Späckhuggare hotas av gamla miljögifter

Flera bestånd av späckhuggare riskerar att kollapsa till följd av höga PCB-halter, trots att dessa miljögifter har varit förbjudna i flera decennier.

Text Jesper Nyström

Publicerad 2018-09-27

Späckhuggare har olika matvanor. De som främst jagar säl får i sig mycket mer PCB än de som mest äter fisk.
Image: Istock

Polyklorerade bifenyler, PCB:er, är en grupp miljöfarliga kemikalier som började förbjudas redan på 1970-talet, men som fortfarande ställer till med problem. PCB:er är nämligen svårnedbrytbara och dessutom fettlösliga, vilket medför att de ansamlas i vävnaden hos många sorters djur. PCB:er påverkar både immunförsvaret och fortplantningen. En grupp som drabbats hårt är de marina rovdjuren och framför allt de arter som är högst upp i näringskedjorna, så kallade topprovdjur.

Späckhuggaren är ett typiskt topprovdjur. Ett stort forskarteam med deltagare från Europa och USA har samlat in mängder med data om PCB-halter i vävnad från späckhuggare. På så sätt har de kunnat beräkna den genomsnittliga PCB-halten i 19 bestånd av späckhuggare som lever på olika platser i världshaven. Med hjälp av matematiska modeller har forskarna undersökt hur halterna kan komma att förändras under de kommande 100 åren – och hur det i sin tur kan påverka beståndens tillväxt.

PCB fortsätter orsaka skador

De matematiska modellerna förutspår att 10 av de 19 bestånden kommer att minska till följd av för höga PCB-halter och sex av dem kommer att få så höga halter att de riskerar att dö ut.

– Det är svårt att förutsäga exakt vad som kommer att hända med dessa bestånd. Men poängen med vår studie är att visa att PCB:er fortfarande kan orsaka avsevärda skador, och om man vill bevara späckhuggarna så måste man ta med det i beräkningarna, säger Jean-Pierre Desforges vid Aarhus universitet i Danmark, som är en av forskarna bakom den nya studien.

Miljögifter som hamnar I den marina miljön tas först upp av växtplankton, som är längst ned I födokedjan. De äts av zooplankton som i sin tur blir mat åt småfisk, som jagas av större fiskar samt exempelvis pingviner, sälar och hajar. Koncentrationerna av miljögifter ökar uppåt i näringskedjan, späckhuggare som äter exempelvis sälar får därför i sig mer gifter än späckhuggare som äter mest småfisk.
**Bild:** Aarhus University

Forskarna har också visat att det finns ett samband mellan matvanor och PCB-halter hos de olika bestånden. Ett exempel finns i norra Stilla havet, där ett bestånd som främst jagar säl har 10–20 gånger högre halt av PCB än ett bestånd som lever av fisk i kustnära vatten. Det beror på att giftkoncentrationerna ökar uppåt i näringskedjan; sälar har högre koncentration av PCB än fiskar.

En annan slutsats är att honor har lägre halter av PCB i vävnaden än hannar. Det beror på att en andel av giftet hos honorna överförs till kalvarna via modersmjölken.

Ett hot 100 år framåt

PCB-halterna i miljön har minskat kraftigt sedan tillverkningen upphörde på 1970-talet. Trots det fortsätter kemikalierna att skada miljön. De utgör ett hot mot späckhuggare och andra marina topprovdjur i dag och kommer att fortsätta att hota dem under de kommande 100 åren, enligt forskarnas beräkningar. Att minska PCB-halterna i miljön kräver en tydligare politisk vilja att följa de förordningar som slås fast i Stockholmskonventionen om långlivade organiska föroreningar, menar Jean-Pierre Desforges.

– Dessutom måste vi utöka reglerna i den överenskommelsen, så att de även innefattar ovanligare källor till PCB-utsläpp, exempelvis vissa färger och tätningsmedel som sannolikt bidrar till att PCB-nivåerna i miljön fortfarande är höga.