Slutligt stopp för farliga kemikalier

Den här artikeln publicerades 27 januari 2022.

Varje gång Jenny Ivarsson på Kemikalieinspektionen sätter sig med ett dokument om PFAS-ämnen så är det bara en vanlig dag på jobbet. Fast ändå inte. Nu ska det äntligen bli stopp för hela gruppen av farliga kemikalier.

– För mig känns det som en av de största sakerna jag är med om i mitt arbetsliv, att fasa ut PFAS. Vi vill ha ett gruppförbud för att inte behöva hantera varje ämne för sig. Det finns inte tid till det, helt enkelt, säger Jenny Ivarsson.

Tillsammans med kollegor i Norge, Danmark, Tyskland och Nederländerna förbereder hon ett lagförslag för hela EU som ska omfatta alla dagens omkring 4 700 kända PFAS-ämnen. Aldrig förut har myndigheter och lagstiftare förbjudit så många skadliga ämnen på en gång.

– Vi försöker ta ett så brett grepp vi bara kan för att komma bort från ett problem vi ofta sett – att när ett ämne förbjuds så hittar industrin på nya varianter som är väldigt lika det gamla ämnet.

Kemikalieinspektionens slutsats är att ”det finns starka skäl att betrakta alla PFAS som hälsoskadliga”. Ändå får de fortfarande användas, fastän EU:s kemikalielagstiftning Reach säger att den som producerar ett nytt kemiskt ämne ansvarar för att det inte ska utgöra en risk för miljö eller människa.

PFAS står för ”per- och polyfluorerade alkylsubstanser”, som också kallas högfluorerade ämnen. Det är kemikalier som finns i massor av produkter omkring oss. I stekpannor, möbler, impregnerade kläder, pizzakartonger, smink, rengöringsmedel och brandskum till exempel. Flera av dem är skadliga. Forskning har visat att vissa PFAS kan öka risken för cancer, tidiga missfall, leversjukdomar och höga kolesterolvärden, och att exponering för större mängder påverkar immunförsvaret. De här resultaten kommer från studier på människor. I djurstudier syns ännu fler effekter, till exempel tarmsjukdomar och störd fostertillväxt.

– Problemet är att kraven är för lågt ställda. Flera av PFAS-ämnena faller igenom nätet. Det går helt enkelt inte att förbjuda dem enbart utifrån de standardtester som görs, säger Jenny Ivarsson.

Men förslaget om gruppförbud fokuserar inte enbart på de här generella hälso- och miljöeffekterna, utan lägger stor vikt vid en egenskap som är extrem hos PFAS: stabiliteten.

PFAS-ämnen består av kedjor av kolatomer bundna till väteatomer, men med vätet utbytt mot fluoratomer på ett eller flera ställen. För att ämnet ska få de önskade egenskaperna kopplas olika molekyler till kedjorna.

Som PFAS-ämne räknas varje kemikalie som vid nedbrytning till sist förvandlas till en sådan här kolkedja med minst en kolatom omgiven av fluor i stället för väte. Där tar nedbrytningen stopp, för bindningen mellan kol och fluor är oerhört stark. PFAS kallas för ”evighetskemikalier” eftersom allt tyder på att PFAS-grundmolekylerna aldrig någonsin försvinner när de väl har släppts ut i naturen.Den nya lagen ska förbjuda tillverkning av alla ämnen som bryts ned till sådana här extremt svårnedbrytbara kol-fluor-kedjor, med vissa undantag där användningen av ämnet bedöms som nödvändig för samhället. Än så länge är de flesta tillåtna. Vi får i oss dem genom mat, vatten och antagligen också från utsläpp i luften. Ämnena kan lagras i kroppen i många år.

Carl-Gustaf Bornehag är professor i folkhälsovetenskap vid Karlstads universitet och leder något som kallas SELMA-studien. Där tar forskarna blod- och urinprover från gravida kvinnor och prover från deras barns navelsträngsblod, och mäter halten av en rad olika kemikalier. Sedan studeras barnens utveckling under uppväxten.

– Av ett femtiotal kemikalier som vi studerar så finns en majoritet i mätbara nivåer hos alla mammorna. Det betyder att vi, och våra barn, aldrig är exponerade för en kemikalie i taget utan alltid för komplexa blandningar. Det har riskvärderingen av kemikalier traditionellt inte tagit hänsyn till, säger Carl-Gustaf Bornehag.

Mer än 2 000 mammor och deras barn deltar i studien, som har pågått i nästan tio år. Åtta PFAS-molekyler ingår i provtagningen. Sex av dem har hittats hos så gott som alla de gravida kvinnorna.

