Ålar missar parningssäsongen
Ålarnas vandring till Sargassohavet tar oväntat lång tid. Det medför att ålar missar parningssäsongen – och tvingas vänta till nästa år.
Bild: Righton et al. Sci. Adv. 2016; 2 : e1501694,
Ett europeiskt forskarteam har under fem år fångat ålar på fem olika platser i Europa och utrustat dem med sändare, så att ålarnas försök att nå lekplatserna i Sargassohavet har kunnat studeras.
Drygt 700 ålar utrustades med sändare. Forskarna kunde samla in data från cirka 200 av dem. Data visade att många ålar blev uppätna innan de hann lämna kustvattnen. Men 87 ålar lyckades ta sig ut i Atlanten och började simma mot Sargassohavet. Hälften av dessa ålar försvann på vägen. De flesta blev sannolikt uppätna.
– Det är förvånande att så många ålar verkar bli uppätna. Men en intressant sak är att ålar som startar från Sverige klarar sig mycket bättre än de från södra Europa. Anledningen är troligen att det i våra kustvatten finns få stora hajar och andra rovfiskar som kan angripa en stor ål, säger Håkan Westerberg, som är ålexpert vid Sveriges lantbruksuniversitet och en av forskarna bakom studien.
Forskarna har inte lyckats spåra ålarna hela vägen till Sargassohavet. Ungefär i höjd med Azorerna tar det stopp. Men eftersom sändarna registrerar simhastigheten så har forskarna kunnat räkna ut när ålarna borde vara framme. Beräkningarna visar att vandringen tar avsevärt längre tid än vad man trott.
Forskarna har nu lyckats följa ålens vandring hela vägen till Azorerna. Det är ungefär halvvägs till målet: Sargassohavet.
Ingen har ännu lyckats observera ålarnas lek i Sargassohavet. Forskarna har dock räknat ut att leken börjar i december och kulminerar i februari – det är denna tidpunkt som de vandrande ålarna ska försöka pricka in. Men endast 5 procent av ålarna beräknas hinna fram till lekens kulmen i februari och mer än 60 procent är så långsamma att de missar hela lekperioden – och får följaktligen vänta in följande parningssäsong.
Vandrande ålar äter inte. Om de missar parningssäsongen så får de leva på sin fettreserv i väntan på nästa tillfälle. Det kan innebära en negativ påverkan på deras parningsframgång.
– Å andra sidan är lekområdet jättestort, ungefär som hela Europa. Så det kan behövas mycket tid för att hitta en partner, som ju är förutsättning för att lyckas med leken.
Den vedertagna uppfattningen har varit att merparten av ålarna som lämnar Europa på hösten parar sig under en kort period följande vår. De nya rönen visar alltså att det är fel: Leken är mer utdragen än så och ålarna får använda olika parningsstrategier beroende på hur lång tid vandringen tar. Denna kunskap kan bli viktig för förvaltningen och bevarandet av det hotade europeiska ålbeståndet, menar forskarna som har publicerat sina rön i Science.
