Spanska sjukans spår i litteraturen

För lite drygt hundra år sedan, mellan 1918 och 1920, svepte spanska sjukan över världen. Pandemin fick, precis som coronaviruset nu, stora konsekvenser för mänskligheten. Antalet döda var enormt. Undersökningar har visat att mellan 50 och 100 miljoner människor dog. Precis som i dag handlade det om ett dödligt virus som gav upphov till lungkomplikationer.

– Vi forskare önskar ju att vår forskning ska vara relevant. Men just nu känns det som om jag hamnat i en dålig film där en forskare vaknar och upptäcker att hon är fångad i sitt studiematerial, säger Elizabeth Outka, professor i engelsk litteratur vid University of Richmond i USA.

Elizabeth Outka har ägnat år åt att undersöka hur spanska sjukan skildras i mellankrigstidens litteratur. I höstas gavs boken Viral Modernism: The Influenza Pandemic and Interwar Literature ut. Bara några månader därpå stängdes världen ner på grund av en ny pandemi.

– Det finns många likheter mellan vad vi upplever i dag och vad dessa författare skildrar. Som att vi normalt bara lever våra liv utan att reflektera så mycket. I en pandemi inser vi plötsligt att vi befinner oss i en helt annan verklighet – eller berättelse – som är både osäker och ångestladdad, säger hon i en telefonintervju.

I en sådan situation vänder vi oss inte bara till experterna. Som många tidningskrönikor och artiklar visar, söker vi också upp litteratur som kan förklara – och ge tröst. Under våren har Albert Camus roman Pesten och Daniel Defoes krönika ”Pestens år” citerats och tolkats flitigt, liksom Virginia Woolfs roman Mrs Dalloway (The New Yorker ägnade för övrigt en hel artikel åt det ökade Mrs Dalloway-intresset, med titeln ”Why Anxious Readers under Quarantine turn to Mrs. Dalloway”).

Virginia Woolfs Mrs Dalloway har länge räknats som en av modernismens främsta romaner, mycket på grund av sitt konsekventa bruk av inre monolog. Tidigare har den lästs mot bakgrund av första världskriget eftersom den utspelas i ett London som fortfarande är traumatiserat av kriget. En av romanens framträdande personer, Septimus Smith, är krigsveteranen som lider av sviterna från krigets fasor.

Det som tidigare ofta förbigått läsare av Mrs Dalloway är att dess huvudperson, Clarissa Dalloway, också lider av sviter – men inte av kriget, utan av spanska sjukan. Hon är svag, och drabbas ofta av andnöd – som när hon blir stående på trottoaren i Londonstadsdelen Westminister och upplever ”en spänning (fast det kunde bero på hennes hjärta; medtaget sade de, efter influensan) innan Big Ben slår. Nu! Slagen dånade”. Elizabeth Outka menar att omnämnandet av influensan står i direkt förbindelse med klockornas klang.

– Ljudet av kyrkklockor återfinns i de flesta texter som ingår i min analys. Det är verkligen något många förknippade med spanska sjukan, vilket också märks på icke-litterära vittnesmål från den tiden.

Virginia Woolf drabbades själv av spanska sjukan och skrev om det i en essä från 1926 som hon kallade ”On Being Ill”. Elizabeth Outka använder den tillsammans med Virginia Woolfs dagboksanteckningar som ram för att frilägga passager i Mrs Dalloway som tematiserar pandemin. Till skillnad från tidigare tolkningar ser Outka hur boken tematiserar två (inte ett!) överlevande offer för traumatiska händelser: kvinnan Clarissa Dalloway som bär på spår av spanska sjukan och mannen Septimus Smith som skadats av kriget.

I sin essä ”On Being Ill” förundras redan Virginia Woolf av det faktum att det finns så få skildringar av spanska sjukan i litteraturen.

– Ändå hade hon själv tematiserat detta i en roman som kom året innan essän!

Elizabeth Outka ger ändå Woolf till viss del rätt och säger att spanska sjukan har fått relativt få explicita beskrivningar i litteraturen. Enligt henne beror det på att pandemins kulmen i Europa sammanföll med första världskrigets slutskede.

– Kriget har ett tydligt narrativ där slagen avlöser varandra. Det har också handlande personer: Fiender kämpar mot varandra på slagfältet. Det är enklare att skildra än ett virus som sprids.

Analysen av Virginia Woolfs roman är central i Viral Modernism och har säkert bidragit till att så många läsare nu hittar tillbaka till Woolfs roman. Men Elizabeth Outkas bok rymmer fler exempel på texter som antingen uttalat handlar om spanska sjukan – eller som kan läsas som kommentarer till den genom skärskådning av sjukdomsmetaforer och referenser till hur virus sprids.

– Många av de texter jag läst, som exempelvis T.S. Eliots The Waste Land, handlar inte bara om spanska sjukan. Men jag vill hävda att det finns lager i dessa texter som går att förstå bättre om man läser dem mot bakgrund av pandemin. Ett så stort trauma som spanska sjukan lämnar spår i kulturen och i människors liv.

Även Sverige drabbades av spanska sjukan. Uppskattningsvis dog 39 000 personer. Den svenske författaren Birger Sjöberg insjuknade och var sängliggande i några månader.

– Sjukdomen satte djupa spår i honom. Birger Sjöberg hade en svag fysisk och psykisk konstitution, så detta drabbade honom nog hårt, säger professor emerita Eva Haettner Aurelius, vid Lunds universitet.

Birger Sjöberg återger, precis som Virginia Woolf, ljudet av kyrkklockor i ett av de novellfragment som skildrar spanska sjukan: ”Kyrkklockorna binglade och dånade dagarne i ända. Det var den tiden, då döden nalkades i spansk dräkt …”

– Klockorna byggs in i novellens berättarjags inre värld. Det innebär att den symboliska innebörden blir dubbel, för även när de ringer i kyrkan har ju klockorna en symbolisk funktion, menar Eva Haettner Aurelius.

Feberdrömmarna som Sjöberg troligen hade under spanska sjukan fick så småningom en viktig poetisk funktion.

– En avgörande impuls för att skriva in drömmarna i texterna var att Birger Sjöberg hade läst Poul Bjerres bok Hur själen läkes: den psykosyntetiska läkekonstens grunder och på så sätt kommit i kontakt med psykoanalysen. Efter läsningen av Bjerres bok insåg Sjöberg att drömmar och konst kunde användas för att uppnå läkning.

De våldsamma feberdrömmarna Birger Sjöberg upplevde kan ha bidragit till att han började använda sig av mer expressiva bilder i sina texter och att han därigenom tog ett steg mot den litterära modernismens djärvare bildspråk. Spanska sjukan blev på så sätt viktig för honom även rent litterärt.

Även Eyvind Johnson kom i närkontakt med spanska sjukan, vilket han skildrar i sin självbiografiska, femdelade Romanen om Olof. I dess avslutande del, Slutspel i ungdomen, möter huvudpersonen ”spanskan”.

– Eyvind Johnson skildrar spanska sjukan som en feminin person. Det beror nog främst på att han kopplar samman namnet på pandemin med Olivia, en kvinna han tidigare träffat som haft ”något spanskt över sig”, säger Per-Olof Mattsson, docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.

Att sjukdomen genuskodades var dock inget ovanligt, menar Elizabeth Outka – som dock inte läst Eyvind Johnsons roman.

– I många texter är det uppenbart att kriget sågs som något manligt, medan sjukdomen ofta beskrevs i feminina termer. Den manliga, heroiska döden på slagfältet ställs mot en tyst död i hemmet. På den tiden var hemmet ett kvinnligt område, säger Elizabeth Outka.

I Romanen om Olof ser huvudpersonen hur människor runt omkring honom insjuknar. Och när han en dag själv sjunker ihop tänker han direkt på konjak.

– Ska man in i den eviga vilan ska det vara i ett fint rus. Konjak var nog väldigt fint i Norrbotten år 1918. Och när Olof blir dålig, söker han sig hemåt till fosterföräldrarna. Det första han säger till dem är: ”Jag känner mig så himla dålig. Nu vill jag ha all konjaken”. Då är han ordentligt sjuk, men i den miljön och vid den tiden gavs inte utrymme för något pjosk, berättar Per-Olof Mattsson.

Precis som hos Birger Sjöberg skildrar Eyvind Johnson spanska sjukan genom feberdrömmar, uttryckta i sagoform, där Olof förvandlas till olika historiska och litterära gestalter: en fornnordisk hjälte, Werther ur Goethes Den unge Werthers lidanden, Shakespeares Hamlet och så vidare.

– Det är en våldsam dröm fylld av transformationer, typisk för feberdrömmar. Samtidigt är sagoformen även en litterär strategi. Genom att skildra allt som en saga undviker Eyvind Johnson att bli alltför sentimental och realistisk i sin skildring av farsoten.

Även här påverkar spanska sjukan alltså den litterära formen. Och precis så tror Elizabeth Outka att framtidens litteratur kommer att handskas med coronapandemin.

– Det kommer säkert romaner som skildrar coronapandemin explicit. Men även denna pandemi riskerar att bli ett stort trauma – och som ett sådant kommer det att förändra hur vi berättar, även när berättelserna inte uttryckligen utspelas i sjukhusmiljöer eller beskriver virologer, säger Elizabeth Outka.