Ökad risk för ras när klimatet förändras

I flera år är lyktstolpen märkbart sned. Grannar noterar också hur lutningen successivt ökar med åren, men de tänker inte så mycket på det. Inte förrän efteråt.

En tidig novemberkväll slocknar lamporna i ett villaområde i Tuve strax utanför Göteborg. Husstommar knakar och kort därpå börjar husen att röra på sig. Marken öppnar sig som ett slukhål. 65 villor, kedjehus och radhus stupar ned för slänten och sväljs av den regnmättade lerjorden. En morfar och två små barn lyckas klättra upp på ett tak. Många som gömmer sig i källare blir instängda.

De första elkablarna slits av klockan 16.05 och det sista kabelbrottet inträffar 16.09. Inom loppet av bara fyra minuter förflyttas ett område stort som 37 fotbollsplaner. Larmet rings in från en bensinstation ovanför lergropen, men det är mörkt och dimmigt och svårt för brandmännen att överblicka vad som egentligen hänt. Byggnader har fallit ihop som korthus. Det är inte lätt att röra sig i leran utan att själv sjunka ner. Personer från hemvärnet och militära förband hjälper också till i sökandet efter överlevande.

Under gipsplattor och lera hittas en mamma och hennes två söner. De två små barnen och deras morfar som klättrat upp på ett tak får också hjälp att komma därifrån. Ett 60-tal personer räddas. Nio personer dör.

Tuveskredet inträffade den 30 november 1977 och är en av Sveriges värsta naturkatastrofer i modern tid. Jordskred med dödlig utgång är ovanliga, men varje år inträffar flera skred i landet. Vår och höst är risken som störst. De flesta är små, de går förhållandevis obemärkta förbi och drabbar i regel områden där ingen bor. Ungefär vartannat till vart tredje år inträffar skred i bebyggda områden som är större än 10 hektar. Tuveskredet omfattade 27 hektar och blev en väckarklocka för myndigheterna.

Enligt slutrapporten från Statens geotekniska institut, SGI, var marken under villaområdet instabil och kraftig nederbörd pekades ut som den utlösande faktorn. Kunskapsläget för att bedöma risken för stora skred stämplades också som otillräckligt. Något behövde göras. Myndigheten slog samtidigt fast att det aldrig gjordes nödvändiga geotekniska undersökningar före skredet. Sådana undersökningar hade kunnat begränsa hur mycket området fick belastas.

Efteråt bildades en skredkommission som fick i uppdrag att samordna forskning och sprida information om jordskred och metoder för förebyggande arbete. I villaområdet i Tuve flyttades också 100 000 kubikmeter lera och ersattes med sprängsten för ökad stabilitet. Räddningsverket, numera Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, fick ett regeringsuppdrag att ansvara för en riksomfattande kartläggning av förutsättningarna för ras och skred inom bebyggda områden.

Nu, nästan 50 år senare, står myndigheterna inför sin största utmaning på länge. Med klimatförändringarna räknar SMHI med att nederbörden kommer att öka. Regn och ökade vattenflöden innebär en förhöjd risk för ras, skred, erosion och översvämningar. Geoteknikexperter vid SGI konstaterar att antalet ras och skred kommer att bli sex gånger fler år 2100 än i dag. Skadekostnaderna väntas öka från cirka 50 miljoner kronor per år till 500 miljoner kronor per år. Det handlar till exempel om att åtgärda skador på byggnader, vägar och järnvägar.

– Vi håller just nu på att lägga om vårt arbete för att prioritera de tio områden i landet som vi bedömt som mest utsatta. Det handlar främst om Götaälvdalen, Västkusten, mellersta Norrlandskusten och norra Vänerområdet, säger HannaSofie Pedersen, som är ansvarig för klimat­anpassningsarbetet vid SGI.

På avstånd ser det ut som vilken lantlig idyll som helst. Sju får följer oss storögt med blicken när vi kliver över staketet och in i deras hage. På en av villatomterna på andra sidan ån svingas ett litet barn i en gungställning. Det blåser, men solen värmer.

HannaSofie Pedersen går före genom fårhagen och tar sikte på en högljudd borrmaskin som står alldeles intill Solbergsån. Vi befinner oss i Kungälvs kommun, vid ett biflöde till Göta älv, i om­rådet som räknas som Sveriges farligaste vad gäller risken för ras och skred.

En viktig orsak till det är kvickleran. Den före­kommer på många platser i landet, men i begränsad mängd. I Götaälvdalen finns stora samman­hängande partier med kvicklera.

– Det ser ut som vanlig lera, men så fort du stör den lite blir den som välling eller filmjölk. Den förlorar snabbt all stabilitet. Det gör att små skred kan sprida sig och få allvarliga konsekvenser. I värsta fall stannar inte skredet förrän det når berg, säger HannaSofie Pedersen.

Götaälvdalen bedöms också som ett extra känsligt område eftersom det finns så mycket bostäder, vägar och järnvägar här. Älven fungerar som dricksvattentäkt och är en viktig transportled när gods ska fraktas ut i landet. Även vattenkraften och elproduktionen kan påverkas av skred eftersom det rubbar vattenflödena i älven.

I tre veckors tid ska fältgeotekniker undersöka markstabiliteten längs med Solbergsån. Far och son Jan och Joakim Axelsson hälsar med en vinkning. Händerna är leriga. De utför en så kallad stabilitets­utredning och kartlägger platsen i detalj.

– En gång undersökte vi ett område i Munkedal. Flera av de boende kom fram och frågade oss hur det såg ut, men det kunde vi omöjligt säga på stående fot. Några månader senare, när laboratorieresultaten var klara, tvingades många av dem flytta. Sådana här saker är inte alltid lätta att ta in, säger Jan Axelsson.

Borren levererar jordprover från olika djup. Det är ett av flera sätt att dra slutsatser om markens beskaffenhet. Lerklumpen ser inte mycket ut för världen, men hanteras med största försiktighet. Det är viktigt att proverna är ostörda när de kommer till labbet. Därför transporteras de i en speciell låda och för att undvika vibrationer måste de också köras försiktigt.

Alldeles bredvid oss stupar marken rakt ner mot ån. Här har det gått ett mindre skred. Jord­massor har lossnat och samlats nära ån. Två eller tre decimeter från den bakre kanten står en elstolpe. En granne har redan meddelat elbolaget, och det är bara en tidsfråga innan stolpen trillar ner.

– Särskilt den bakre kanten är brant. Det kommer att gå ytterligare ett skred här. Om det blir i dag eller om 50 år vet jag inte. Men slänten kommer inte att vilja stå så här brant, utan den kommer att vilja skreda och ställa sig i jämvikt, säger HannaSofie Pedersen.

Hon beskriver det som ett skolboksexempel, för så här ser det ofta ut i den här typen av lera. Det är nästan som att någon har tagit en jättestor tugga av slänten. Ibland går det också att se en spricka på markytan före ett skred. I bästa fall hinner området utrymmas, men långt ifrån alltid.

Den 30 december 2020 vaknade människor i Gjerdrum utanför Oslo av katastrofen. Klockan var strax före 04.00 när hus föll rakt ner i en grop. Ett lägenhetshus med 13 lägenheter flyttades 400 meter. Tusen personer räddades ur rasmassorna. Några vinschades upp med helikopter och ett specialutbildat team från räddningstjänsten i Storgöteborg deltog i sökandet.

Sammanlagt tio personer dog. Precis som i Tuve­skredet var det kvicklera som gav vika. Även den här gången var leran under byn regnmättad och det var stora mängder nederbörd som utlöste skredet.

I Norge uppskattas 130 000 personer bo i kvick­lere­­områden. Motsvarande siffra för Sverige saknas, men alla stora skred har skett i kvicklera. Det senaste större svenska skredet inträffade 2019 i Lökeberg, också i Kungälvs kommun, bara drygt två mil från Solbergsån. Ingen människa skadades. Två hundar klämdes fast i ett hus, men kunde räddas.

– Det var länge sen vi hade jordskred med dödlig utgång i Sverige, men större skred har inträffat i Tuve, i Surte och på många fler platser. Jord­skreden blir vanligare i många delar av världen. Det är framför allt vatten som är boven, säger HannaSofie Pedersen.

Mer nederbörd leder till mer vatten och ökade flöden i vattendrag. Ju snabbare vattnet rinner, desto större är risken att jordmassor dras med och eroderar. Erosion kan i sin tur fungera som ett förstadium till ras och skred, eftersom markens stabilitet försämras när massorna som håller emot inte längre finns kvar.

Regnet kan också ställa till bekymmer som inte går att upptäcka med blotta ögat. Med ökad tillrinning kan det samlas mer vatten i leran, vilket försämrar hållfastheten. Därför undersöker fältgeoteknikerna noga det så kallade porvattentrycket, alltså hur mycket vatten som samlats i hålrummen mellan lerpartiklarna. Höga porvattentryck bidrog till både Tuveskredet och Gjerdrumsskredet.

Sveriges årsnederbörd har stigit med närmare 17 procent sedan 1930. Hur det kommer att bli i framtiden beror på utsläppen av växthusgaser världen över, och hur snabbt utsläppen kan minskas. Ökad nederbörd är en direkt konsekvens av att atmosfären blivit varmare. Sveriges genomsnittliga medeltemperatur har stigit med 1,9 grader jämfört med perioden 1861–1890. Det är ungefär dubbelt så mycket som det globala medelvärdet för motsvarande period.

Gustav Strandberg är klimatforskare vid Rossby center, som är SMHI:s forskningsenhet för klimatmodellering. Han granskar också forskningsrapporter för FN:s klimatpanel IPCC. Med ännu varmare temperaturer väntas nederbörden öka ytterligare.

– Allt vi säger om framtiden är en förlängning av det vi redan observerar när det gäller exempelvis temperatur och nederbörd. Vi befinner oss mitt i klimatförändringen, säger Gustav Strandberg.

Redan nu är Västkusten ett av landets mest regnrika områden. I framtiden är det bland annat här som nederbörden kommer att öka som mest. Exakt var skyfallen kommer att inträffa är svårare att säga.

– Ett problem med extrem nederbörd är att den kan komma var som helst. Sannolikheten är inte högre i Malmö eller Gävle för att det hänt där förut, säger Gustav Strandberg.

Klart är i alla fall att skyfallen och de intensiva regnen väntas bli ännu intensivare och vanligare. Eftersom händelser med den mest extrema neder­börden bara inträffar i något enstaka kvarter fångas det sällan upp av lokala mätstationer som kan ligga flera kilometer bort. Därför är det svårare att titta på extremer i observationsserier, men IPCC har observerat en signifikant ökning av extrem nederbörd i Nordeuropa.

Bo Vesterberg är geotekniker och forskare vid SGI. Han ser ett stort behov av geoteknisk forskning och kunskapsutveckling kopplad till ett förändrat klimat. Det är helt avgörande för att kunna dimensionera slänter, byggnader, broar, vägar och järnvägar för framtida vattennivåer, grundvattennivåer, porvattentryck, vattenflöden, temperaturer, vindstyrkor och snömängder.

– Vi vet de facto att ökad nederbörd kan påverka stabiliteten negativt och vi kommer sannolikt att få en ökad frekvens av ras och skred. Men det är en utmaning att kunna säga ”här är det stor sannolikhet” och ”här är det liten sannolikhet”. De data som SMHI lämnar ifrån sig är väldigt bra, men de är i allmänhet geografiskt för grova för oss som ska göra platsspecifika bedömningar, säger Bo Vesterberg.

I en rapport om geotekniska aspekter på klimatförändringen lyfter han behovet av fler mätningar i fält och bättre prognosverktyg. För att veta mer om markstabiliteten behövs till exempel information om grundvattennivåer och deras variation över tid, men i dag är statliga grundvattenrör nästan aldrig placerade i slänter, vilket försvårar övervakningen.

– Vi måste mäta mycket mer i fält. Det är där vi har facit. Framför allt i naturliga slänter, men också vid vägar och järnvägar. Med mer data är det också lättare att kunna göra förutsägelser. Sedan några år tillbaka har vi på SGI ställt om arbetet och fokuserar på klimatförändringarna och dess effekter, men vi önskar förstås att vi vore tio år före för att möta dagens behov i samhället, säger Bo Vesterberg.

I några områden förväntas klimatförändringarna tvärtom innebära lägre sannolikhet för ras och skred. Kortare och varmare vintrar ger mindre snö, och på vissa ställen kommer den minskade avsmältningen under våren vara gynnsam för stabiliteten. Å andra sidan gör mildare vintrar att risken för frostsprängning ökar. Med fler så kallade nollgenomgångar, där berg och jordmaterial fryser och tinar om vartannat, kan stabiliteten påverkas negativt.

För att klimatsäkra samhället krävs en rad tekniska lösningar. I vissa fall kan människor också komma att behöva flytta.

– Om det uppstår låg stabilitet i en slänt med 25 villor efter en period av mycket regn kan enda alternativet vara att utrymma området. Förmodligen kommer det bli vanligare framöver. Det mesta tyder på det, säger Bo Vesterberg.

Klimatförändringen väntas som sagt ge sex gånger fler skred år 2100, om inga åtgärder vidtas.

Hur stabiliteten ser ut intill Solbergsån i Kungälv är för tidigt att säga. Förutom lerproverna undersöks också porvattentrycket och annat. Först när materialet har analyserats på labb går det att dimensionera eventuella förstärkningsåtgärder. Att skredsäkra hela Götaälvdalen kommer att ta flera år.

– Där på andra sidan ån har en granne redan börjat. Det ligger sprängsten i slänten ner mot vattnet. Ser ni? säger HannaSofie Pedersen.

Att placera ut sprängsten, krossade bergmassor, är en vanlig åtgärd för att förhindra erosion. Då hindrar stenarna jorden från att följa med det strömmande vattnet. I stället för sprängsten har SGI också experimenterat med att plantera växter och placera ut kasserade julgranar.

– Dels ser det vackrare ut och dels gynnas den biologiska mångfalden. Då kan fisken gömma sig i vattnet, till exempel. Men ibland behövs den tunga sprängstenen för att hjälpa jorden att ställa sig i jämvikt, så ur stabilitetssynpunkt fungerar inte julgranarna överallt, säger HannaSofia Pedersen.

En annan metod är att förändra släntens geometri, till exempel genom att schakta bort den övre delen som trycker jordmassorna ner mot ån. Om slänten är väldigt brant kan den också behöva flackas ut.

Fältgeoteknikern Joakim Axelsson drar på sig vadarbyxor och tar sikte ner mot ån. Försiktigt tar vi oss ner för den branta slänten. Ganska snart blir han förvånad.

– Det var djupare än jag trodde! Jag tänkte nästan att det skulle räcka med gummistövlar, men det är 1,80 meter djupt, säger Joakim Axelsson.

Det blir ytterligare en pusselbit som bidrar till förståelsen av just den här platsen. Om man räknar in djupet under vattenytan blir slänten genast ännu brantare.

Vem som egentligen är ansvarig om det går ett skred är det förhållandevis få som vet. Allt ansvar vilar inte nödvändigtvis på staten och kommunen, utan även fastighetsägaren är skyldig att vidta åtgärder om man vet att man har skredrisk på sin tomt.

– Men för att komma till rätta med problematiken kan det krävas ett erosionsskydd på grannens fastighet. Du har ett ansvar, men du har inte alltid möjlighet att göra något åt det, säger HannaSofie Pedersen.

Sällan kan en enskild kommun, exploatör eller fastighetsägare lösa problemet på egen hand. Det är komplext och kräver samarbete. Den fastighetsägare som orsakar ett skred hos en granne kan också bli skadeståndsskyldig.

HannaSofie Pedersen konstaterar att det ibland kan vara svårt att kommunicera problemet till fastighetsägare. Särskilt om det inte går att se några som helst tecken.

– Många berättar att gården har funnits i familjen i flera generationer och att det aldrig har hänt något. Men då kan man ha balanserat på gränsen utan att veta om det, och klimatförändringarna kan bli det som gör att marken inte längre bär, säger HannaSofie Pedersen.