Brynäskillen som blev mästare på kriminologi

Det här är en artikel från 2020.

Nej, han vill inte prata om det svenska tillståndet. Per-Olof Wikström till och med ringer ett par dagar innan vi möts för att inskärpa att han inte vill prata om enskilda brottsfall i Sverige. Han är bombarderad av förfrågningar från svenska journalister som vill intervjua honom om skjutandet och sprängandet i Sverige.

Per-Olof Wikström är professor i kriminologi i Cambridge och har 40 års erfarenhet av kriminologisk forskning. Ändå är han något av en doldis. Han ogillar att ställa upp i medierna.

Vi träffas på kriminologiska institutionen i Cambridge där han innehar en av de fem professurerna. Vi är båda från Gävle, så vi börjar intervjun i den änden.

– Jo, visst har det varit en lång resa, säger han på gävlemål. Dialekten från uppväxten i stadsdelen Brynäs hörs fortfarande.

– Jag hade ju ingen aning om att jag skulle hamna här i Cambridge. Det är nog mest en slump, säger han.

Den fråga som har intresserat Per-Olof Wikström under hela karriären, oavsett var han har befunnit sig, är varför vissa i socialt utsatta miljöer blir kriminella, medan andra inte blir det – trots liknande förutsättningar.

När Per-Olof Wikström växte upp på 1960-talet kallades Gävle för ”Sveriges Chicago” på grund av brottsligheten. Hans pappa var journalist på lokaltidningen Arbetarbladet och därför väcktes intresset för nyheter tidigt och han är än i dag en, med egna ord, ”nyhetsgalning”.

– Det var mycket skriverier om brott i tidningarna, så jag fick ett intresse för frågor kring kriminalitet. Brynäs var speciellt, det var bråkigt – våld och skadegörelse, även i den skola jag gick på, säger han.

Insikten om att det ofta är en väldigt liten grupp människor som är problematisk kom redan där och då.

– Brynäs var en rätt stökig stadsdel, men jag har lärt mig att man inte kan betrakta liknande områden som helheter. Det är nämligen en mycket begränsad grupp som begår brott, även i sådana miljöer. Det var trots allt bara några stycken som var riktigt framträdande i Brynäs, om man säger så, säger han.

Jag kan inte låta bli att fråga om han själv begick några brott på den tiden.

– Nej, inte alls. Jag höll mest på med hockey, säger han och berättar vidare om vägen in i forskningen.

Efter att ha slarvat sig igenom humanistisk linje på Vasaskolan i Gävle pluggade han samhällsvetenskap på Stockholms universitet under 1970-talet. Redan då med sikte på att bli forskare. Karriären har varit spikrak med disputation i kriminologi 1985 och docentur 1987. Därefter var han forskningschef på Brottsförebyggande rådet, Brå, i många år och har bedrivit forskning på Polishögskolan. Till Cambridge kom han 1997.

– Jag har alltid varit intresserad av forskningsfrågor, särskilt kring mänskligt beteende. Redan tidigt var jag inställd på en forskarkarriär trots att jag inte hade några akademiker i släkten. Som 12-åring slog jag vad med en kompis om att jag skulle bli professor. Jag kanske borde be honom om pengarna nu.

Under tiden på Brå utvecklade Per-Olof Wikström metoder för brottsförebyggande arbete och jämförde bland annat olika stadsdelar i Stockholm och brottsutveckling i storstäderna. Redan då såg han och hans kolleger att de mest problemtyngda stadsdelarna utvecklades åt fel håll, vilket de varnade för.

– Det är faktiskt förvånande få inom forskningen som försöker ta reda på brottsorsaker. Många forskar om polisen eller rättsapparaten eller fängelser. Men grunden i brottsprevention är att ta reda på varför det sker brott och vem som begår brott.

Han menar att alltför många endast använder sig av kriminalstatistik i sin forskning och han gjorde det själv i början av sin karriär.

– Men informationen i själva brottsstatistiken är trots allt rätt begränsad om man söker orsaker, säger han och förespråkar i stället stora projekt som kartlägger vägen in i brottsstatistiken, för när en person har hamnat där har ju selektionen redan skett.

– På så sätt kan man förstå orsaker och mekanismer.

Vid mitten av 1990-talet blev han uppmuntrad att söka en tjänst i Cambridge. Sedan dess är det här han bor.

– Det är väldigt bra, säger han kort och märkbart nöjd.

– Många av världens bästa forskare kommer ju hit, tack vare ryktet. Det är förstås värdefullt för oss som jobbar här. Jag har förmånen att ha lärt känna många av världens främsta kriminologer och har jobbat ihop med en hel del av dem. Jag har också varit lyckosam och upprepade gånger fått forskningsanslag till vårt omfattande longitudinella projekt. Sådant kostar pengar och jag tvivlar på att det varit möjligt att få de resurserna i Sverige, säger han.

Per-Olof Wikström återkommer till att bra kriminologisk forskning måste ha en bred, statistisk grund att stå på. Att inte utgå ifrån de som redan hamnat i brottsregistren, utan se på större grupper, och därifrån hitta de som hamnar i kriminalitet. Sådan forskning är förstås mer resurskrävande, men ger i regel bättre resultat. Som den pågående studie där han och hans kolleger under många år följt 700 unga människor i en stad i östra England, Peterborough.

– Vi ville få en detaljerad bild av många människors liv. Förutom att vi använde mer traditionella metoder och samlade information om familjeliv, skolgång och personlighet genom frågebatterier och kognitiva test, så intervjuade vi dem om deras liv timme för timme, dag för dag under fyra dagar vid varje undersökningstillfälle. Det var ett jättejobb. Vi jobbade med ett slumpurval av alla i 12-årsåldern i staden, som vi sedan följt över tolv års tid, tills de var 24 år. Vi frågade så klart också om brottslighet, vilket vi fick mycket information om, berättar han och jag undrar hur de visste att intervjupersonerna talade sanning.

– Vi lärde oss snabbt att de tyckte om att berätta om sina liv och vi hade egna specialutbildade intervjuare. Vi satsade verkligen på datakvalitet.

– Jag minns en intervjuad person som påstod sig ha tillgång till en bazooka, ett granatgevär. Det visade sig senare att hans far gripits för innehav av just ett granatgevär!

Per-Olof Wikström och hans kollegor jämförde de brottsplatser ungdomarna uppgav med platserna för polisanmälda brott.

– Vi fick en mycket stor överensstämmelse, säger han.

Utifrån bland annat denna forskning har han utvecklat den så kallade situationella handlingsteorin, SAT. Genom att identifiera så kallade hot spots – platser och tidpunkter där det begicks många brott, ofta i bostadsområden där den sociala kontrollen är svag – kom han fram till att det inte är tillfället som gör tjuven, utan snarare så att tjuven tar tillfället.

Grunden i teorin är att människor gör som de gör på grund av vilka de är och i vilka omständigheter de befinner sig. Centralt är samspelet mellan personlig moral, självkontroll och de moraliska sammanhang som människor lever i. De som begår brott gör det därför att de ser brott som ett acceptabelt handlingsalternativ, och den centrala frågan är därför varför vissa, och inte andra, har eller skaffar sig detta synsätt. Skillnaderna förklaras genom olikheter i moralbildning och kognitivt lärande, som i stora drag är ett resultat av vilka miljöer individen växer upp och deltar i. Om man vill förstå vilken roll faktorer som segregation och social utsatthet spelar för brottsligheten, måste man först förstå vad som får människor att begå brottshandlingar.

– Teorin fungerar bra, ja extremt bra. Vår forskning påvisar samspelet mellan benägenhet och exponering. Benägenhet är personlig moral och förmåga till självkontroll. Det handlar alltså om normer och förmågan att följa dem, säger han.

– Människor begår brott därför att de ser brott som en acceptabel handling. Den centrala frågan för kriminologin och brottspreventionen är därför varför vissa och inte andra ser brott som en acceptabel handling i vissa situationer, och att hitta åtgärder som kan motverka detta, säger Per-Olof Wikström.

Jag frågar honom var dessa normer kommer från och han säger att moralbildning skapas i det dagliga mötet med andra människor och medier. Särskilt viktiga är föräldrar, lärare och andra barn och ungdomar, menar han.

– När det gäller dagens utsatta områden är detta en central fråga – vad finns det för miljöer och aktiviteter som stödjer brottsnormer? Det är där man formas, säger han. Det handlar till exempel om vilka man umgås med, vilka sociala medier man tar del av, vilken musik man lyssnar på. Varför vissa har kommit att se det som acceptabelt att skjuta andra måste ses mot den bakgrunden.

Intervjun närmar sig det svenska tillståndet och jag frågar förstås om hur han tänker kring de svenska standardförklaringarna till brott – social utsatthet och brist på fritidsgårdar.

– Det är rätt problematiska förklaringar. Har fler fritidsgårdar funkat? Alla aktiviteter som sammanför ungdomar innebär en risk eftersom ungdomsbrott i regel utförs i grupp. Och enligt våra data så ägnar sig även de allra mest brottsaktiva ungdomarna åt kriminalitet i genomsnitt bara tre timmar i veckan. Så att enbart hålla dem sysselsatta med annat verkar inte fungera så bra. Personligen är jag rätt kritisk till det där med att skapa ”häftiga” aktiviteter i brottspreventivt syfte, som boxning, kampsport och sådant, säger han och menar att unga snarare behöver träna självkontroll, att de ofta hamnar i problem just för att de inte kan hantera sina impulser.

– Det som behöver tränas är i stället självdisciplin och långsiktigt tänkande. Social utsatthet förklarar 3–4 procent av variationen av brottsligheten, medan personlig moral och självkontroll, samt de miljöer man deltar i förklarar runt 60 procent. De flesta som lever i social utsatthet är inte brottslingar. Detta kan inte i sig vara en orsak till brott, fortsätter han och återkommer till orden självkontroll och moral.

– Detta är dock inte en moralistisk teori, det vill jag understryka. Men det handlar om ens grundläggande värdesystem. Ser man det som acceptabelt att stjäla i en viss situation eller inte? De allra flesta gör inte det. Det är några enstaka procent av befolkningen som står för den absoluta merparten av all brottslighet, särskilt den grövre, säger han.

När jag frågar om de politiska implikationerna av hans forskning svarar han bestämt att forskning inte behöver utmynna i policyförslag, även om en viktig del av hans forskning har bestått i att ta fram just åtgärdsförslag.

Per-Olof Wikström återkommer till tankegången om att det handlar om att uppmuntra koncentrationsförmåga, långsiktigt tänkande och kognitiv förmåga hos ungdomar om man vill minska brottsligheten. Sådant leder i regel till bättre självkontroll.

– Detta faller i första hand på skolan men även på familjen, säger han. I skolan sker en stor del av uppfostran och normbildningen, av den enkla anledningen att barnen tillbringar en så stor del av sin uppväxt där, säger han och talar om vikten av att få unga att se alternativen i sina liv.

– Människor gör val. Beteenden är inte förutbestämda. En viktig sak är att påverka människors uppfattning om deras val här i livet. För alla människor kan välja, det är jag övertygad om, säger han innan vi går ut.

Han visar runt i Cambridge denna vackra dag i december och verkar påtagligt nöjd med livet som professor i staden. Vi går förbi ett hus där Darwin bodde och överallt ser vi cyklande studenter. Staden påminner om Uppsala, fast vackrare och mer historisk.

Professorer i Cambridge erbjuds frukost, lunch och middag av sitt college sju dagar i veckan. Per-Olof Wikström använder sig numera sällan av den förmånen (”Wittgenstein lär ha sagt att dessa måltider varken är något för magen eller huvudet, och jag tror han hade rätt”).

