Gamla plåttak förstörs med modern färg

Underhåll av järn och stål brister för att kunskapen om hantverksmässigt rostskydd är för dålig, varnar metallurg.

Publicerad

Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna kräver linoljefärger vid underhåll av kulturhistoriskt värdefulla plåt- och järnkonstruktioner. Men många hantverkare saknar den kunskap som behövs.
Bild: Getty images

Vi är bra på att vårda gamla trähus i Sverige, men sämre på att rostskydda järn i till exempel gravvårdar, gamla staket, broar och tak. Äldre metoder och färger har ersatts av övermålning med bland annat färger baserade på plast som kan göra mer skada än nytta.

Men de linoljefärger som har fått en renässans på träfasader kan även användas på järn. Det sker dock alltför sällan, anser Arja Källbom som har skrivit en doktorsavhandling om hantverksmässig rostskyddsmålning med linoljefärger, vid Institutionen för kulturvård vid Göteborgs universitet.

– Okunskapen innebär inte en direkt misshandel med akuta skador, men varje gång man gör genomgripande underhållsinsatser på ett plåttak blir det skador som kan bli stora på sikt, säger Arja Källbom.

Arja Källbom har jobbat som metallurg inom industrin men sadlat om till målare och byggnadsantikvarie.
Bild: Privat

Linoljefärg på metall

Linoljefärger gjorde comeback på 1990-talet efter att i princip ha varit borta från marknaden sedan andra världskriget. Men de används fortfarande mest på trä. Metallskydd ställer andra krav på färgkoncepten.

– Det är underlag som inte suger, så färgen måste klibba fast väl. Det får inte heller komma in fukt för då rostar det. Linoljefärgerna tränger in i spalter, vidhäftar bra, är elastiska länge och åldras på ett vackert sätt. Men när de inte funnits har vi använt färger med petrokemiskt ursprung som kan skada underlaget, åldras och blekas fult, säger Arja Källbom.

I dag kräver Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna linoljefärger vid underhåll av kulturhistoriskt värdefulla plåt- och järnkonstruktioner. Men kunskapen är generellt låg bland målare, och även i andra yrken som arbetar med reparationer.

Få kan tillverka linoljefärg

Ytterligare ett hantverk som försvagat är själva tillverkningen av linoljefärger. Förr förmedlades kunskaperna från målarmästare till lärlingar, en sinnenas kunskap där man luktade och kände på färgen. Men när lärlingssystemet ersattes av skolor och modernare färger tog över föll kunskapen i glömska.

Särskilt vill Arja Källbom slå ett slag för de så kallade pansarfärgerna, som till 1960-talet målades i tjocka lager som rostskydd. Det var gjorda av bland annat linoljor och tungoljor – som utvinns ur nötter från det asiatiska tungträdet – och blandades med mineralet järnglans och aluminiumpigment. Bindemedlet var vattentätt, elastiskt och fäste bra, medan pigmenten reflekterade solljus så att bindemedlen inte bröts ned.

En nackdel var att grundfärgen var blymönja, ett orangerött pigment med blyoxid, men den kan ersättas av mindre giftiga fosfater.

Det blir ofta fel redan i förbehandlingen av underlaget, då det inte alltid görs rent, enligt Arja Källbom. Sedan målas det ofta på höstarna med kyla och fukt, förklarar hon.

– Det finns många brister i utförandet. För goda resultat är de sinnliga bedömningarna viktiga, att veta när underlaget är rent, när ett lager är tillräckligt torrt för att målas över och mycket annat.

Ännu större är okunskapen bland beställarna, som sällan ställer tillräckliga kvalitetskrav på vare sig färger eller utförande, enligt Arja Källbom. Med sin avhandling hoppas hon kunna bidra till ökad forskning och förståelse för samspelet mellan hantverk och material.

Prenumerera på Forskning & Framsteg!

10 nummer om året och dagliga nyheter på webben med vetenskapligt grundad kunskap.

Beställ idag
Publicerad

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor