Briljanta förlorare – därför fick de aldrig Nobelpriset

”Priser är som hemorrojder, förr eller senare pryder de varje arsle.” Citatet som tillskrivs regissören Billy Wilder (1929–1981) är kanske mer träffande i dag än när det myntades. Antalet priser inom vetenskapen har nämligen ökat explosionsartat sedan 1980-talet. Det finns mängder av priser inom nära nog varje specialitet och endast ett fåtal medaljer är internationellt berömda. Mest känt är Nobelpriset. Förmodligen beror det på att det för första gången delades ut för mer än 120 år sedan, att det är uppdelat i flera kategorier – som vetenskapens och kulturens olympiska spel – och att det mediala genomslaget är unikt.

Att inget annat pris är så omtalat blir tydligt i läroböcker där listor av Nobelpristagare lyfts fram för att illustrera milstolpar inom forskning, men också på universitets hemsidor som ett slags history marketing, alltså ett sätt att använda historien i marknadsföringssyfte. Ett exempel är Georg-August-Universität i Göttingen, Tyskland, som stöddigt presenterar sig som ”Nobelprisundret” (Göttinger Nobelpreiswunder) och räknar mer än femtio Nobelpristagare med förbindelser till universitetet. På hus i staden har man fäst plaketter som visar att Nobelpristagare bott där och på kyrkogården finns information om var man kan hitta snillenas gravar.

Ja, mycket är redan skrivit om pristagarna, så låt oss nu i samband med 2022 års Nobelpris ägna några tankar åt de briljanta förlorarna. Vilka är de kandidater som, trots att de nominerades gång på gång, föll på målsnöret? Och vilka är skälen till att världsledande forskare gick miste om medaljen? Som medicinhistoriker har jag främst tittat på fysiologi- eller medicinpriset.

Eftersom inte fler än tre forskare per år kan dela Nobelpriset i fysiologi eller medicin är det givetvis så att en absolut majoritet av vetenskapens ultraelit inte belönas. I mitt forskarteam med sex doktorander i Düsseldorf har vi analyserat Nobelarkivets årsböcker, som är tillgängliga för forskning först femtio år efter det aktuella nomineringsåret. Därmed kan man 2022 ansöka om att få läsa nomineringar fram till 1972. Nomineringarna varierar mycket vad gäller stil och omfattning (från några få meningar till mer än femtio sidor), men själva nomineringsprocessen för fysiologi- eller medicinpriset har knappt förändrats sedan prisets begynnelse. Alla medicinska professorer i Skandinavien och Island, samt tidigare pristagare, får varje år föreslå kandidater. Nobelkommittén för fysiologi eller medicin bjuder dessutom in utvalda universitet, vetenskapliga sällskap, och enstaka vetenskapsmän att lämna in nomineringar. Det betyder att nomineringarna under första hälften av 1900-talet skrevs på flera olika språk (engelska, tyska, italienska, franska, svenska, danska och norska).

Flera av de starkaste kandidaterna nominerades åtskilliga gånger under många års tid innan de fick det efterlängtade telegrammet från Stockholm. Rekordet har nog amerikanen Peyton Rous, som hela fyrtio år efter första nomineringen äntligen fick priset 1966. Vi har också noterat att vissa forskare startade kampanjer för att öka sina Nobelprischanser. Man ordnade hemliga möten för att fila på formuleringar som skulle övertyga Nobeljuryn, och bad inflytelserika personer att signera och skicka nomineringar till Stockholm. Lobbyarbetet ledde till att enstaka forskare som tyske kirurgen Ferdinand Sauerbruch nominerades fler än sextio gånger (!) över fyra decennier. Förutom att närläsa nomineringar har vi också studerat Nobelkommitténs utlåtanden gällande enstaka pionjärer. Här vill jag lyfta fram några trender bakom kulisserna.

I teorin är allt enkelt: I Alfred Nobels (1833–1896) testamente står att endast den person är prisvärdig inom domänen fysiologi eller medicin som gjort den ”största nytta för mänskligheten”. I praktiken är det desto krångligare: Trots den kärnfulla formuleringen är det inte alldeles enkelt att klargöra vad som bedömts ha varit prisvärdig forskning. Med tanke på de otaliga medicinska rön inom olika discipliner som presenteras varje år är det en grannlaga uppgift för Nobelkommittén att kora en till tre pristagare. Än vanskligare blir det eftersom forskning numera oftast sker i stora internationella team. I backspegeln kan vi dock se att pristagarna i flera hänseenden liknar varandra. Nobelkommittén satsar inte på wild cards: De flesta är män som forskat vid amerikanska eller europeiska toppuniversitet, de har ofta redan fått stora priser som Lasker-, Wolf- eller Gairdner-priset, och deras publikationer har citerats tusentals gånger. Här gäller måhända en princip parafraserad på inledningen till den ryske författaren Lev Tolstoys roman Anna Karenina: ”Alla Nobelpristagare är lika, men varje olycklig kandidat är olycklig på sitt eget sätt.”

Vilka är då vanliga hinder för starka nobelpriskandidater? Följande argument satte käppar i hjulet för många kandidater, enligt våra studier av nomineringar till Nobelpriset och utlåtanden av Nobelkommittén.

Slutligen kan vi notera att det finns tre klara minoriteter i Nobelprisets historia: