De gingo fastän svenskan börjat gå

Att böja verb efter person är ett språkdrag från forntiden som steg för steg försvunnit i svenskan och nu bara finns kvar i enstaka uttryck som ”Obehöriga äga ej tillträde” och ”Därom tvista de lärde”. Men för hundra år sedan var sådana former ännu levande i många delar av Norden, visar språkforskaren Adam Horn af Åminne i sin avhandling vid Uppsala universitet, där han studerat äldre verbböjningar i framför allt sydvästra Sverige.

Verbböjningarna försvann stegvis i och med att informationen om vem som avses finns i pronomen. Längst fanns böjningar kvar i imperativform, det vill säga i uppmaningar. Till exempel sa man i områden på västgötaslätten ”äta nu” i stället för ”ät nu”, eller ”komma hit” i stället för ”kom hit” om flera personer tilltalades. Längre söderut sade man ”kommen hit”. Exemplen är rester av böjningar som fanns redan i fornsvenskan, som verbet vara vilket böjdes:

Böjningarna av verb trängdes bort av en standardsvenska som uppkom med framför allt industrialisering och järnvägen. Längst levde de kvar i perifera områden inom olika regioner.

I dag förknippas ålderdomligare språkdrag framför allt med Gotland, Älvdalen och Överkalix, där dialekterna i vissa avseenden kan betraktas som egna språk. Men i början av 1900-talet fanns fler sådana områden, som ett bälte över delar av Västergötland, Halland, Småland och Skåne.

– Det var det mest konservativa området i Norden jämte Dalarna när det gällde personböjda verb. Där fanns flera underområden där verben böjdes på skilda sätt, säger Adam Horn af Åminne.

I arbetet med sin avhandling vid institutionen för nordiska språk använde han både gamla inspelningar av dialekttalare och transkriberade uppteckningar i arkiv.

Att böjningarna ersätts med endast en form oavsett person innebär dock inte att språket som helhet blivit enklare. Den information som förloras i verbets ändelse dyker i stället upp i pronomen i de nordiska språken, framhåller Adam Horn af Åminne.

– Redan i äldre nordiska språk förekom pronomen, även om verben böjdes efter person. Det kan ha bidragit till att böjningen försvann.

I andra språk, som italienska eller polska, behövs inget pronomen eftersom verbet böjs efter den person som avses. Men att språk ska ha antingen verbböjning eller pronomen är dock inget krav. Det finns språk i exempelvis Östasien som inte har någondera.

I talspråket fortsätter vi dra ihop ord på samma sätt som förr.

– Vi säger till exempel ”skaru?”. I teorin kan det ha blivit en ändelse om hundra år, säger Adam Horn af Åminne.

När vi skriver lappar förenklar vi ännu mer. Ändå blir det begripligt utan att vare sig person, pronomen eller böjningar finns med som till exempel ”Ute och äter, kommer snart”.