Fascia – väven som gör dig vig

Lyft upp armen. Andas ut. Ååå … sträck! Det stramar och drar i hela sidan när jag följer Cecilia Douglas instruktioner. Barfota på golvet visar hon olika rörelser som involverar stora delar av kroppen. Rörelserna är utformade för att förlänga och göra bindväven mer elastisk. Fast Cecilia Douglas använder hellre ordet fascia än bindväv. Hon beskriver fascia som det inre, tre­dimensionella nätverk av vävnad som binder ihop hela kroppen, från topp till tå och in till minsta cell.

– När vi inte rör oss drar det här elastiska nät­verket ihop sig, som en tröja man tvättat för varmt. Vi stelnar och till slut kan det bli inflammerat och börja göra ont.

Fascia är trendigt inom träning och hälsa. En sökning på nätet ger massor av träffar på hur fascian kan tränas, stretchas och behandlas. Men egentligen är det inget nytt. Under 1940- och 50-talen utvecklade den amerikanska biokemisten Ida Rolf en alternativ behandlingsmetod, rolfing, där fascian ingår som en viktig del. Även inom uråldriga träningsformer som yoga, tai chi och qigong används rörelser och ställningar med syfte att töja ut kroppens bindväv.

Cecilia Douglas har en bakgrund som bland annat massageterapeut och pilatesinstruktör.  Hennes första möte med fascian var en kurs i bindvävs­massage i början av 1990-talet. Sedan några år till­baka håller hon kurser med rörelser för fascian.

Enligt Cecilia Douglas gör en daglig dos av den här typen av dynamiska stretchar stor nytta genom att hålla nätverket av fascia smidigt.

– När det förlängs och roteras är det som att vrida ur en disktrasa så att ny vätska kan komma in i vävnaden.

Hon säger att hon ser resultat. Både hon och hennes kunder upplever att de blir rörligare, säger att de känner minskad smärta och får en  ökad medvetenhet om kroppen.

Men vad säger egentligen vetenskapen om bindvävens koppling till hälsa?

Även inom forskningen finns ett nyvaknat intresse för fascia. Ett problem i sammanhanget är dock att det är svårt att dra en gräns mellan vad som ska räknas som fascia och inte. Olika forskare har lite olika åsikter även om det pågår försök att hitta en definition. Traditionellt har den betraktats som en stödjevävnad, ett omslagspapper som varit i vägen för mer intressanta organ som muskler, hjärta och lungor. Men den bilden håller på att förändras.

Alla som rensat en köttbit har kommit i när­kontakt med fascia. Som vita höljen ligger den i olika lager och håller muskler, senor, nerver, ben och kroppens övriga organ på plats. Fascian består av starka kollagenfibrer som ger stadga och elastiska elastinfibrer som ger flexibilitet. Mellan tätt vävda lager ligger en lösare, slemmigare hinna som innehåller så kallade glykosaminoglykaner som är bra på att suga upp vatten. I denna grupp av ämnen ingår hyaluronsyra och deras uppgift är att fungera som smörjmedel och stötdämpare.

Utan fascia skulle kroppen inte hålla ihop, men den har visat sig ha även andra viktiga uppgifter.

– Det fanns en syn på fascian som ett hölje utan annan funktion än att fungera som stödjevävnad. Nu vet vi att den är rik på nerver, säger Carla Stecco, ortoped och forskare i anatomi vid universitetet i Padova i Italien.

Inspirerad av sin far, som står bakom en metod för att behandla fascia, var hon något av en pionjär när hon för 20 år sedan började forska om fascia. Bland annat har hon sammanställt en detaljerad atlas över alla dess delar. Det hon först slogs av när hon började studera vävnaden var att den var så komplex, och att den innehöll så många nervändar.

Hennes och andras forskning har visat att fascian kan mäta sig med huden när det gäller att förmedla sensoriska intryck.

I den ytliga fascian, närmast under huden, finns nerver som känner av tryck och temperatur. Den inre fascian, som omger organen, är viktig för proprioceptionen, förmågan att känna var kroppens olika delar befinner sig i rummet. Här finns även gott om nervändar som signalerar smärta. Invävt i fascian finns blodkärl och lymfkärl som har viktiga uppgifter genom att transportera vätska och näring. Lymfsystemet deltar också i kroppens försvar mot bakterier, virus och cancer.

Ett område hon själv tror mycket på rör kopp­lingen mellan förändringar i fascian och olika kroniska smärttillstånd.

En skada kan leda till att fascian blir inflammerad och den svarar då med att bli mer smärtkänslig. Samtidigt minskar rörligheten. Normalt minskar smärtkänsligheten igen när inflammationen försvinner, men om inflammationen inte lägger sig blir även smärtan kvar.

En av de forskare som studerar sambandet mellan fascia och kronisk smärta är Helene Langevin, numera verksam vid den amerikanska hälsovårdsmyndigheten National institutes of health. Hon har bland annat visat att de olika lagren av fascia är mer hopklistrade hos personer med kroniskt ont i nedre delen av ryggen. I djurstudier har hon gått vidare med frågan om hur fascia och ryggvärk hänger ihop. Bland annat har hon visat att rörelse är viktigt för att fascian i nedre ryggen ska återfå sin normala funktion efter en inflammation. I försök med råttor har hon även visat att stretching minskar inflammationen. Helene Langevin har också intresserat sig för fascians koppling till cancer. I försök, vars resultat publicerats i Scientific Reports, har hon och hennes kollegor visat att tio minuter stretch har viss effekt på hur snabbt tumörer växer hos möss.

Det är för tidigt att dra några slutsatser om vad de här resultaten betyder för kronisk smärta och cancer hos människor. En utmaning är just att fascian hänger ihop med så många andra system i kroppen – med muskler, nerver, senor, blodflöde och immunsystemet via lymfkärlen.

– Med den ökade specialiseringen inom medi­cinen har vi blivit allt bättre på att behandla specifika organ, men har förlorat överblicken. Vi behöver se kroppen som en helhet. Här kommer fascian in, säger Carla Stecco.

En av hennes senaste studier handlar om hur samman­sättningen av fascians fibrer förändras under åldrandet.

– Vi vet att musklerna förlorar i styrka när vi blir äldre. Samtidigt blir fascian stelare och då försämras rörelseomfång, kroppsuppfattning och koordination, så båda behöver tränas för ett bra åldrande.

Något vetenskapligt svar på hur fascian tränas på bästa sätt har hon dock ännu inte. Det är en av de frågor som behöver undersökas vidare, liksom mycket annat som rör denna ”bortglömda” del av kroppen.

– Det är ingen som förälskar sig i den här klistriga vävnaden. Läkarstudenter ägnar timmar åt att få bort den under dissektionskursen, säger Robert Schleip vid tekniska universitetet i München.

Han är psykolog i botten och har en bak­grund inom rolfing. Otillfredsställd med den alternativmedicinska förklaringarna till behand­lingens effekter tog han steget över till forskningen. Han betonar att vi bara är i början av att förstå de komplexa sambanden mellan fascian och andra delar av kroppen.

En av de frågor han undersöker är hur fascian påverkas av stress. Hans och andras studier pekar på att stresspåslag får fascian att dra ihop sig. Robert Schleip tror att adrenalin spelar en roll genom att stimulera tillverkningen av en substans, TGF-beta, som i sin tur bidrar till att sammansättningen av fascian ändras. 

Han har även deltagit i en studie som visar att fascian är påverkad vid kronisk depression.

– Vi såg att deprimerade var stelare i nacke och i övre delen av ryggen jämfört med personer som inte var deprimerade, säger Robert Schleip.

Forskarna testade även att låta en grupp deprimerade personer behandla nacke och rygg med en så kallad foam roller, ett slags halvhård rulle som används för självmassage. Efter behandlingen hade de bland annat lättare att minnas positiva ord jämfört med en grupp som inte gjort samma behandling. Han kallar fascian ”vårt rikaste sensoriska organ” och något vi ska ta väl hand om. Under intervjun, som sker via datorn, går han barfota på sitt löpband som han har vid skrivbordet.

– En fisk ska simma, en fågel flyga och Homo sapiens ska gå, sitta på huk, bära saker och på andra sätt belasta kroppen. Det saknas i vårt moderna skrivbordsliv. För att hålla fascian i trim bör vi även hoppa och studsa, säger han.

Paul Ackermann är ortoped vid Karolinska universitetssjukhuset och professor i ortopedisk traumatologi vid Karolinska institutet. Han håller med om att bindväven mår bra av att vi rör oss och inte sitter stilla i långa perioder utan att resa oss.

– Rörelse har många positiva effekter. För just bindvävnaderna är det extra viktigt med regel­bunden aktivitet för att hålla dem spänstiga, eftersom de har förhållandevis dålig blodcirkulation.

Han instämmer också i att det är en underskattad del av kroppen och att det finns flera intressanta frågor att besvara, som hur bindväven påverkar kroniska smärttillstånd och varför vissa personer är rörligare än andra. Här kan även genetiska faktorer spela in.

– Bindvävssjukdomar är vanligare än vi tror och en vanlig orsak till smärta i rörelseapparaten, så bindväven ska nog betraktas som ett viktigt organ för hur vi mår och behöver studeras mer, säger han.

Några mirakelkurer finns dock inte, och hur exempelvis yoga och annan träning påverkar fascian är en komplex fråga som ännu inte be­svarats vetenskapligt.

– Men att det inte finns evidens är inte samma sak som att det inte är möjligt. Det är ett område som inte är tillräckligt beforskat, säger Paul Ackermann.

Efter att ha töjt kroppen i olika riktningar tar Cecilia Douglas fram mjuka bollar med små piggar. Jag får rulla dem under fotsulorna och lyfta benen i olika riktningar samtidigt som bollarna masserar ryggen.

Efter passet uppmanar hon mig att ta mikro­pauser under dagen och sträcka och vrida på mig, som en katt, eller hund. Även av djuren kan vi lära oss hur vi ska hålla fascian i form.