen har påverkat samtliga steg i denna process. Men den mest påtagliga förändringen är hundens förmåga att producera enzymet amylas, som inleder nedbrytningen av stärkelse genom att spjälka den till maltos.

– Vargen har ett par av den amylasproducerande genen, medan hundarna vi undersökte hade mellan 4 och 30 par amylasgener, säger Erik Axelsson vid Institutionen för medicinsk biokemi och mikrobiologi på Uppsala universitet, som var huvudförfattare till studien som har publicerats i tidskriften Nature.

Även människor kan ha olika antal amylasgener i arvsmassan. Tidigare studier har visat att individer från kulturer med en lång jordbrukstradition har fler amylasgener än individer från utpräglade jägarekulturer, exempelvis eskimåer. Den nya studien visar alltså att fördelarna med att kunna leva av jordbrukets stärkelserika föda har skapat liknande anpassningar hos både människan och hunden.

Forskarna fann att domesticeringen även påverkat ett stort antal gener som reglerar nervsystemets utveckling och hjärnans funktion. Resultaten ger en fingervisning om hur domesticeringen förändrade urhundens temperament och beteende.

Forskarna tror dock att förmågan att äta människoföda var ett av de första, och kanske viktigaste, stegen i domesticeringsprocessen.

– En urhund med rätt temperament och beteende, men som inte kunde leva av människomat, skulle sannolikt ha varit alltför kostsam för stenåldersmänniskan, säger Erik Axelsson.

 

Publicerad

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor