Kulturarv ersatte adelns privilegier

Konferenshotell, golfbanor och aktivitetsparker. Gods och herrgårdar är för det mesta inte längre avskilda idyller för herrskap och tjänstefolk, utan platser där företag, organisationer och barnfamiljer samlas för aktiviteter ”i anrik miljö”, som det brukar heta i reklamen.

Den gamla avskildheten gällde inte bara enskilda hushåll, utan ett helt stånd som slog vakt om sin politiska och ekonomiska makt och var noga med att distansera sig från den breda massan. Politiskt höll man sig nära kungamakten.

Men när ståndsriksdagen avskaffades 1866 förändrades allt. Det var det största steget i en lång process där adeln fråntogs alla privilegier.

För att motivera sin existens blickade adeln tillbaka till sin viktiga roll under stormaktstiden. Man fortsatte att frottera sig med kungahuset och uppförde monument över nyckelpersoner från forna glansdagar, som Gustav II Adolfs rikskansler Axel Oxenstierna.

Under demokratins, modernismens och välfärdssamhällets 1900-tal övergick adeln till att betona det kulturarv som man bar, enligt avhandlingen Att höra det förflutna till av Magnus Bergman vid Malmö universitet.

Med en metodik kallad minnesstudier har han tittat på adelns kulturella minne ur tre aspekter: materiellt, socialt och mentalt. Viktigast är den mentala dimensionen med frågor som ”Vilka är vi? Vilka är vi inte? Vad är vår uppgift? Hur ska vi klara den?”

På så sätt har han fångat upp en bild av adeln vid sidan av de välutforskade aspekterna ekonomi och politik – deras egen bild av sin roll i ett modernt samhälle. Hur den skulle se ut var ett ständigt debattämne i Riddarhuset: traditionell eller moderniserad.

För att bibehålla eller skapa en kollektiv identitet behövs – oavsett vägval – kollektiva minnen, ett gemensamt förflutet. Där var den storslagna herrgårdskulturen viktig.

– Redan på 1800-talet blev frälsejorden köpbar för alla. Senare fick många det ekonomiskt svårt med allt dyrare drift och jordbruk som inte gav tillräckligt. Herrgårdarna gled många ur händerna, med sedan kom turismen på 1960-talet, säger Magnus Bergman. (Red:s anm: Frälsejord är skattebefriad jord, ett av adelns urgamla privilegier)

Strategin att bli bärare av ett kulturarv, som tillhör alla, förde med sig att herrgårdarna åtminstone till viss del öppnades för alla. Därför blev herrgårdslivet – och minnen av hur det såg ut förr – en viktig ingrediens i adelns roll som traditionsbärare.

Andra viktiga beståndsdelar är de adliga namnen och Riddarhuset. Där hålls ännu vart tredje år adelsmöten. Magnus Bergmans studie bygger till övervägande del på protokoll från sådana möten under åren 1869 till 1976, samt alla utgåvor av adelns årsskrift Arte et Marte.