– Det är så fruktansvärt tragiskt att vi har hamnat i den här situationen. PFAS bör absolut förbjudas rakt av, av flera skäl, men inte minst för att de är så svårnedbrytbara. Jämför med till exempel PCB och DDT – det är ämnen som vi förbjöd för fyrtio år sedan men som vi fortfarande hittar i navelsträngen hos våra SELMA-barn. Och då ska man veta att PFAS-ämnena är ännu mer beständiga, säger Carl-Gustaf Bornehag.

De första högfluorerande ämnena kom redan på 1950-talet. Med tanke på vad vi vet i dag om skador på människor och djur, att ämnena inte bryts ner i naturen och är extremt svåra att rena bort, så kan det tyckas märkligt att PFAS har tillåtits under så lång tid och i så stor skala. Ett skäl är förstås att ämnena varit väldigt användbara på många områden. Till exempel stöter de bort fett, smuts och vatten, och de har egenskaper som är till stor hjälp i till exempel rengöringsmedel och färger. Ett annat skäl är att det tog tid innan forskare upptäckte de negativa effekterna.

– Vad vi mäter beror förstås på vad vi har för metoder för tillfället. Man letar där man har en chans att hitta något, helt enkelt. Vad gäller PFAS tror jag dessutom att de länge betraktades som industrikemikalier snarare än ämnen som spreds i befolkningen, säger Carl-Gustaf Bornehag.

Men spreds gjorde de. Inte minst för att PFAS läckte ut och förorenade grundvattnet och därmed människors dricksvatten. Det hände i den blekingska orten Kallinge. 2013 upptäcktes höga PFAS-halter i Kallingevattnet och invånarna visade sig ha halter i kroppen som var långt högre än rekommenderade gränsvärden.

Kallingefallet exploderade i riksnyheterna och flera myndigheter fick kritik för att en så viktig risk hade passerat under radarn. Ingen hade riktigt haft klart för sig att förorenat dricksvatten skulle kunna bli ett problem i Sverige.

Redan tidigare hade Kemikalieinspektionen arbetat med vissa PFAS-ämnen, och gjort riskbedömningar av dem. Jenny Ivarsson minns jobbmötet då någon tog upp just Kallinge och frågade om man inte borde prioritera upp PFAS som grupp. Chefen vände sig till henne: ”Jenny, du ville ju vara projektledare. Kan du inte göra en förstudie om PFAS, kolla om det här är något vi ska agera på?”

– När jag sa ja så kunde jag ju inte föreställa mig att jag fortfarande skulle jobba med det här efter nästan tio år.

Ett mål med arbetet var att lära av Kallinge-fallet. Hur skulle man kunna undvika att något liknande hände igen? Efter hand började det stå klart att ingen hade någon riktig överblick, och Kemikalieinspektionen fick i uppdrag av regeringen att göra en kartläggning. Jenny tog hjälp av en kollega som var duktig på databaser.

– ”Hur många hundra ämnen handlar det här om?” undrade vi först. När vi började gräva fick vi klart för oss att det var mer än 3 000 ämnen, säger Jenny Ivarsson.

Sedan dess har listan blivit ännu längre, både för att nya ämnen tillverkats och för att fler har identifierats.

Det viktigaste skälet till att förbjuda alla PFAS i grupp är just det som Jenny Ivarsson nämnde: Ett ämne som förbjuds kan annars snabbt ersättas av ett annat, som har så lik kemisk struktur att det med tiden visar sig ha samma skadeverkningar. Då förbjuds det också. Det ersätts med ett tredje ämne, som följs av ett fjärde … Fenomenet är så vanligt att det har fått ett eget namn: regrettable substitution, eller ”falsk substitution”.

Falsk substitution är något som Carl-Gustaf Bornehag har studerat i många år, för PFAS-gruppen är inte den enda ämnesgruppen där det förekommer. Andra kända exempel är ftalater och bisfenoler.

– Det är en egen specialitet bland kemister i dag, att skruva på en molekyl så att man enklast möjligt får en ny struktur – ett nytt CAS-nummer – men behåller egenskaperna, säger Carl-Gustaf Bornehag.

CAS-numret är unikt och tilldelas varje kemiskt ämne, förening eller legering. Så snart ett ämne kan få ett nytt nummer så räknas det som en helt ny molekyl.

– Då börjar resan om och forskare måste göra en ny riskvärdering, fastän strukturen kan påminna väldigt mycket om den gamla. Man kan fundera över varför vi accepterar det här. Ta bisfenol A, till exempel, det som också kallas BPA. Nu säger industrin att ”det här är en BPA-fri nappflaska”. Okej, vad bra, men vad har man då stoppat i den i stället?

Kanske bisfenol B, som sommaren 2021 sattes på EU:s så kallade kandidatförteckning över särskilt farliga ämnen. Eller bisfenol S som nu ökar stort på marknaden, vilket oroar många forskare. Eller bisfenol F, fastän SELMA-studien visar att exponering för just bisfenol F under tidig graviditet kan påverka fostret genetiskt. Barnet riskerar att få lägre IQ vid sju års ålder. Carl-Gustaf Bornehag är inte förvånad över att det blev så här.

– Anta att man till exempel har en molekyl som gör plast mjuk men som visar sig vara farlig. Den ersätts med en annan molekyl som har precis samma egenskaper och ser ganska likartad ut. Då behöver man ju inte ens vara toxikolog för att ställa frågan om det kanske var just den mjukgörande egenskapen som var problemet från början.

EU:s lagstiftare är medvetna om problemet. Arbetet med PFAS följs med stort intresse, för så här vill kommissionen gärna arbeta i fler fall framöver: med förbud mot farliga kemiska strukturer, i stället för mot enskilda kemikalier. Förbudet mot PFAS, som blir en del av Reach-lagstiftningen, ska formuleras så att det (med vissa undantag) omfattar alla kemikalier som bryts ner till den där onedbrytbara grundstrukturen, kolkedjor med fluoratomer. Målet är att tillverkare framöver ska ansvara för att jämföra varje nytt ämne med lagen, och aldrig ens lansera ett ämne som bryts ner till de strukturer som lagen beskriver.

Men att ta fram underlaget till en sådan lag är ett mastodontarbete. Förberedelserna har redan pågått i flera år och Jenny Ivarsson och de övriga PFAS-medarbetarna på Kemikalieinspektionen är vid det här laget väl bekanta med sina kollegor i de andra länderna. De har skickat ut enkäter till industriföretag, analyserat svaren och använt dem som grund för andra enkäter, de har gått igenom databaser och aktuell forskning och rest på PFAS-konferenser runtom i världen.

– Man måste ta fram mycket mer information än om det hade gällt ett enda ämne. Vi måste kartlägga alla användningsområden och hur de påverkar miljön, ta reda på varför ämnena alls behövs och vad de kan tänkas ersättas med, och göra en samhällsekonomisk bedömning. Hur påverkar det samhället om vi tar bort dem? Krävs det undantag, och i så fall vilka?

Svenskarna har bland annat ansvar för området textilier, ett gigantiskt underområde som omfattar både konsumentprodukter och industriella textilier och som helt säkert kommer behöva vissa undantag.

Om allt går som Jenny Ivarsson och hennes kollegor planerar så lämnar de över sitt stora förslag till EU sommaren 2022. Sedan följer samråd med intresseorganisationer och företag, EU:s kemikaliemyndighet Echas experter ska göra riskbedömningar och samhällsekonomiska bedömningar, politiska förhandlingar ska hållas, kommissionen ska lägga ett förslag, och så ska medlemsländerna rösta.

2025 kan de nya reglerna träda i kraft. Förhoppningsvis.

– Då har vi ändå kvar problemet hur vi får bort dem ur miljön. Vi vet inte det i dag. Vi vet bara att de lagras både i naturen och i kroppen och fortsätter att gå runt i våra system. Då känns det ju frustrerande att det inte ska gå att få till ett förbud fortare, säger Carl-Gustaf Bornehag.

Jenny Ivarsson på Kemikalieinspektionen håller med om att processen är lång. Hon tog själv paus från arbete med PFAS för att jobba med ett par statliga utredningar, bara för att komma tillbaka efter några år och konstatera att PFAS-frågan var långt ifrån löst. Det var bara att hugga tag igen.

– Men jag tror att det är oundvikligt att det tar tid. Det här har behövt mogna fram. När jag började arbeta med PFAS 2013 så fanns det inte på kartan att man skulle kunna ta ett så brett grepp som vi gör nu. Äntligen är tiden mogen för det, säger Jenny Ivarsson.

Inte ens när förslaget lämnas in sommaren 2022 är jobbet slut för Jennys del. Hon och hennes kollegor kommer att arbeta med frågan i flera år till, genom att förse olika bedömningskommittéer med underlag.

– Det är klart att jag vill att mitt arbete ska göra skillnad, och det känns verkligen som att det finns en möjlighet till det. Det håller mig motiverad. Det här kommer inte hamna i någon byrålåda, utan få stort genomslag, säger Jenny Ivarsson.

Carl-Gustaf Bornehag hoppas också att effekterna av gruppförbudet ska sträcka sig långt in i framtiden.

– Länge har det hetat att ”det går inte” att förbjuda kemikalier i grupp. Men lyckas vi med de perfluorerade kemikalierna så tror jag att det skulle bana väg för andra ämnesgrupper, till exempel ftalaterna. De är inte långlivade, så om man slutade använda dem skulle befolkningen i teorin kunna vara ren på några dagar. Att gå vidare med det här arbetet visar att man tar problemet med skadliga kemikalier på djupt allvar.