Han har heller inga planer på att skriva deckare som kollegan från doktorandtiden – Leif – som han säger. Vi andra brukar säga GW.

Jag frågar vad som gjort honom till en framgångsrik forskare.

– Min nyfikenhet. Man måste vara nyfiken och öppen som forskare. Jag ser ibland andra forskare – och även studenter – som är alldeles för låsta till vissa perspektiv. Det begränsar dem, säger han och ger ett exempel från sin egen karriär.

– När jag började forska socialiserades jag in i ett tänkande som handlade om att nästan allt förklarades av social utsatthet. Det var – och är – den dominerande förklaringsmodellen inom svensk kriminologi. Detta är inte oväsentligt, det vill jag understryka – men saker och ting är betydligt mer komplicerade än så. När välfärden ökade i Sverige ökade även brottsligheten, till exempel. Så sambandet är inte så enkelt.

Vi talar vidare om skjutningar och sprängningar i Sverige och han minns att när han jobbade på Brå, för sådär 30 år sedan, var varje enstaka skjutning något sensationellt.

– Nu är detta vardagsmat i Sverige. Den här speciella typen av allvarliga brott har ju ökat rätt kraftigt. Frågan man ska ställa sig är hur detta har tillåtits växa fram. I vilka miljöer är det rimligt att gå omkring beväpnad och rimligt att använda skjutvapen? Det handlar om normer som sanktionerar detta, säger han och betonar att brott måste bekämpas på två sätt:

– Dels här och nu – och då är det först och främst poliser som gäller. Dels på lång sikt, och då genom skola, sociala insatser och så vidare. Men det senare har man ju inte lyckats med i Sverige. Hade man börjat för 25 år sedan hade situationen varit bättre. Frågan är om man kommer att lyckas nu. Man måste först ha en vetenskaplig förståelse för situationen, säger han och poängterar att man kan identifiera riskgrupper mycket tidigt.

– Många vill satsa på tonåringar. Men enligt våra data debuterar de värsta brottslingarna långt tidigare. Preventionsarbetet måste ned i åldrarna, vi pratar om låg- och mellanstadiet. Ju längre man väntar, desto mer repressiva åtgärder behövs. Man måste bygga upp breda forskningsprogram i Sverige om kriminalitetens orsaker. Det saknas, menar jag, säger han.

Per-Olof Wikström menar att forskningen saknas på grund av att många redan tror sig veta orsakerna.

– Många talar som sagt om socioekonomiska faktorer. Det kan bero på att många poliser, fritidsledare och socialarbetare möter personer från socioekonomiskt svaga områden och tycker sig se ett samband. Men de är inte utbildade för att förstå vem som blir brottsling. Därför drar de i regel fel slutsatser om detta, baserat på vilka de möter i sitt arbete. De flesta, men långt i från alla, som begår traditionella brott kommer från en socialt utsatt bakgrund, men de flesta som kommer från en sådan bakgrund begår inte brott, betonar han.

Jag frågar hur han ser på frågan om brottslighet och födelseland. Det undersöktes tidigare av Brå men har stött på motstånd under senare år.

– Självklart ska man undersöka så mycket som möjligt. Forskning handlar om att ta fram så mycket fakta och data som möjligt. Kunskap i sig kan aldrig vara problematisk. Aldrig. Men kunskap kan användas på olika sätt. Det är en annan sak.

Jag frågar om det är ett problem, att viss kunskap anses vara problematisk.

– Ja, vår tid påminner ibland lite om 1970-talet. Det finns starka idéer om rätt och fel i vissa frågor redan på förhand. Man ska inte läsa vissa böcker, inte säga vissa saker – då var det dogmatisk marxism, nu är det extrem identitetspolitik. Detta gynnar inte vetenskapen. Som forskare måste man vara öppen, för det är då man lär sig saker. Man måste ju kunna ändra sig om man har fel.